Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/greta-thurfjell-det-var-rachel-berry-i-glee-jag-ville-vara-nar-jag-gick-pa-hogstadiet/

Kultur

Greta Thurfjell: Det var Rachel Berry i ”Glee” jag ville vara när jag gick på högstadiet

Lea Michele som Rachel Berry i tioårsjubilerande ”Glee”. Foto: Alamy

I dagarna har tv-serien ”Glee” firat tio år. Jag såg den när jag gick på högstadiet och var helt besatt. Den var banbrytande. Eller? Tio år senare rodnar jag mig igenom första avsnittet. 

Säga vad man vill om ”Glee”, det kommer aldrig att skapas en tv-karaktär som jag älskar mer än jag älskar Rachel Berry.

I dagarna har tv-serien ”Glee” firat tio år. Det första avsnittet sändes i maj 2009 och jag gick på högstadiet, jag var så mottaglig, jag var helt besatt. Historien om de aparta high school-eleverna i den amerikanska småstaden som startar en kör och mot alla odds vinner körtävling efter körtävling, samtidigt som de hanterar typiska tonårsproblem som att tro att man gjort sin flickvän gravid genom att bada badtunna ihop, var mitt allt. Jag såg avsnitten om och om igen, lyssnade knappt på något annat än låtarna från serien, läste så mycket fanfiction att jag i dag har svårt att minnas vad som faktiskt hände i ”Glee” och vad som bara hände i någon annan upphetsad tonårstjejs huvud. Det var en banbrytande serie, inte minst för hur kärleksfullt och komplext den porträtterade sina många hbtq-karaktärer.

Tio år senare rodnar jag mig igenom det första avsnittet. Det är uselt. Jag antar att jag visste att det var uselt redan när det gick, jag minns klart och tydligt hur illa jag tyckte om de allra flesta av karaktärerna, hur tafflig och överspänd dialogen var, hur konstlade konflikter de skapade. Men mot slutet av avsnittet kan jag ändå inte värja mig mot körens första framträdande, med Finn Hudson och Rachel Berry i huvudrollerna: Journeys ”Don’t stop believin’”. 

Det var Rachel Berry jag ville vara. Eller vara ihop med, än i dag har jag inte riktigt lyckats bestämma mig, kanske (som det så ofta är) både och. När Lea Michele, som spelar henne, sjunger drabbas jag på nytt av en obetvinglig lust att bli musikalstjärna. Rachels klädstil har lämnat spår i min som jag inte helt och hållet lyckats skaka av mig. Och fortfarande kan jag inte relatera starkare till något citat än när hon, i upplösningstillstånd över en halsfluss som hotar hennes gudabenådade sångröst, kraxar: ”I’m like Tinkerbell – I need applause to live”. 

När Lea Michele sjunger drabbas jag på nytt av en obetvinglig lust att bli musikalstjärna

Rachel Berry ville alltid för mycket, sa för mycket, var för mycket. Hon slutade inte vara en diva bara för att skolans coola kastade läsk på henne dag efter dag, hon såg det som en värdefull erfarenhet inför sitt framtida kändisskap. Hon var för bra för ruttna William McKinley High School i ruttna Lima, Ohio men under de tre första säsongerna var hon likväl fast där och tvingades delta i alla tonårens förnedrande ritualer. Bli kär i skolans populäraste kille. Bli kär i sin lärare. Bli full och få höra av skolans populäraste kille att man är tjejtypen som blir ”klängigt full”. Jag växte inte upp i en småstad och jag hade inte direkt en gudabenådad sångröst men jag kände så starkt att jag och Rachel var samma person. 

Men någonstans i mitten av fjärde säsongen slutade jag titta på tv-serien, jag har inte sett klart den sedan dess, det slutade liksom vara ”Glee” när en ny kull sjungande high school-elever skulle ersätta karaktärerna jag hade levt så nära och karaktärerna jag hade levt så nära fick nya, långsökta historier på annat håll. Sedan dog Cory Monteith, som spelade Finn, av en heroinöverdos 2013. Lea Michele var hans flickvän då. Sedan anklagades Mark Salling, som spelade Finns bästa vän Puck, för barnpornografiinnehav 2015. Han tog livet av sig förra året. Det är underligt att se det första avsnittet nu – med allt som hände sedan i åtanke framstår det som än mer oskyldigt, rent, naivt. 

Vad lärde jag mig av ”Glee”, förutom låttexterna till samtliga rockklassiker, musikalnummer och hitlåtar från åren kring 2010? Kanske Rachel Berrys stora livsvisdom, innan hon rusar ut från den allra första, misslyckade repetitionen: ”There’s nothing ironic about show choir!”

Läs fler texter av Greta Thurfjell, bland annat om varför ”Game of thrones”-slutet var en sådan besvikelse.