Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jag har aldrig hört en kvinna uttrycka sig så krasst om sitt eget utseende

Lotta Lotass.
Lotta Lotass. Foto: Frida Hedberg

Författaren Lotta Lotass ord har skakat om. Det kan vara bland det sannaste som sagts om vad det innebär att vara kvinna. 

Jag skrev orden ”tack och lov ser jag inte bra ut” under min egen selfie på Instagram och för det fick jag skäll.

Det var inte mina ord. Jag hade lånat dem av författaren Lotta Lotass. I en intervju i Borås Tidning, där hon berättade att hon lämnat Svenska Akademien, fick hon en fråga om sin egen bild av den kulturprofil med band till Akademien som DN:s Matilda Gustavsson under hösten har granskat. Om hon hade erfarenhet av att bli utsatt för hans ”oönskade intimitet”, som Akademien valt att kalla hans övergrepp.

Hon sa nej. Hon sa: ”Tack och lov ser jag inte bra ut och var väl därför ointressant för honom.”

Det är bland det sannaste jag läst om vad det innebär att vara kvinna. De inledande orden – ”tack och lov”! – säger något om hur en kvinnas utseende oupphörligen påverkar hennes vardag, hur det över huvud taget inte går att vara kvinna utan att se ut. ”Tack och lov...” betyder ”hade jag varit snygg hade jag blivit utsatt”. Att det bara är snygga kvinnor som blir utsatta för övergrepp stämmer förstås inte – om den här hösten har lärt oss något är det att ingen går säker. Men att som kvinna betraktas som snygg är välsignelse och förbannelse i osalig blandning.

Därför betyder ”... ser jag inte bra ut” något annat. Aldrig tidigare har jag hört en kvinna uttrycka sig så krasst, så osentimentalt, om sitt eget utseende. Det ses som koketterande att över huvud taget uttala sig värderande om hur man ser ut. Jag har fått lära mig att slå ifrån mig komplimanger men internalisera kritik, att det är andras jobb att uttrycka åsikter om hur jag ser ut och mitt jobb att sedan ständigt, i tystnad, arbeta utefter de åsikterna.

Men tidigare brukade jag skämta om mitt barnjag som ”den fula ankungen”. Det fanns en underförstådd betydelse i det skämtet, som låg i att jag visste att jag sedan dess blivit en svan. Jag minns att det gjorde människor obekväma, det var säkert därför jag slutade, för att det var ett skämt som innehöll båda extremerna på skalan. Jag vet att jag var ful då. Jag vet att jag är snygg nu. 

Att som kvinna betraktas som snygg är välsignelse och förbannelse i osalig blandning.

En välkänd högerprofil, vars varumärke jag inte har någon vidare lust att stärka ytterligare genom att nämna namnet på, skrev nyligen på Twitter: ”Själv betraktade jag det lite som en initiationsrit att [kulturprofilen] kladdade.” Hon jämförde det med att bli ”recenserad i DN”.

Det låter anmärkningsvärt, att trakasserad och recenserad skulle vara jämförbara känslor, och många har upprörts över det hon skrev – men det är en av mycket få gånger jag känt igen mig i hennes verklighetsuppfattning. Att vara kvinna är att veta att ens grad av behagfullhet alltid spelar roll. Att trakasserier ibland är det närmaste uppskattning man kommer. Att man för sin mentala hälsas skull gör bäst i att i huvudet omvandla det mesta till en komplimang, även om man inte önskar något hellre än att slippa. Det är ren självbevarelsedrift, en makaber pest eller kolera-lek utifrån de villkor man erbjuds – hellre utseende som genväg till uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls.

Samma kväll som jag hade lagt upp bilden på mig själv på Instagram mötte jag en bekant. Hon var närmast uppbragd över det jag skrivit, ropade i mitt öra att jag inte borde säga så om mig själv, att det inte stämde. Jag vet, sa jag, och tänkte att jag inte borde ha sagt så heller.

Greta Thurfjell: Kan man med gott samvete fortfarande skilja på verk och person?

Sedan jag läste Lotta Lotass ord har jag tänkt på dem nästan oupphörligen, upprepat dem för mig själv gång på gång. För att jag en gång i tiden kände igen mig. Och, kanske, för att en del av mig önskar att jag fortfarande gjorde det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.