Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Jag vill inget hellre än att vara en nörd – men jag kan inte

Leonard Nimoy i nördserien ”Star Trek”.
Leonard Nimoy i nördserien ”Star Trek”. Other: Paramount Television/REX

Jag ryser av obehag när jag tänker på att nördmaffian, Johanna Koljonen & co, försökte och lyckades ”reclaima” ordet nörd.

I intervju efter intervju, krönika efter krönika, pratade de om hur stolta de var över att vara nördar. Hur värdefull nörden varit för samhällsutvecklingen och den allmänna bildningen, och hur orättvist det var att nörden förminskats till en tönt.

”Kryp tillbaka till era dungeons och era dragons, töntar”, vill jag gorma, men tyvärr var det sisådär sju år sedan debatten svalnade och jag är den enda kvar som inte kan släppa den. 2015 ändrades betydelsen av ordet ”nörd” i Svenska Akademiens ordlista från ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt” till ”en person med stort specialintresse”.

Greta Thurfjell: Jag har aldrig hört en kvinna uttrycka sig så krasst om sitt eget utseende 

Om det för sisådär sju år sedan gjordes idoga försök att lansera ”nörden” som ”cool” får nörden alltså vid det här laget klassas som mainstream. Eller åtminstone rejält gentrifierad – jag listar här ett gäng ord så kan ni själva fantisera ihop den delen av krönikan: tjocka glasögon, Silicon Valley, bokläsande som identitet, Pewdiepie, vinylsamlare.

I själva verket är jag förstås bara avundsjuk. Jag vill inget hellre än att vara en tvättäkta nörd. Det är bara det att jag inte har någon fallenhet för att, om ni ursäktar ett fullkomligt vidrigt uttryck, ”nörda ner mig” i saker.

Jag har försökt, i flera omgångar, att bli väldigt bra på parfym. Och på ”Star trek”. Och på tyska, hudvård, ”Buffy the vampire slayer”, Philip K. Dick, astrologi, DDR, Kardashianfamiljen, belgiskt mode och synth. Det går inte.

Greta Thurfjell: Om häxeriets power couple i ”Buffy the vampire slayer” 

Det är djupt enerverande eftersom jag sannerligen inte saknar de stereotypa yttre förutsättningarna. Sällan blir folk så imponerade av något jag berättar om mig själv som hur höga mina synfelssiffror är. Om man bläddrar bak ett gäng sidor i tidigare nämnda SAOL, till L som i ”lillgammal”, förklaras ordet rätt och slätt med en bild på mig som barn. I mellanstadiet – efter att jag slutfört skoluppgifterna i förtid – gömde jag böcker inuti mina läroböcker och läste i smyg. Allt var bäddat för att jag skulle bli en nörd – och så faller det på att jag helt enkelt inte kan lära mig tillräckligt mycket!

För det första har jag uselt minne. Jag kan knappt minnas vad alla medlemmar i mina favoritband heter, än mindre i vilken ordning låtarna på deras skivor kommer eller på vilken konsert de spelade just den sällsynta b-sidan. Jag har ett doftsinne som gör att jag kraftigt relaterar till Jean-Baptiste Grenouille, den olfaktoriskt överlägsna huvudpersonen i Patrick Süskinds ”Parfymen” – men jag kan inte memorera namnen på alla jävla blommor. Och Östtyskland är ett svårt specialintresse att upprätthålla om man inte ens lyckas hålla i huvudet vilket år Berlinmuren byggdes.

För det andra saknar jag den tävlingsinstinkt som många som kan väldigt mycket om något verkar ha. Det är inte bara det att jag inte kan minnas – jag bryr mig liksom inte så mycket om att jag inte gör det.

Greta Thurfjell: Den självgoda genren ”lyrical essay” ger mig litterära eksem 

För en tid sedan blev jag minutiöst utfrågad av en person som ville testa mina kunskaper om ”Seinfeld” – en serie jag sett och sett om, närmast levt i symbios med, sedan jag var (ett mycket lillgammalt) barn.

Jag kunde knappt svara på en enda fråga, eftersom alla var av typen ”Vad heter den man som Kramer och Georges pappa ger sig in i mans-behå-branschen med?”. Ändå gick jag därifrån övertygad om att jag älskar ”Seinfeld” lite mer än min förhörsledare gjorde – och att jag därför inte behöver bry mitt lilla huvud med så värdsliga ting som att minnas namnet Sid Farkus.

Det är en sorts självbedrägeri jag sysslar med för att döva sorgen över min uteblivna nördidentitet. Och om jag någon gång skulle få för mig att reclaima något skulle det väl vara epitetet ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.