Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-23 13:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/greta-thurfjell-nittiotalets-mest-hanade-tonaringar-gor-comeback-i-dagens-trendiga-mode/

Kultur

Greta Thurfjell: Nittiotalets mest hånade tonåringar gör comeback i dagens trendiga mode

Brie Larson i Nine Inch Nails-tröja i filmen ”Captain Marvel”. Foto: Chuck Zlotnick/Disney/Marvel Studios

Med några små modifikationer skulle Brie Larson i ”Captain Marvel” kunnat bli en del av ”mall goth”. Det var kanske nittiotalets både fulaste och raraste subkultur. Nu återuppstår debatten mellan gothernas olika populärkulturella stammar. 

Rätta artikel

När Captain Marvel kraschlandar i Los Angeles år 1995 är hon klädd i iögonfallande grönskimrande läder-och-stål-trikåer. För att bättre smälta in på jorden stjäl rymdflyktingen en outfit från en skyltdocka – en stor, sliten skinnjacka och en t-shirt prydd med industrirockbandet Nine Inch Nails ikoniska logga. 

Nu har Brie Larson, som spelar Captain Marvel i den bioaktuella superhjältesuccén med samma namn, inte direkt ett utseende som gör att hon i sina nya kläder omedelbart förvandlas till depprockare. Hon är för honungsblond, för naturligt sminkad, för ren. Men med några små modifikationer hade hon kunnat bli en del av nittiotalets både fulaste och raraste subkultur – mall goth.

Mall goths var, mellan sent nittiotal och tidigt nollnolltal, ungdomar i svart läppstift och Slipknot-tröjor som drev runt i amerikanska köpcenter i allmänhet och på alla ledsna tonåringars favoritklädbutik Hot Topic i synnerhet. De lyssnade på Evanescence och Marilyn Manson och deras favoritfilm var alltid, utan undantag, Tim Burtons ”The nightmare before Christmas”.

Ett nystartat Instagramkonto vid namn @1990smallgoth ägnar sig helt och hållet åt att ge denna utskrattade subkultur upprättelse. På bild efter bild syns de flikiga frisyrerna, de milt åtdragna korsetterna, de billiga nithalsbanden. I en intervju med nätmagasinet Dazed säger kontots ägare, en high school-elev från Arizona: ”Jag trodde verkligen inte att så många andra delade min kärlek till en omodern trend som folk oftast skrattar åt och tycker är pinsam.” Men det är ju just därför man älskar köpcentrumsgoterna, för att de är pinsamma, de ser ut som fan men de ser ut att ha så roligt.

I Sverige går de kanske att jämföra med det sena nollnolltalets Plattan-emos – de som handlade på Punkt Shop på Sergelgatan (fulgoth) snarare än på Blue Fox på Gamla Brogatan (fingoth) och tillbringade all sin vakna tid i trappan på Plattan i Stockholm. Om året hade varit 2007 hade jag inte vågat använda epitet som ”emo” och ”goth” så lättvindigt, man kunde bli lynchad och hängd längs med Kulturhusets fasad för att blanda ihop subkulturerna, och visste man inte att ”emo” var en musikgenre och ”fashioncore” en klädstil skulle man helst inte visa sig alls kring Sergels torg. 

På samma sätt hatade de riktiga goterna galleriagoterna. Att köpa sina kläder på Hot Topic och lyssna på Marilyn Manson var inte äkta, de var gothens fjortisar, ofta bokstavligt talat – kanske började man som mall goth i sina tidiga tonår och växte sedan in i en coolare svartrocksroll. Det syns fortfarande i kommentarsfältet på Instagramkontot, där övervintrade gothare läxar upp den stackars high school-eleven om att hon minsann inte vet vad goth är. 

Nu för tiden finns det inte många mall goths kvar i de amerikanska köpcentren, och på Plattan står inte längre emogängen och tävlar om vilka som röker sina Black Devils coolast.

Men millennieskiftets mode är – trots att det precis tog slut! – på väg tillbaka, och om man kisar är det svårt att se skillnad på Instagrams just nu trendigaste och nittiotalets mest hånade tonåringar. De har samma tunga kedjor, samma snabba solglasögon, samma accessoarer i lack. På den senaste modevisningen för det omåttligt populära franska klädmärket Vetements, som enligt chefsdesignern Demna Gvasalia ”hämtar sin inspiration från internet”, ser hälften av alla modeller ut som om de hämtats med tidsmaskin från ett sjaskigt amerikanskt köpcentrum år 2002.

Därför är det något av en besvikelse när Captain Marvel slutligen bestämmer sig för att hon inte alls ska ha Nine Inch Nails-tröja, och i stället designar om sin dräkt i rött och blått och guld. Marvels första film med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen i all ära – jag hade hellre sett Marvels första mall goth-hjälte.