Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så gjorde litteraturen mig till en motvillig djurkramare

Andrea Lundgren, som skrivit novellsamlingen ”Nordisk fauna”, i skogen.
Andrea Lundgren, som skrivit novellsamlingen ”Nordisk fauna”, i skogen. Other: Carl Bredberg

En rad nyutkomna svenska böcker handlar om vilda djur och oregerlig fauna. Att läsa dem visar sig få oväntade följder för en naturundvikande storstadsmänniska.

Gud hjälpe mig, för något har hänt som fullständigt skakat om både min själv- och min världsbild, jag skäms nästan för att erkänna det ens för mig själv – jag har blivit intresserad av djur och natur.

Djur och natur! Jag ryser bara av orden, en rest av mitt forna jag gör sig påmind för att genast zona ut – så som mitt forna jag alltid gjort när någon livs levande vandringskänga börjar prata om sina frostnupna fjällturer – men jag kan inte stå emot lockelsen. 

Ett av mina mest grundmurade ideal har nämligen alltid varit mitt djupa ointresse för flora och fauna. När jag var liten bänkade sig familjen regelbundet framför djurprogram, naturprogram, ja, vi bad bordsbön till David Attenborough i mitt barndomshem. Medan jag zonade ut. Tänkte på gatsten och science fiction. Jag har genom livet närmast koketterat med hur lite jag känner inför djur, njutit av paniken i någon hundägares ögon när jag proklamerat att jag inte riktigt förstår skillnaden mellan lille Ozzy – det sjunde vanligaste hanhundsnamnet i Sverige, jag menar, bara en sådan sak – och en sten.

Det är litteraturens fel, förstås, att jag nu tvingats omvärdera allt. De senaste veckorna har jag läst inte mindre än tre nyutgivna svenska böcker som alla på olika sätt kretsar kring relationen mellan människan och naturen – Andrea Lundgrens fulländade novellsamling ”Nordisk fauna”, Elin Willows debutroman ”Inlandet” och Ina Rosvalls dito ”Harungen”.

I ”Nordisk fauna” är avståndet mellan människa och djur helt kort, och helt flytande, det ena kan bli det andra och vad är förresten skillnaden – när jag nyligen intervjuade Andrea Lundgren, vars författarskap i mångt och mycket kretsar kring just detta mellanland, konstaterade hon krasst: ”Vi är ju också djur, och det glömmer man hela tiden.”

Jag har njutit av paniken i hundägares ögon när jag proklamerat att jag inte riktigt förstår skillnaden mellan lille Ozzy och en sten.

”Inlandet” utspelar sig som namnet antyder långt från kusten i ett stelfruset Norrland, dit en ung kvinna flyttat för kärleken och – efter att kärleken tagit slut – blivit kvar av ren brist på initiativ. Naturen blir både klaustrofobisk och liksom expansiv, de oändliga vidderna utanför fönstret med neddragen rullgardin som en symbol för vidderna huvudpersonen inte når inom sig själv. 

Berättarjaget i ”Harungen”, en forskare på ett mystiskt laboratorium någonstans i Skåne, når in i sig själv genom att koppla upp sig mot den biologiska databas, Harry Martinsonskt kallad ”miman”, där hon och hennes kollegor fört in reaktioner, intryck och förnimmelser de extraherat från labbdjur. Men när gränsen här löses upp står det klart att den borde förblivit intakt. En människa måste vara en människa och inte alla dessa djur.

Först tänkte jag surt att jag älskade Andrea Lundgrens ”Nordisk fauna” trots, inte för, att djuren är så centrala. Sedan insåg jag att det inte längre var sant. Plötsligt tedde sig de vilda djuren, de domesticerade djuren, fantasidjuren i boken lockande och naturen vild, esoterisk. Det främmande, outforskade sliter och drar i mig och jag, som aldrig tidigare känt mig instängd i storstaden, vill ut.

Inte ens när jag försöker bota min nyförvärvade åkomma med science fiction blir jag frisk. I det senaste och för säsongen näst sista avsnittet av ”Star trek: Discovery” blir jag i stället djupt rörd av en lång, vacker, sinnlig scen där besättningen odlar svampsporer för att kunna omvandla dem till det bränsle som behövs för att de ska kunna ta sig till klingonernas hemplanet Qo’noS. 

Jag skiter väl i Qo’noS, väste mitt nya jag. Jag vill se grenarna sträcka sig mot himlen ovanför den avlägsna månen, sporerna som moln av eldflugor kring träden, inte en humanoid art i sikte. Jag kommer mot min vilja på mig själv med att längta till skogen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.