Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Tim Bergling gråter – och männen vänder bort blicken

Tim Bergling i ”Avicii: True stories”.
Tim Bergling i ”Avicii: True stories”. Foto: Sean Eriksson/Pressbild

Precis allt gör ont i dokumentären ”Avicii: True stories”. Det blir tydligt att ingen av killarna omkring honom vet hur de ska hjälpa den plågade stjärnan. 

Det går tolv minuter av Levan Tsikurishvilis dokumentärfilm ”Avicii: True stories” innan man ser en kvinna. Under de resterande åttiofem minuterna ser man kanske två, tre till flimra förbi i utkanten av bilden. Avicii var omgiven av män.

Det är förstås inte helt sant att dokumentären inte innehåller några kvinnor – de finns i publiken på konserterna, på avstånd, avskärmade från stjärnan av ett hårt och kantigt kravallstaket. Men på scen står inga tjejer. I studion hänger inga tjejer. I flygplanen, hotellrummen, taxibilarna sitter inga tjejer. Det finns knappt några tjejer på festerna. Inte en enda kvinnlig kollega, vän eller musiker är intervjuad i dokumentären.

Kajsa Haidl: Det var det musikaliska modet som gjorde Avicii störst 

Men efter tolv minuter frågar så en kvinnlig reporter, backstage på den elektroniska musikfestivalen Summerburst där en 21-årig Tim Bergling just genomfört en bejublad spelning: ”Hur kändes det där?”

Jag önskar att någon hade frågat honom oftare.

Allt gör ont i ”Avicii: True stories”. När Tim Berglings manager Arash ”Ash” Pournouri säger, med eftertryck, i samma sekund som han inser exakt hur mycket uppmärksamhet hans stjärna kommer att få för singeln ”Levels”: ”Tim kommer att !” När Tim Bergling själv, flera år senare, utmattad och på gränsen till sammanbrott av ett oändligt turnerande, väser: ”Jag har sagt att jag kommer att dö”. När han skriver sitt brev till fansen, för att berätta att det är slut med det oändliga turnerandet, och tackar en vän: ”Jag har en konstig känsla av att jag skulle vara död om det inte vore för dig.”

”Jag deepsnackar alltid med folk”, säger han. Man ser honom aldrig deepsnacka med någon.

I en hjärtskärande scen sitter Avicii och en hjälpreda, en man i klädsam skäggstubb och pilotsolglasögon som verkar fungera som turnémanager, i en bil i Australien. Avicii har legat på sjukhus för problem med gallblåsan och har fortfarande så ont att han måste ta tunga smärtstillande. Han kan knappt hålla ögonen öppna, man ser bara ögonvitorna när de rullar bakåt, han får inte ur sig en hel mening. Hans sällskap frågar om han kan tänka sig att göra en halvtimmes telefonintervju med en lokal radiokanal för att visa att han är ”tillbaka på banan”.

Det är förstås inte säkert att en kvinnlig turnémanager inte hade kunnat fråga exakt samma sak. Avicii hade också mellan 2012 och 2015 en kvinnlig turnémanager, Ciara Davey, som i en intervju talande har kallat sin roll tour mom. Hon medverkar inte i dokumentären. Men killarna omkring honom är så tysta, så outhärdligt tysta, de stirrar tomt ut i luften och röker cigg och vänder bort blicken när Tim Bergling gråter för att han inte orkar mer. Dokumentären ger säkert inte hela bilden men tillräckligt mycket av den för att man ska kunna konstatera att de inte vet hur de ska hjälpa honom. Tim Bergling skriker inför en hotellsvit full av killar: ”Lyssna!” De svarar: Bara några spelningar till. Bara några singlar. Bara några drinkar. Han träffar en personlig tränare som säger några hjälpligt tröstande ord om panikångest, klappar honom på armen, och går därifrån. Tim Bergling tittar länge efter honom. Jag tänker på First Aid Kit. 

När jag träffade dem för en intervju, i Manchester tidigare i våras, befann de sig i början av sin Europaturné, som senare skulle bli en Australienturné, som senare skulle bli en tre månader lång festivalturné jorden runt. De var redan så utmattade, de försökte inte ens dölja det, de sa: ”Det tar ju aldrig slut. Det är alltid lika mycket.” Och den ena First Aid Kit-systern, jämngammal med Avicii, sa: ”Det har blivit en så stor cirkus, med så många människor inblandade, att man tappar bort sig själv.” Den andra fyllde i, om sitt sammanbrott mitt under pågående turné: ”Jag förstod inte hur jag kunde känna så, när jag gjorde det jag hade drömt om hela livet.”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli: Avicii var känd som dj – men var främst en känslig kompositör 

Det är spöklikt hur det liknar vad Tim Bergling säger i dokumentären: ”Jag har bara hängt med, eftersom jag haft sådan tur som får göra det jag gör. Jag levde länge efter en idé om lycka som inte var min egen.” Och det liknar det hans manager Arash Pournouri säger när Avicii bestämt sig för att sluta turnera: ”Han förstår inte att hans beslut påverkar andra jättenegativt.”

Kanske är skillnaden att First Aid Kit verkar ha ett förhållandevis fungerande skydd omkring sig. Kanske är skillnaden att de har folk att prata med. Kanske är skillnaden att de, som kvinnor, vet hur man pratar om känslor – och att de har kvinnor runtom sig som vet hur man svarar.

Tim Bergling säger i dokumentären att han läst om psykoterapeuten Carl Jungs teorier om introverta och extroverta människor och hittat sig själv i den förstnämnda kategorin. Han gillar inte småprat. ”Jag deepsnackar alltid med folk”, säger han. Man ser honom aldrig deepsnacka med någon. Mannen mittemot honom i turnébussen svarar: ”Det låter skitnajs ju”. Samtalet är slut.

Och nu är det för sent att fråga om Tim Bergling vill deepsnacka.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.