Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 18:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/greta-thurfjell-vissa-manniskor-ska-man-inte-placera-i-kulisserna/

Kultur

Greta Thurfjell: Vissa människor ska man inte placera i kulisserna

Helena Bonham Carter som den eviga tvåan prinsessan Margaret i tredje säsongen av ”The crown”. Foto: Sophie Mutevelian/Netflix

Varför ska det ständigt påpekas hur odräglig och bortskämd prinsessan Margaret är i ”The crown”? Jag älskade henne från första stund. Hennes förfall tycks nästan ödesbestämt.  

I säsong ett och två av ”The crown” var jag inte vidare förtjust i prinsessan Margaret, som då spelades av Vanessa Kirby. 

Men i den nya tredje säsongen har alla skådespelare bytts ut mot äldre förmågor, eftersom serien sträcker sig över så många år, och Helena Bonham Carters medelålders prinsessa älskade jag från första stund. I sin första scen sitter hon upp i sin majestätiska säng, röker cigg ur sitt karaktäristiska munstycke, stirrar med förintande blick på den nya uppasserskan. Den gamla har slutat till följd av ”nervös utmattning”. I sängen ligger en kudde med den broderade texten ”It’s not easy being a princess”.

Netflixserien ”The crown” kretsar nu inte först och främst kring prinsessan Margaret, utan kring hennes storasyster Elizabeth II, drottning av Storbritannien. Men Margaret stjäl showen, både i seriens värld och för den som tittar. Hon dricker för mycket, röker för mycket, flörtar för mycket och bråkar för mycket med sin make, den serieotrogna fotografen Lord Snowdon. När hon lyckas avvärja en diplomatisk kris mellan Storbritannien och USA gör hon det genom att supa ikapp med Lyndon B Johnson, deklamera snuskiga limerickar och pussa presidenten på munnen.

I säsongens sista avsnitt, ”Cri de coeur”, har hon bjudit in familjen till sitt födelsedagsfirande. Lord Snowdon har flytt till landet med sin älskarinna, det vet sällskapet om, ändå börjar de i hans frånvaro ösa beröm över honom: ”Vilka filmer han gör!” ”Och så charmig!” ”Han är generös nog att flörta med sin svärmor!” Margaret protesterar, men ingen tar någon hänsyn till henne. De är trötta på att hon alltid är så mycket.

Det är inte jag. Alla – tv-kritiker, podcastare, folk som inte fattar nånting – påpekar jämt hur odräglig och bortskämd prinsessan Margaret är. Men jag känner igen mig i hennes grandiositet, hennes eviga längtan efter att vara något annat än nummer två. Hon är lillasyster till ”världens kändaste kvinna”, som någon kallar drottning Elizabeth i serien, men hon vill vara det själv. Hon passar bättre. Hon har mycket, alldeles för mycket, men hon vill ha allt.

Jag har tänkt mycket på ödet på sistone. Den där känslan av att man liksom inte kommer undan, som kan drabba en på gott och på ont, men som låter en förstå att det inte tjänar någonting till att kämpa emot. Och prinsessan Margarets förfall i ”The crowns” tredje säsong tycks faktiskt närmast ödesbestämt, dömt att ske, uppmuntrat eller i alla fall sällan motarbetat av någon av alla kungligheter omkring henne.

Avsnittet ”Margaretology” skildrar hur de två prinsessorna – åtminstone i tv-serieversionen av historien – som barn kom överens om att helt enkelt byta plats. Elizabeth ville inte bli drottning. Margaret ville. Varför kunde de inte bara flytta om i tronföljden? Tala med sin fars sekreterare om saken? 

Men i kungafamiljen existerar inget sådant som att ta sitt öde i egna händer, inte om man vill fortsätta vara en del av den. ”Vi har alla en roll att spela”, får prinsessan Margaret veta. ”Prinsessan Elizabeths utspelas på scen, och er i kulisserna.”

Vissa människor ska man inte placera i kulisserna. I den sekunden, i ögonen på flickan som spelar prinsessan Margaret som barn, ser man att det inte kommer att sluta väl. Verklighetens Margaret gick bort vid 71 års ålder efter att i flera decennier plågats av en rad tobaks- och alkoholrelaterade sjukdomar, stroke-anfall och olyckor. Och, föreställer jag mig, av sin position. Hon var så nära, hon var nästan framme, men hon fick aldrig det hon verkligen ville ha.

Det är inte lätt att vara prinsessa.

Läs fler krönikor och andra texter av Greta Thurfjell 

Läs mer: Så bra är tredje säsongen av ”The crown”