Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Grisen skriker och säger allt om oss människor

Foto: Cultura Creative (RF) / Alamy

Varför förnedrar och förlöjligar vi grisar? Det blir ingen julskinka i år, skriver Aase Berg, och rekommenderar Martin Ragnars bok ”Grisens historia” som årets julklapp.

Foto: Martin Ragnar

”Grisens historia. Så mycket mer än fläsk”

Carlsson förlag


Vi har skapat ett monster och nu får vi äta upp det.

I Martin Ragnars bok ”Grisens historia” blir det tydligare än någonsin att grisen är människans slav. Ragnar går noggrant igenom grisens avelshistoria, grisen som mat och nyttodjur, men han diskuterar också grisen som symbol, som föraktad. Grisen har varit ett hatobjekt (jävla svin, mansgris), ibland också ett keldjur (gullegris), men den har inte betraktats som människans jämlike.

Det är märkligt, med tanke på att grisar faktiskt är de djur som ligger människan närmast. De är smartare än hundar och apor, och deras emotionella intelligens är stor. ”När grisar får vara i sin naturliga miljö är de sociala, lekfulla, tillgivna och omtänksamma djur med täta band till sina nära”, skriver Ragnar.

Nu vaknar den fråga jag tidigare hållit ifrån mig med ursäkten att jag oftast käkar korna som går i hagen här intill, som jag många gånger har pratat med i skymningen och som jag vet har det bra: är det verkligen rimligt att äta djur? Jag brukar försvara mig med att rovdjuret i mig knappast försvinner för att jag forcerar fram en gräsätarpersona, att sallader är för passivt-aggressiva veklingar, dessutom är det alltid grymhet att äta, vem vet hur det låter när grönsakerna skriker, och sånt där quorn och oumph och konstiga kinesiska fejkfiskar är biokemiska experiment, nästan som att äta aliens.

Men ändå, nej. Det blir ingen julskinka. Där tog han mig, Martin Ragnar.

Foto: Vidi Photo
Foto: Vidi Photo

Jag har alltid tyckt att den svenska normalitetsbefolkningens matintresse är en perversion, precis som hälsofixeringen i stort. Desperata försök att ta kontroll över en kropp som i själva verket sköter sig alldeles utmärkt själv så länge man inte kedjeröker eller pumpar i sig containerlass med transfetter.

Man kan också se grisen som djur som en projicering av denna tvångsneuros light.

Är grisen den spegel vi inte vill ha? Vad är det i så fall som speglas?

I ett antal foton återges grisens blick. ”Grisar tänker – för mig är det uppenbart – och grisen talar till oss med sin blick, som många gånger är ännu tydligare och klarare än någonsin en hunds kan vara”, skriver Ragnar. Och mycket riktigt: blicken naglar fast mig i överraskning.

Absurt nog umgås jag nästan aldrig med grisar i verkligheten, trots att jag bor på landet. Får, kor, hästar, höns, visst, till och med getter. Men trots att det finns tio gånger fler grisar än hästar i Sverige så syns inte grisarna. De bor mestadels i djurfabriker. I fruktansvärda fängelser där bara en procent någonsin under sitt liv får möjlighet att vistas utomhus.

Foto: Star Pix / AlamyOkej, jag var på väg att köpa grisen i säcken en gång i form av två Linderödssvin som till och med hade fått namn på förhand, men Polly och Happy avbeställdes när jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att djurparken hemma redan höll på att växa utom kontroll.

Så här sa Winston Churchill: ”I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals.” Grisens blick ser på mig från en jämbördig nivå, och den innehåller både nyfikenhet och djup sorg.

Ragnar skriver: ”De flesta grisar föds upp under betingelser som skulle få deras ägare att gå rätt i fängelse om de tillämpades på hundar.” Galtgrisarna kastreras innan de hunnit bli könsmogna. Utan bedövning. Ragnar kallar det könsstympning. Ett alternativ är att vaccinera galtarna, men egentligen är det fel ord – i själva verket rör det sig om kemisk kastrering.

Det har inte alltid varit så. Fram till mitten av 1700-talet hölls grisar mest som halvvilt bökande ollonsvin, sen utvecklades tamsvinsraserna. Först gick de nära byn på särskilda svinvallar, sen rotade de runt på gården. Folk gillade och tog hand om sina grisar, men med industrialiseringen av fläskproduktionen upphörde djuren att vara individer.

Är det därför vi förnedrar och förlöjliga grisar i dag?

Hur kan ett så intelligent djur betraktas som smustigt? Är det utseendet? Allt är trynets fel. Och den blekfettiga huden. De ser ut som fula människor. Djupare än så kan vi tydligen inte se. Grisar säger allt om oss. Om vår tunna yta. Om vårt förakt för svaghet, vår rädsla för trash. Den okontrollerbara mobben som följer egna regler och när som helst kan explodera. Underklass. Grisar är underklass.

Föraktet för fetma gör också sitt till. Grisar blir feta om de inte får röra sig. Och människans strävan är just att omvandla grisen till fläskmaskin. Det är som hos vissa apor – underlydande har mer bukfett. Och om de inte har det, så får man se till att de får det. Ni vet väl hur skräpmatslobbyn arbetar, inte minst i USA. Tomma kalorier för en billig penning, livligt marknadsförd till barn.

Ytterligare en hotfull detalj är säkerligen att grisen i vilt tillstånd – vildsvinet – faktiskt lever i matriarkat. Flocken leds av en sugga.

Grisar är underklass. Föraktet för fetma gör också sitt till. Grisar blir feta om de inte får röra sig. Och människans strävan är just att omvandla grisen till fläskmaskin.

En del religioner avvisar ju fläskkött som orent, och där kan jag pragmatiskt tänka att ändamålen helgar medlen. Skitsamma om föraktet finns, det leder i alla fall till nåt gott för grisen. I vår kultur är det tvärtom. Här käkar vi upp grisen av samma skäl som andra avstår – för att vi föraktar den. Vad säger det om oss – att vi äter det vi vill förgöra? Kan det överföras på andra former av psykologi? Mental kannibalism mellan människor? Den småborgerliga familjelyckadhetens apparat av domesticering, kastration och kontroll där fria personer förvandlas till fega, fastklamrande svin i en alltför trång stia av curling och rädsla? Nej, ursäkta. Det där var en inte okej grismetafor.

När jag läser Martin Ragnar står det klart att grisen är lika konstgjord som människan, avlad in i en onaturlig miljö, ingen av oss skulle existera i så stor skala om det inte vore för den kapitalistiska ruljansen.

Visst, människan har makt över grisen. Men den västerländska medelklassmänniskan i sin skräckslagna heminredningsmiljö har inte makt över sitt eget liv. Hon är inte väsensskild från grisen i djurplågeribåset, cellen där den knappt kan vända sin kropp, sover direkt på betongen och äter sina likar i frustration och ångest.

Båda sitter i fängelse och någon annan styr deras liv. Pengarna, nämligen. Slavar under någon annans vinst.

Och apropå pengar – snart är det jul!

Nu ska många av oss leka Fanny och Alexander och låtsas att vi är lyckliga i båset.

På julbordet tronar den förnedrade undersåtens avhuggna huvud med ett äpple inkört i svalget. Vet ni vad det betyder? Att den nedtryckta ska fortsätta hålla käft.

Jag rekommenderar Martin Ragnars bok som årets julklapp. Den borde placeras bredvid julskinkan. Bild efter bild av grisen som ser på oss med sin mycket intelligenta blick, oförstående inför människans ignoranta grymhet.

Det är inte förvånande att du äcklas av din egen spegelbild. Men ändå: Hur kunde du göra detta mot din like?

Foto i text: Star Pix

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.