Grottsexet som formade en generation

Besökarna av ”Grottbjörnens folk” kommer att göra entré i Turteaterns nyinredda grotta genom en lång gång direkt från gatan. Stora scenens golv, väggar och tak är klädda i stengrå plastduk. I mitten brinner en lägereld (brandsäker) och från en takbjälke hänger en föreställd mammut på tork i form av ett stort tygstycke.

Upp till 60 personer ryms i publiken, som får ta plats på syntetiska djurfällar. Där ska tre medlemmar ur Öfa-kollektivet gestalta sitt eget förhållande till den stenåldersvärld som träder fram i ”Grottbjörnens folk” och efterföljande romaner. Som en markering av Jean M Auels 1980-talsfärgade framställning av människans förhistoria kommer Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton i vissa scener uppträda i minimala 80-talsbadräkter, bland annat då de gestaltar de heta mötena mellan urkvinnan Ayla och hennes fingerfärdige Jondalar.

– Föreställningen handlar mycket om det som i böckerna kallas ”njutningens gåva”. Det började med att vi ville göra en föreställning om det sexuella uppvaknandet, eftersom vi i Öfa-kollektivet jobbar mycket med brytpunkter, där puberteten kan vara en sådan brytpunkt. När vi pratade om det här med sexuella brytpunkter kom vi in på Jean M Auels böcker, säger Lisen Rosell.

Avståndet mellan pubertet och Jean M Auel är litet för folk som växte upp under 1980-talet, då romanserien ”Grottbjörnens folk”, ”Hästarnas dal” och ”Mammutjägarna” sålde i över 20 miljoner exemplar bara under det decenniet.

Vissa sidor fick hundöron på flick- och pojkrummens nattduksbord. Både Lisen Rosell och Nadja Hjorton läste böckerna när de var unga.

– Jag minns det som något otroligt tabubelagt, man bläddrade i boken och hade vissa sökord. När jag upptäckte att det började stå om lem och tunga tänkte jag: vad är det här? Det fanns inte så mycket sex på tv och inte heller något internet på den tiden. Så ”Grottbjörnens folk” var så himla omvälvande, snuskig och härlig. Men till slut blev det så skamfyllt för mig att jag slängde boken, säger Lisen Rosell.

Ayla är superkvinnan som hyllar urmodern, uppfinner schampo och bh, tämjer hästen och vargen, nedlägger sina egna bytesdjur och är en fena på matte. De ser både för- och nackdelar med Jean M Auels kvinnoskildringar:

– Det är väldigt spännande med den feministiska aspekten av böckerna. Jean M Auel var uttalad feminist och har utgått mycket från feministiska arkeologer som har lagt fram teorin om gudinnekulten utifrån de här små venusfigurerna som har hittats vid utgrävningar, säger Amanda Apetrea och får medhåll från Nadja Hjorton:

– Ja, det går absolut att göra feministiska läsningar av den. Det är ett kvinnligt hjälteepos. Sedan finns det mindre upplysta aspekter av berättelsen, som att Ayla i dialogerna ofta är ganska tyst medan Jondalar är den som pratar. Alla sexakter är också så superhetero att de nästan blir klyschor. Hon har stora bröst, smal midja och runda höfter medan han har en jättestor kuk och har så svårt att kontrollera sig i hennes närhet att han måste gå och runka bakom en buske. Men det är kul att leka med de schablonerna, säger Nadja Hjorton.

Rollerna som Ayla respektive Jondalar görs av alla tre skådespelarna samtidigt, bland annat för att osäkra Auels schablonartade könsroller.

– Vi arbetar med ett queert perspektiv i föreställningen, eftersom det är så mycket en relationsroman om Ayla och Jondalar. En väg blir då att vi alla spelar de här karaktärerna samtidigt som vi interagerar med våra kroppar och fokus förskjuts till publikens och vår egen njutning. Förhoppningsvis ger det ett annat perspektiv på den här annars väldigt heteronormativa berättelsen, säger Amanda Apetrea.

När Jean M Auel gav ut sina böcker smålog vetenskapen åt hennes påhitt att en homo sapiens skulle ha fått barn med en neandertalare. Men i dag kan Jean M Auel skratta sist. DNA-forskning har visat att moderna människor och neandertalare låg med varandra för 50 000 år sedan. Det har resulterat i att neandertalarnas DNA finns i den moderna människans. Den forskare som lagt fram bevisen för denna nya kunskap är den svenska evolutionsbiologen Svante Pääbo, som av en händelse också är uppvuxen i Turteaterns grannförort Bagarmossen.

– I vårt researcharbete snöade vi verkligen in på Svante Pääbo, även om det inte kommer att synas så mycket i föreställningen, säger Amanda Apetrea.

– Det vi har tagit fasta på är att människor kunde träffas och ligga eller utbyta saker i stället för att slå ihjäl varandra. Vi har i alla tider kunnat vandra kors och tvärt utan att starta krig, säger Lisen Rosell.

Nadja Hjorton tillägger att genforskningens räckvidd ändå är begränsad:

– Svante Pääbo uttrycker det väldigt bra: det vi kan veta är att ja, de låg med varandra, för det ser vi i DNA:t. Däremot hur de låg, om det var frivilligt eller våldtäkt, och hur de levde, det vet vi inget om. Men det lämnar mycket plats för oss, för då kan vi fantisera precis som Jean M Auel gjorde, utifrån vårt eget filter, säger hon.

En annan gemensam nämnare mellan föreställningen och Jean M Auel är en övervägande positiv bild av jägar- och samlarkulturerna. Skådespelartrion, som även kommer att framträda i rollerna som arkeologer, menar att stenålderslivet inte handlade om män som klubbade varandra i huvudet och kvinnor som blev släpade i håret. Snarare hade stenåldersmänniskan mycket tid för att ta det lugnt, umgås vid elden, utbyta berättelser och ligga.

– I vårt researcharbete har vi fastnat för de teorier som ifrågasätter människans våldsamma natur. Det var jordbruksrevolutionen som skapade förutsättningar för ägande, hierarkier och patriarkat, säger Nadja Hjorton, som dock understryker att ”Grottbjörnens folk” inte är någon pedagogisk pjäs om stenåldern:

– Vi tänker att konst kan gestalta och skapa en alternativ värld, där man kan hämta styrka. Det är en värld som vi själva skulle vilja vara i, som är öppen och inkluderande. Men framför allt väldigt lekfull!

”Grottbjörnens folk”, premiär 16/9. Turteatern.