Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Gunilla Röör gör modern som slogs mot Hitler i ”Bortförd vid midnatt”

På Kulturhusets Lilla scen repeterar Gunilla Röör i rollen som Irmgard Litten, mor till ung jurist som försöker sätta stopp för Hitler och hans ligister innan de kommer till makten. Pjäsen, ”Bortförd vid midnatt” har premiär 27 april. 

Ämnet är tungt men lusten går nästan att ta på där nere på scenen.
– Den handlar om civilkurage och det är ju något som vi inte vet om vi har, inte förrän vi blivit prövade.
– Men först och främst handlar det om en mors kamp för sin vuxne son, hon kämpar med näbbar och klor för sitt barn. Så - moderskap och civilkurage.

Foto: Thomas Karlsson

Gunilla Röör grät vid den gemensamma läsningen av ”Bortförd vid midnatt” – för första gången i sitt skådespelarliv. Men nu…
– Jag tar hoppsasteg varje morgon när jag går till teatern, äntligen en pjäs som är riktigt uppfordrande! Att få ett riktigt betydelsebärande material, jag blir lycklig av att få låna ut mig till den här sanna berättelsen, bli tagen i anspråk.

Hon har ett långt liv inom teater och film, en del av det med Philip Zandén som nu regisserar. Han spelade hennes bror i Susanne Biers genombrottsfilm ”Freud flyttar hemifrån”. Med den fick Gunilla Röör sin första Guldbagge för rollen som Angelique Cohen, 25-årig hemmadotter med tandställning, kallad Freud för sitt ständiga psykologiserande.
– Philip och jag har spelat ihop jättemycket, vi har stötts och blötts. Men han har aldrig regisserat mig, jag har tackat nej någon gång, men nu var tiden mogen. Vi har ganska starka temperament båda två, vi är båda snabba, vi kan gå varandra på nerverna...
– Nu är det väldigt roligt att jobba med honom, jag var kanske var lite för omogen tidigare. Det gäller ju att inte bli slav under sitt eget temperament. Den ständiga kompromissviljan som vår skådespelarkonst förutsätter, hur ska man hålla den utan att göra avkall på sin egen person?

Repetitionerna är noggranna på ett sätt som är ovanligt i dag. 

– Ja, Philip är ute efter precision, han är en personinstruktör. Han har varit noga med att alla ska vara lika komplicerade, inte svart och vitt… Och vi ska inte ha några nazistsymboler på scenen, inga hakkors, inga flaggor. Och jag ville inte ha handväska och hatt. Att bara ha klänning, det får räcka.

Hon brygger kaffe efter repetitionen i logen som hon delar med Ann Petrén på Kulturhuset Stadsteatern och påminner mig om första gången vi möttes i en intervju. Då var Gunilla Röör och Lena Endre ett stridbart elevpar på scenskolan i Stockholm, det var 80-tal och en ny generation fria grupper och djärva skådespelare sprängde fram.

De var unga och arga och tyckte att institutionsteatern var hierarkisk, mansdominerad och förstelnad. De hade gjort sin första teaterföreställning på Teater Sputnik i en källare på Döbelnsgatan. Pjäsen var ”Två”, skriven för två skådespelare och ett badkar av Mikael Druker som spelat den med Per Morberg på Södra teatern.

Röör och Endre hade sökt upp Druker och frågat om de kunde få göra den trots att den var skriven för två män.

– Han var så fin och sa att det gick bra och bytte ut pillesnopp mot pillesnurra, det enda ord som behövde ändras. Så åkte vi runt och spelade den för män på kåkarna, Hall, Kumla, två kvinnor i ett badkar.

Foto: Thomas Karlsson

De gick vidare och satte igång ett projekt för att hitta komplexa kvinnoroller och lyfta fram kvinnliga dramatik, på scenskolan hade de hela tiden får höra att det inte fanns. 70 pjäser fick de in, en bank med nyskrivna texter.

Och i dag har det kommit enstaka stora roller som Irmgard Litten att bita i.

– Jag tror att Irmgard intuitivt kände vem Hitler var, det var som min mormor sa när jag var liten: Jag hatade Hitler så mycket att mitt hat tog slut. Väldigt bra replik.

– Mormor lärde mig vem han var, hon var själv uppfostrad med guvernant och läste tyska och spelade piano, alla de stora tyska kompositörerna. Hon sa: Det kommer att ta minst 50 år innan du kan uppskatta något från Tyskland igen. Hon var som ett orakel, min mormor. Och nu kommer ju berättelserna, nu är tiden mogen.

– Pjäsen börjar i Berlin 1931, den tid som kommer alldeles innan de mörka krafterna tar över, fortsätter Gunilla Röör. Allt baseras på verkligheten, boken som Irmgard Litten skrev när hon lämnat Tyskland.

Irmgards son Hans är advokat och ställer Adolf Hitler till svars. Han kallar honom som vittne vid ett flerfaldigt mord som hans underhuggare begått på ett danspalats. Hitler korsförhörs och utsätts för ett intellektuellt resonemang som gör honom förödmjukad och hämndlysten på ett alldeles personligt plan.

Hans Litten blir en av de absolut första som fängslas när Hitler tar makten två år senare. Han flyttas mellan olika koncentrationsläger, till sist kommer han till Dachau, där han blir fruktansvärt torterad. Slutligen, 1938, tar han sitt liv i lägret.

– Inom familjen Litten finns en strid: Vad ska man säga, vad ska man inte säga? Vi ska inte glömma att Hans också var en ung karriärist, en aning arrogant och han visste nog inte vad han gav sig in på. Pappan, professorn, är hård mot honom och säger: Tona ned det här nu, du ska absolut inte kalla Adolf Hitler till vittnesbåset. Han tillhör de många judar som konverterade eftersom han ska gifta sig med den ickejudiska kvinnan Irmgard och de lever ett assimilerat liv, men han har upplevt förödmjukelser sedan ungdomen.

– Medan Irmgard säger: Klart att du ska göra det! Hon tvivlar inte en sekund på att hon har rätt.
– Vi har en scen tillsammans, min son och jag, då sitter han i Dachau, besök där hörde till undantagen, men en Gestapoofficer ordnar det. Han säger: Ni får besöka honom i utbyte mot information och det går jag med på. Sonen säger Men mamma du har lärt mig… Han vägrar att avslöja något om sina kamrater...

– Det som gör det så roligt att arbeta är att vi är så engagerade i pjäsen, Bahador Foladi som spelar min son är engagerad, Samuel Fröler som spelar pappan, Pablo Leiva Wenger som spelar en ung Gestapoofficer, alla i ensemblen är lika engagerade. Vissa pjäser för ihop ensemblen och det är verkligen ingen självklarhet, konstaterar Gunilla Röör.

Foto: Thomas Karlsson

Trots mörkret i Bortförd vid midnatt finns glimtar av galghumor, som mellan de unga männen i Dachaucellen.
– Jag tror ju på att publiken ska få känna sig intelligent och omhändertagen, för det vill jag ha när jag går på teatern.
– Jag vill inte bli skriven på näsan, jag vill inte bli styvbroderligt behandlad och jag vill inte att någon sätter sig i mitt knä eller kladdar på mig.
– Jag vill bli tagen i anspråk som publik också.

Spelas i Tyskland.

Mark Hayhursts ”Bortförd vid midnatt” får svensk premiär den 27 april på Kulturhuset Stadsteatern. Den har spelats med stor framgång i London och spelas nu i Tyskland med Patricia Litten, barnbarn till Irmgard och brorsdotter till Hans Litten, i rollen som modern.

1940 när Irmgard Litten lämnat Tyskland och bodde i exil i England skrev hon berättelsen om sin son, först på tyska utgiven i Paris, samma år gavs den ut i England under titeln ”A mother fights Hitler“ och så i USA under titeln ”Beyond tears“ med förord av Eleanor Roosevelt.

Pregnanta rollfigurer

Gertude Stein, Richard III Stockholm stadsteater.

Imelda Marcos i ”Diktatorsfruar” på Uppsala stadsteater.


Halvan, Stan Laurel, mot Karina Hollas

Helan i ”Another Nice Mess” på Teater Giljotin.

Skulle vilja spela: Sovjetiska diplomaten Alexandra Kollontaj i Agneta Pleijels pjäs ”Kollontaj".

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.