Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Haggans triumf över bitterheten

Den bittra kvinnan personifierad. Elizabeth Taylor i ”Who’s afraid of Virginia Woolf?” av Edward Albee.
Den bittra kvinnan personifierad. Elizabeth Taylor i ”Who’s afraid of Virginia Woolf?” av Edward Albee. Foto: REX/Moviestore

Män sviker alltid. Det är slutsatsen i många kvinnliga självbiografier som ofta ges ut på små förlag. Aase Berg fascineras av en litterär undervegetation och föreslår en strategi för att kvinnor inte ska bli bittra: Börja hagga!

Min nya ledstjärna i mörkret är ordet ”hagga”. Det är inte enbart en ful och bitchig kvinna, utan också ett sätt att bete sig som kvinna. Härmed inför jag hagga som verb.

Vi är allt fler kvinnor som börjar hagga. I litteraturens undervegetation, eländesbiografier skrivna av språkligt oborstade kvinnor, är livet en kvinnofälla och ett helvete. I dessa familje- och relationsberättelser förväntar sig männen världsherravälde, vård och omsorg. Världsherravälde försöker de skaffa själva, med våld om så krävs. Vård och omsorg finns det personal för: kvinnorna.

Vanliga bokköpare ser sällan röken av dessa böcker, eftersom de för det mesta kommer ut på obskyra småförlag. Det står ofta ”En sann historia” på omslaget. Det är alltså inte Lena Andersson eller Maria Sveland vi snackar här. Det är ogestaltad och ogenomtänkt desperation i rak bekännelseform. Manshat är fel ord. Snarare mansförtvivlan.

Texterna följer mallen av en framgångssaga där författaren i slutändan mår lite bättre och slipper skitstövlarna, men vägen går dessvärre ofta över andligt mumbojumbo. ”Om kampen att överleva med sinnena i behåll” (Vita förlag) av Hanna Katarina Hult, handlar till exempel om hur en hypnosterapeut räddar huvudpersonens liv. Jag är inte särskilt övertygad om att hon faktiskt blir räddad, det intressanta är själva livsberättelsen. En sak är säker: det behövs hårdare tag än reinkarnation och yogahealing för att spränga kvinnofällan.

Den mest fascinerande biografin jag har läst på senare tid är ”Det händer inte mig – förhållandet” (Upper Room förlag) av Veronika Axelsson, en skildring av relationen med en lynnig vardagspsykopat. Axelsson skriver om en psykologisk process där nedbrytande varvas med normalisering. Hon försöker förstå mannens agerande, vilket inte är så vanligt, oftast gestaltas bara offerperspektivet. Axelsson skulle verkligen behöva en brutal redaktör, men har en rolig och ilsken personlighet och en styrka som lyser igenom texten. Så här skriver hon till exempel när pojkvännen börjar kolla på sport i stället för att delta i hemarbetet, eftersom han kommit på att sportintresse är nyckeln till manlig homosocialitet i yrkeslivet: ”Det har ju varit OS minsann. Hockey inte minst. Sambon studsade ut till mig efter den där avgörande matchen: ’Vi vann, vi vann!’ ’Nej, idiot, DOM vann. Du tittade på.’”

Varför låter sig denna starka kvinna förnedras? Kanske är det själva uthålligheten som är problemet. För att tala med Axelsson: Vad driver ”en intelligent och stark kvinna att ertappa sig själv med att trippa på tå för att inte reta mannen, och dessemellan stundom näst intill förakta sig själv för att hon låtit det hända. Kanske var det till viss del styrkan som var felet hos mig, för utan den hade jag inte kunna hålla ihop i alla år och hålla skenet uppe utåt?”

Den kompromisslösa iakttagelsen i alla dessa biografier går inte att värja sig mot: männen sviker alltid. På ett eller annat sätt kommer de att svika.

Om man ska tro Ann Heberleins artikel den 20 juli, baserad på Alain de Bottons tankar, så gäller det, när man inleder en relation, att välja vilken typ av krångel man kan hantera. ”Det gäller att hitta en person med en störning vi kan leva med.” Frågan som kvinnorna i biografierna borde ha ställt sig dag ett är alltså inte ”Kan jag bli lycklig med honom?” utan ”På vilket sätt kommer han att svika mig?”

I Heberleins artikel nämns där­emot ingenting om att de defekter man måste ta hänsyn till i val av partner påverkas av en social maktstruktur.

Det gäller också bitterbiografierna. Dessa kvinnor skriver i stort sett aldrig om patriarkatet, även om de kan dra manssläktet över en kam rätt hänsynslöst. Generaliseringar om män används för att skapa igenkänning. Och jag känner igen mig. Jag har visserligen inte växt upp eller levt i terror, men maktförhållandena påminner om varandra oavsett om vi snackar trasiga misshandelsfyllefamiljer, vanliga skötsamma arbetare eller listigt verbal medelklass. (Överklassen lämnar jag därhän, den är en främmande planet både för mig och biografiförfattarna.)

Ibland kommer det också ut böcker som lånar attityden från genren, men har litterär kvalitet nog att höja sig över det obearbetat självbiografiska, som Sofia Rapp Johanssons författarskap, eller Ulla-Maria Anderssons nyutkomna roman ”Du skulle sagt som det var” (Norstedts).

I sin recension av boken i Expressen (24/3) skriver Annina Rabe: ”Jag vet inte om detta är början på ett författarskap. Det kan mycket väl vara så att det helt enkelt är denna historia Andersson har att berätta. Något i anslaget tyder på det.”

Rabe har rätt, men min följdfråga blir: Vad i anslaget tyder på det? Dessa berättelser har mer gemensamt med självterapi än med litteratur.

Att få läsaren att känna igen sig i sårbarhet och förnedring är en sak, men att koppla den personliga bitterheten till strukturellt förtryck är svårare. Att vi tillsammans vråldissar karljävlar på tjejmiddagarna är inte samma sak som att göra någonting åt problemet.

Att många män ger sig in i relationer utan att ta ansvar för sina handlingar eller för konsekvenserna, det är helt uppenbart. Kvinnorna gör visserligen något motsvarande när de skaffar barn efter barn med hopplösa män, men när någon sen ska skrapa upp kvarlevorna av de imploderade projekten är det oftast kvinnan. Axelsson har rätt: Kvinnor är starkare än män, står längre på fötterna. Ger aldrig upp. Tål vad som helst. Det är inte odelat positivt. Det kan också kallas medberoende. Masochism. Martyrskap. Vad skulle hända om medberoendets oerhörda uppmärksamhet och styrka förvandlades till politisk handling? Om dessa individualistiska lösningar blev samlad politik?

Haggan vägrar tro att kvinnofällan är ett naturgivet livsvillkor. För de bittra biografierna skildrar inte bara problemet. Någonstans i sitt desperata ursinne bär de också på lösningen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.