Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 15:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/hakan-hellstrom-ar-tillbaka-i-det-vanliga-igen/

Skivrecensioner

Håkan Hellström är tillbaka i det vanliga igen

Håkan Hellström letar efter yttre fiender för att ha något att tända till på.
Håkan Hellström letar efter yttre fiender för att ha något att tända till på. Foto: Conny Ekström

Att Håkan Hellström lånar – av både sig själv och andra – är inget problem i sig, men det här är första gången ett nytt Håkan Hellström-album bara är ännu ett Håkan Hellström-album.

”En stark musikalisk upplevelse kan minska en smärtupplevelse, kan minska ångest”. Orden är hämtade från ett youtubeklipp där Gunnar Bjursell, professor i genetik och biologi, samspråkar med några unga producenter om hur musik påverkar hjärnan. I klippet menar han att musik har närmast farmakologiska egenskaper, att den kan fungera som ett piller som förändrar ens sinnesstämning.

Bjursells ord inleder låten ”Bit dig i läppen” på den första volymen av ”Rampljus”, Håkan Hellströms tionde album.

Det är inte svårt att tänka sig att det är just så Hellström ser på popmusik, både i stort och sin egen. Boten, trösten, helandet finns i den livsbejakande rocken, i samban, i rock ’n’ roll-ruset, i texternas försäkran om att hur jävligt något än verkar så har Håkan också varit där, han har varit samma nedbrutna, sönderslitna, hjärtkrossade förlorare som du själv. Även om det är för ganska länge sedan nu.

Man hör det inte så ofta här, bara.

Med utgångspunkt i Bjursells resonemang är ”Rampljus” något enkelt smärtstillande man kan köpa receptfritt på närmsta apotek. Typ Alvedon. Man vet exakt vad man får, att det funkar mot enklare symtom, men effekten är inte direkt anmärkningsvärd.

Föregångaren ”Illusioner” hade uppenbara brister, men de storslagna stråkarrangemangen och den närmast Sinatra-siktande melankolin kändes i alla fall som ett försök att bryta invanda mönster, att hitta lite nya ingångar.

Här är det mesta tillbaka till det vanliga igen. Hellström och producenten Jocke Åhlund lånar friskt både från andra (i ”Alla drömmar är uppfyllda” tjuvas det ganska klumpigt från både Marlena Shaws ”Woman of the ghetto” och The Whos ”Baba O’Riley”), och sig själva.

Och som vanligt är det principiellt inget problematiskt i det; alla lånar, alla upprepar sig, få har gjort det lika snyggt som Göteborgs främsta popkleptoman. Men med undantag för lysande förstasingeln ”Tillsammans i mörker”, och möjligen den dialogiskt drömlika ”Snälla släck inte ljusen”, har Hellström gjort det mesta här bättre förr.

I texterna letar Hellström, lite som Zlatan, som vanligt efter de yttre fienderna för att ha något att tända till på. I inledande ”Alla drömmar är uppfyllda” tycker någon att ”Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27”.

I avslutande ”Snälla släck inte ljusen” undrar en lite löjlig röst ”Kan du inte skriva en låt om nåt verkligt, betala räkningar, amorteringar, tanka bilen, ta huslån, i stället?” Förmodligen en något senkommen och småsint kommentar till Expressens kulturchef Jens Liljestrands sju år gamla och för all del hyfsat snedtänkta ”nu gör jag slut med Håkan för att han inte sjunger om bostadslån”-text.

Möjligen beror det på att man aldrig fått chansen att sakna honom, att han varit så produktiv och att det alltid finns fyra nya sommarkvällar på Ullevi runt hörnet, men för första gången känns ett nytt Håkan Hellström-album bara som ännu ett Håkan Hellström-album.

Bästa spår: ”Tillsammans i mörker”

 

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström , till exempel om Mattias Alkbergs diskbänksrealistiska science fiction-skiva.