Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Håkan Hellströms turnéavslutning är kärlek

Foto: Per Wahlberg/TT

Håkan Hellström fyllde Ullevi för femte gången med lördagens turnéfinal med gäster som First Aid Kit, Eva Dahlgren, Erik Lundin och Leila K. Nu tar den firade popsångaren minst två sabbatsår från scenljuset.

Regnet slutar falla. Kvällssolen tar över. Erik Lundin rappar igång den sista ”Rullande åska”– föreställningen till stråkensemble, beats och låghertz-bas. Håkan Hellström för kvällen iförd snart sjöblöt konstapelskjorta hojtar, förstås, ett ”hallåå Göteborg – äntligen hemma, äntligen hemma!”.

DNVR: Upplev Håkan Hellström på Ullevi i 360 grader

Tjugoåtta låtar följer på nära nog tre timmar. ”Tro och tvivel”, en ”Gårdakvarnar och skit” – ytterligare förhöjd av Eva Dahlgren – jämte First Aid Kit i Hellströms försvenskade version av Big Stars eviga ”Thirteen” sticker ut. Mest överraskande är ändå den rått ordspottande Leila K i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. En sensation större än huvudpersonens duett med sin mamma, Christina Hellström. Tillsammans sjunger han och hon balladen ”Du är snart där” ihop med Dahlgren och FAK till ackompanjemang av pyroteknik. Krutröken sänker sig över betongpylonerna och de +65.000 i publiken. Hellström avslutar med ”Nu kan du få mig så lätt”, fjärdesingeln från hans debutalbum, skriven för snart tjugo år sedan. Det är femte gången som han fyller Ullevi, snart midnatt och rikets hårdast kramade popsångare har redan klargjort att han inte kommer att uppträda igen på minst två år.

Sedan turnépremiären på Stockholms stadion den 9 juni har han denna sommar sjungit för över 300.000 människor. Hans förmåga att dra svenskar saknar motstycke och ställer ledigt både Roxette, Per Gessle och publikmagneter som Tomas Ledin, Veronica Maggio, Kent, Ulf Lundell, Zara Larsson och Lars Winnerbäck i skuggan. Åsikten att ”Håkan Hellström kan inte sjunga” eller är ”totalt obegriplig” har blivit mer sällsynt.

Vad han tänker göra härnäst är oklart. Att hitta ett nytt musikaliskt spår torde vara själva idén för uppehållet. Han kallar det för ”ett komma, inte en punkt” och talar om framtida spelningar på småklubbar. Med det massiva genomslaget växer förväntningarna på honom. I Göteborgsposten skriver journalisten Annah Björk om hur hans framgångar förpliktigar. Hellströms förmåga att ”tala rakt in i hjärtat” på hundratusentals är makt. Makt att säga något viktigt. Åstadkomma mer än tre timmars popyra när planeten förgiftas, terrorn fortsätter, flyktingströmmarna består - och Sverigedemokrater pressar riksdag och regering.

Själv mumlar han ibland om miljöpartiet som sin politiska hemvist. Från Ulleviscenen säger han att vi behöver vara ”lite mer lyhörda mot andra kulturer”, men undviker som alltid tydliga utspel eller tvingande ställningstagande - ett vägval de flesta stora popstjärnor gör. Att gilla frisk luft, mindre våld och mänskliga rättigheter i största allmänhet är lätt, sakpolitiska utspel svårare och riskerar att kosta mer.

Läser man Hellströms texter framstår han som en obotbar drömmare långt uppe i de blå Västra Frölunda-skyarna, inte samhällsintresserad. En högljudd Ted Gärdestadsk romantiker i rastlösa James Brown-skor. Han undviker den deprimerande vardagsverkligheten och tillhandahåller sin publik flyktmedel, igenkänning. Fantasier och de mest sentimentala drömmar att uppgå i och samlas kring. En gemenskap, optimism rentav. Han är någon som kan få 65-000 svenskar att för full hals sjunga ”jag tror /när vi går genom tiden / att allt det bästa inte hänt än / säg det, säg det, säg det igen...”.

De samhällsvärden Håkan Hellström vill stå upp för framgår ändå.

Förra året bjöd han in Thåström till Ullevi, i sommar har han delat scengolv med artister som har radikala agendor, som Refused-sångaren Dennis Lyxzén, hiphopstjärnan Silvana Imam och dito Erik Lundin, som agerat förband på alla tretton spelningar i Sverige och Norge. På de jättelika led-skärmarna bakom Hellström och hans storband passerar också denna kväll filmer och bilder på anarkisten Pippi Långstrump, kvinnor som kysser kvinnor, samhällsgisslarna Morrissey och Cornelis Vreeswijk och den svarta medborgarrättsaktivisten Nina Simone.

23.30 är det över. Bandet lämnar scenen. I sju minuter står Håkan Hellström ensam kvar på fyrtiofemmetersscenen och vinkar, tar emot blombuketter. I trappan ut från arenan säger en uppklädd dam i 55-årsåldern till sin väninna: ”Den här kvällen handlade bara om kärlek, kärlek och ännu mer kärlek” med västsvenska vokaler. Publiken lämnar innerplan. I PA-systemet sjunger Paul McCartney ”Hey, Jude, don't make it bad, take a sad song and make it better , remember to let her into your heart, then you can start to make it better”.

Det är lätt att tro att det också är Hellströms budskap.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.