Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 07:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/han-var-den-svarte-upplysningsmannen-som-ledde-kampen-mot-slaveriet/

Kultur

Han var den svarte upplysningsmannen som ledde kampen mot slaveriet

Toussaint Louverture (1743-1803).
Bild 1 av 2 Toussaint Louverture (1743-1803).
Foto: Rue des Archives /IBL Bildbyrå
Bild 2 av 2

Slaveriets upphävande i den franska kolonin Saint-Domingue på 1790-talet är en brytpunkt i mänsklighetens historia. Men det är en berättelse som man ganska sällan hör om i skolorna. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson läser en ny bok om en okänd upplysningshjälte.

Rätta artikel

Slaveri har funnits i många samhällen och tider. Slavar har också gjort uppror. Men nästan utan undantag har upproren slagits ner och allt återgått till det gamla.

I slutet av 1700-talet bröts detta mönster. Inspirerad av franska revolutionens deklaration om mänskliga rättigheter – alla människor är födda fria – grep en före detta slav, Toussaint Louverture, makten i den franska kolonin Saint-Domingue, våra dagars Haiti. Tillsammans med andra slavar och frigivna inrättade han, i olika omgångar, ett revolutionärt välde på ön. Man höll ut i över tio år, slog tillbaka invasioner av utländska makter och förhandlade med amerikanerna. 

Samtiden var överrumplad och förundrad. Visst hade slavar tidigare satt sig upp mot sina herrar, men sällan mot slaveriet som sådant utan i första hand mot de brutala straffen för uppstudsighet. De vände sig mot själva grymheten, men inte mot dess rot, ofriheten. Om grymheten fanns i gengäld många historier, en del groteska som när en av slavägarna lät sy in en upprorisk koskötare i magen på en död mula och på det sättet långsamt kväva honom. Sådana historier berättades om och om igen, ett slags grymhetens eviga litania.

Det som slog 1700-talets europeiska besökare i Västindien var de svartas totala dominans i befolkningen. Vita utgjorde inte mer än fem–sex procent av Saint-Domingues befolkning och i vissa områden var de högst ett tiotal personer mot 3.000–4.000 svarta. Och under dessa fanns hela raden av så kallade ”vita svarta” och ”svarta vita”, mulatter av olika nyanser och färg. En hel del slavägare tog sig älskarinnor bland sina slavar (ett annat ord är våldtäkt), förbindelser som ledde till ett ökande antal färgade.

Många färgade var också friköpta. Det hände till och med att fria färgade själva skaffade sig slavar och drev plantager. Hudfärg uppfattades av allt fler som irrelevant vid bedömning av människor. Det som räknades var driftighet, en uppfattning som naturligtvis ledde till att den vita slavägande befolkningen såg sina privilegier hotade. Ofta var de svarta driftigare än de vita vilka bekvämt kunde luta sig mot sina privilegier, skicka sina söner till Frankrike och sätta dem i skola för att lära dem mer om sin vita kompetens och kunnande. Traditionen gav dem trygghet, en trygghet som troget tjänat dem under århundraden.

Men från 1789 var det franska moderlandet inte längre säkert för människor med privilegier. Franska revolutionen hade förändrat allt.

Om den haitiska revolutionen har den amerikanske historikern Philippe Girard skrivit en grundlig, väldokumenterad och överskådlig studie, ”Toussaint Louverture: A revolutionary life” (Basic Books 2017). Det som skiljer Girards bok från andra böcker om samma ämne, till exempel Aimé Césaires ”Toussaint Louverture: La révolution francaise et le probléme colonial” är dess prosaiska saklighet. Det ligger annars nära till hands att romantisera en person som Toussaint Louverture. Toussaint hade, sig själv ovetande, satt igång en rörelse som kom att förändra historien. Med början i Saint-Domingue upphävdes slaveriet inte bara där utan efterhand i alla Frankrikes kolonier. På lång sikt är det naturligtvis en brytpunkt i mänsklighetens historia, en berättelse man inte fick höra så mycket om i skolan.

Toussaint blev snart en berömd person inte bara i Europa utan också i USA och Västindien. Han hade åstadkommit det omöjliga: att förvandla ett slavägande till ett i princip fritt samhälle (dock med en hel del ofria inslag). Framför allt blev han fruktad. Men Toussaint var inte någon revolutionär i traditionell bemärkelse. Han var en from katolik och upprördes över avrättningen av Ludvig XVI, som han uppfattade som de svartas vän, och hjälpte ägarna till den plantage där han arbetat med att fly. Det han framför allt inte kunde acceptera var att han som svart ständigt blev sedd över axeln. Han ville inte bli hunsad. Hans stora önskan var att bli erkänd av Napoleon, som dock lät ta honom till fånga och skickade honom till Frankrike där han snart dog (frös ihjäl) i ett fängelse. 

Toussaint var kanske inte den främste på barrikaderna, men den mest ståndfaste. Det sista han gjorde var att med hjälp av en sekreterare redogöra för sitt handlande under revolutionen, ett slags minnesrapport som han skickade till Napoleon, som dock aldrig nedlät sig till att läsa den.

”Toussaint Louverture: A revolutionary life” ger viktiga inblickar i rasismens framväxt och tidiga historia. Girard visar, steg för steg, hur de vita plantageägarna efterhand byggde upp en ”vetenskaplig” argumentation för att försvara sin ställning. I begreppet ras, ett tidigare sällan använt ord, fick de ett avgörande argument. Ras var ett mer otvetydigt begrepp än hudfärg. Den svartes mörka hud var, enligt den rasism som växte fram, ett tecken på en grundläggande mental och intellektuell oförmåga, en brist som ärvdes. ”Vår säkerhet kräver att vi behandlar de svarta med förakt, så att de förstår sin plats”, skriver en av de vita plantageägarna på 1770-talet. ”Vi måste få dem att inse den vite mannens överlägsenhet.” 

Så utvecklades ett rasistiskt program som efterhand drog upp allt fler skiljelinjer mellan den helvita överklassen och den färgade och svarta befolkningen. Svarta fick inte längre ha franska efternamn, de måste klä sig på annat sätt än de vita och inte vara ute på kvällarna; de nattliga danser som tidigare gett liv åt mörkret uppfattades nu som afrikansk trolldom, så kallad  voodoo. De vita var naturligtvis rädda för voodoo. Voodoo var primitivt, det nattliga trummandet uppfattades som ett ordlöst hot vilket hela tiden tycktes öka i styrka. På morgonen var allt lugnt. Men hur skulle lugnet tolkas. Var det lugnet före stormen?

Voodoon var aldrig något stort hot. Däremot utgjorde den ett argument för de svartas primitivitet. Den tycktes bekräfta de vitas bild av de svarta – deras hudfärg band dem vid natten, vid ett mörkt, primitivt förflutet, dominerat av magiska föreställningar, hämtade från Afrika. För rasisterna gällde det att beröva de svarta själva grundvalen för ett fritt handlande: förstånd och – inte minst – möjligheten till ett moraliskt medvetande. Om slavarna fick frihet skulle, menade de vita, rollerna kastas om och de svarta männen förgripa sig på de vita kvinnorna. De hade svårt att tänka utanför den av dem själva givna ramen. De vita våldtog de svarta. Varför skulle inte de svarta också våldta de vita?

Senare, under 1800-talet, finslipades de rasistiska idéerna av ”experter” av olika slag, biologer, antropologer, kulturforskare. Till rasismens centrala idéer hörde kopplingen mellan yttre och inre: den svarta huden var förbunden med intellektuell och moralisk oförmåga. Arvstänkandet kom också att spela en allt viktigare, ja avgörande roll. Den svarta människan ärvde sin oförmåga, den var en del av hennes natur. 

I dag används begreppet rasism lite hur som helst. Det görs sällan någon skillnad mellan främlingsrädsla, rasfördomar och rasism. Folk är misstrogna mot det som ter sig annorlunda, åtminstone till en början. Man avvaktar. Men enligt en rasistisk uppfattning kan den svarta människan aldrig nå upp till den vita människans nivå. Hur många skolor man än satte de svarta i förblev de intellektuellt underlägsna och moraliskt omdömeslösa. Så är det kanske inte så många som tänker i dag. Det finns så mycket som talar emot en sådan uppfattning. Rasisterna blir allt färre. Men de finns kvar.

Men rasismen är bara det ena inslaget i det sena 1700-talets Västindien. Där fanns också en stark upplysningstro som kommer till uttryck i böcker av Denis Diderot, Nicolas de Condorcet och Guillaume-Thomas Raynal, vilka letat sig in i det franska Västindien. I dessa böcker beskrevs slaveriet som onaturligt. Toussaint var visserligen läskunnig, men vi vet inte säkert om han läst någon av upplysningsfilosoferna – vissa omständigheter pekar på att han kan ha läst Raynals arbete om Västindien. 

Men han behöver inte ha läst dessa böcker; tankarna spreds fort bland de litterata grupperna i det färgade och svarta samhället. Toussaint var kusk och reste mycket, snappade upp idéer som han hört av andra kuskar, förde vidare vad han hört och knöt förbindelser. Han var ofta i de många hamnarna, där inte bara varor lossades och lastades utan även idéer bytte ägare. Han kom att vända sig mot voodoo, men fascinerades av de nya upplysningsidéerna. 

Girard kan inte peka på någon avgörande händelse som fick Toussaint att bryta med den rasistiska överheten. Det är nog närmast frågan om en gradvis utveckling. Små händelser leder till stora, en insikt tar form: slaveri är, som Toussaint kom att se det, emot både förnuft och moral. Och när omständigheterna gjorde det möjligt sällade han sig till de skaror som ville se en förändring. Efterhand blev han deras ledare. Andra hade kanske större visioner. Men det var eftertänksamheten som vann, förmågan att bedöma risker, reflektera över sin situation och handla när det var möjligt. Att använda det förnuft som vi alla delar, vita som svarta.