Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Alla dessa generiska snygga solokillar som kom och gick – var det schlagerlivet?

Fyra kvinnliga artister har tagit sig till final i Melodifestivalen – och bland upphovspersonerna är mansdominansen ännu större. Bara en låt har en kvinnlig producent.
Fyra kvinnliga artister har tagit sig till final i Melodifestivalen – och bland upphovspersonerna är mansdominansen ännu större. Bara en låt har en kvinnlig producent. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Hanna Fahl om finalen av Melodifestivalen 2018

Så var det den tiden på året igen, när den svenska folksjälen erupterar i ett stort gemensamt gnälligt ”vilka skitlåtar, det var bättre förr”. Detta är resultatet av ett väldigt selektivt minne, i kombination med en konstant kollektivt besviken grundinställning till musiken, kulturen, SVT, Christer Björkman och universum i stort, som jag verkligen kan sympatisera med. Livet hade varit outhärdligt om man inte fick gnälla, och jag skulle vilja hävda att en av Melodifestivalens främsta och viktigaste samhällsbärande funktioner är som projektionsyta för tv-tittarnas generella missnöje med tillvaron. Vem vet vilka former dessa uppdämda aggressioner hade tagit under de senaste 60 åren av Sveriges historia om Melodifestivalen inte funnits som pysventil? (Där har vi en alternativ-historia-roman jag gärna skulle läsa.)

Faktum är att det här är en ganska bra Melodifestivalfinal. Det kan man konstatera rent objektivt, utan att blanda in åsikter. Redan innan finalen har två av låtarna toppat Spotifylistan (Samir & Viktor och Felix Sandman), och fem låtar ligger på topp tio – årets tävling har skapat hits. Det finns heller inga riktiga lågvattenmärken bland de tolv finallåtarna; till och med Rolandz plojboogie, hur anskrämlig den än är, fyller ett syfte som folklig bonnakomik, och är om man skalar bort alla affektioner en hyfsad dansbandslåt.

Läs mer: Om lyssnarna får välja: Felix Sandman vinner Melodifestivalen 

Man kan ha invändningar. Personligen tycker jag att det är tråkigt att det precis som de senaste tre åren förmodligen kommer att bli en manlig relativt ung och väldigt proffsig soloartist som vinner: Benjamin Ingrosso, Felix Sandman eller John Lundvik. Alla dessa generiska snygga solokillar som kom och gick. Var det schlagerlivet?

Det sticker också lite i ögonen att SVT inte kommit längre med sina jämställdhetsambitioner när det gäller upphovspersoner – särskilt på producentsidan. Som GP uppmärksammat är det bara två av årets totalt 28 bidrag som har kvinnliga producenter, varav ett i finalen (Martin Almgrens ”A bitter lullaby”). Det speglar naturligtvis en snedfördelning i musikbranschen i stort, som en Melodifestival inte magiskt kan lösa med ett snabbt viftat trollspö, men med tanke på hur mycket SVT redan styr och ställer med startfältet kan det inte vara omöjligt att få till en mer progressiv könsfördelning.

Läs mer: Hanna Fahl: Att programleda Melodifestivalen måste vara nöjesbranschens vidrigaste jobb 

Jag skulle vilja se mer mångfald och en ännu spretigare final nästa år. Det är min bestämda åsikt att röstningssystemet är felkonstruerat och i alltför hög grad premierar det Spotifyvänliga men blaskiga – det är toppen att tävlingen genererar så många halvstora hits, men det måste finnas plats för annat också. Men med det sagt, är det oväntat och kul att Melodifestivalveteranen Jessica Andersson tagit sig till final med sin uppfräschade schlagerdisko – trots att genren av många dödförklarats. Av den handfull förskoleanpassade dumpoplåtar som tävlat i år är det trots allt rätt dumpoplåt som gått vidare, nämligen Samir & Viktors älskvärda saxofondänga. Och jag kanske också ska vara försiktig med vad jag önskar mig. Annars står vi här nästa år med åtta Rolandz och fjorton dansande skaldjur.

Jag tänkte avsluta med ett riktigt gnälligt ”Vilket skitprograminnehåll med kasst manus och poänglösa sketchidéer, det var bättre förr”, men äsch, jag har gnällt nog. Det kommer att bli en spännande final. Här finns ingen riktigt tydlig vinnare, det finns flera förhandsfavoriter och jurygrupperna kan, precis som i fjol, komma att köra över tittarna totalt och välja något fullkomligt bisarrt att skicka till Eurovision. Det finns rejäl potential för skrällresultat. Och det är åtminstone bra tv. Än är det liv i den gamla Melodifestivalkolossen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.