Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 21:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/hanna-fahl-de-daliga-julfilmerna-ar-de-nya-fula-jultrojorna/

Kultur

Hanna Fahl: De dåliga julfilmerna är de nya fula jultröjorna

Vanessa Hudgens och Vanessa Hudgens i ”The princess switch”.
Vanessa Hudgens och Vanessa Hudgens i ”The princess switch”. Foto: Netflix/Everett Collection/IBL

Varför tycks alla få en kollektiv kitschpsykos lagom till första advent? Kanske för att det ändå är omöjligt att förhålla sig coolt till julen.

Hanna Fahl
Rätta artikel

Det pågår två samtidiga stora kulturella rörelser som kretsar kring jul. Den ena är politiseringen av julen. Som när högerextrema till exempel desperat försöker driva tesen att pk-eliten berövar vuxna människor den mänskliga rättigheten att mobilkamerafilma utmattad förskolepersonal som klämmer i med ”TIPP TAPP, TIPP TAPP” medan utmattade tvååringar försöker slita av sig stjärngossestruten. ”The war on Christmas”, ”krigsförklaringen mot julen”, är den amerikanska termen för konspirationsteorin som målar upp ett hot från någon – socialismen kanske, eller invandrarna – mot familjevärderingar och traditioner.

Den andra är kitschen. Den rörelsen är egentligen mer intressant, eftersom den är så svårbegriplig.

Det från början amerikanska fenomenet ”Ugly Christmas sweater” går ut på att klä sig i fula fabriksstickade jultröjor i polyester, eventuellt med accessoarer som blinkande renhornsdiadem och/eller strumpor som spelar julmusik. Det har skrivits otaliga essäer och Buzzfeedlistor om den fula jultröjan under 2010-talet, så den känns (förlåt, du okända kollega som satt upp en lapp på kaffeautomaten som uppmanar alla på kontoret att delta i ”National ugly Christmas sweater day 2018”, ta det inte personligt) en smula passé.

Den nya jultröjan är i stället julfilmen. Inte storsatsningarna, äventyren eller komedierna som går upp på biograferna runt julhelgen, utan de billiga tv-filmerna. De snabbt hoprafsade sockerdrypande historierna befolkade av c-skådisar, romantiska bagateller där fejksnön ständigt singlar ned från studiotaket, där alla kvinnor heter ungefär Noelle och alla män heter ungefär Benedict, som alltid slutar i en insikt om julens verkliga mening.

Tidigare har lågkvalitativa, familjeorienterade tv-bolag som Hallmark och Lifetime haft monopol på julfilmsproduktionen. Men sedan ett par år tillbaka har också on demand-jätten Netflix gett sig in på marknaden. Enligt Vulture spyr de sex största förmedlarna av direkt-till-tv-julfilmer sammanlagt ur sig 64 nya berättelser om julens mirakel i år.

Samtidigt har det lite koketta omfamnandet av dem nått nya, ogenerade nivåer. Netflixfilmen ”The princess switch” har fått ett oerhört kulturellt genomslag – snart sagt varenda ambitiös popkulturpodcast och nöjessajt har diskuterat den, som vore den ett seriöst verk och inte en skildring av hur en tårtbakande Vanessa Hudgens byter liv med en vagt östeuropeisk prinsessa samt finner kärleken i juletid.

Så vad handlar det om? Det är inte ironi, det finns inget cyniskt i julkitschen. Snarare postironi, om man definierar postironi som ett utsuddande av gränsen mellan distans och sant engagemang, men postironi förutsätter viss medvetenhet och kulturell positionering som saknas här. Det är inte ”guilty pleasures”, för ingen tycks skämmas det minsta.

Det är frestande att försöka beskriva det som motsats till eller reaktion på den politiserade julen, ett frossande i julens glättiga yta och vägran att gå med på alla försök att skapa konflikt kring högtiden, men det skulle vara att tillskriva julkitschen mening och innehåll. Julkitschen har ingen riktning, den är tom.

Julen är ett av få skeenden som det knappt ens är möjligt att förhålla sig coolt till, det finns liksom inget att ta spjärn mot. Föreställ dig en hipp julgran eller en modern tomte – just det, omöjligt, varje försök tippar omedelbart över i det töntiga. Julsäsongen är ett kulturellt och estetiskt ingenmansland. Är man krasst lagd kan man säga att det ger ett kapitalistiskt system fritt spelrum att sälja motbjudande skit till människor som normalt aldrig skulle köpa den. Väljer man att likt en Noelle eller en Benedict se det ljusa i livet, kan man säga att det är en vilsam plats att vara på, en där det för en gångs skull är okej att bara resignera inför glädjen i något riktigt, riktigt fult.

Läs fler texter av Hanna Fahl , till exempel om att ha en nära relation till ett kalkylark .