Det kommer en tid i snart sagt varje finlitterär författares liv och karriär när hen upplever sig vara den första att upptäcka science fiction. Senast i raden är Ian McEwan. Hans nya roman ”Machines like me” (på svenska i augusti på Brombergs förlag) utspelar sig under ett alternativhistoriskt 1980-tal där Joseph Hellers klassiker heter ”Catch 18”, Storbritannien förlorat kriget om Falklandsöarna, och Alan Turing i stället för att dö ung egenhändigt har revolutionerat den tekniska utvecklingen. Huvudpersonen Charlie köper en av de första artificiella människorna, Adam, vilket utlöser ett komplicerat triangeldrama med flickvännen Miranda.

”Det skulle kunna finnas utrymme för romanförfattare att utforska framtiden, inte i termer av att resa tio gånger ljusets hastighet i antigravitations-stövlar, utan genom att faktiskt titta på det mänskliga dilemmat i att vara nära något du vet är artificiellt men som tänker som du”, säger Ian McEwan i en intervju om boken i The Guardian.

Det är genuint förbryllande. Har Ian McEwan verkligen missat hela den gigantiska litteraturhistoriska tradition som går ut på att utforska just detta, från den judiska Golemmyten, via ”Frankensteins monster”, till Isaac Asimovs banbrytande science fictionromaner om problemen med etiska regelverk kring AI-programmering, eller är han bara arrogant? ”Om en maskin verkar vara mänsklig, och du inte kan se skillnaden, då måste du sannerligen börja fundera över om den har ansvar och rättigheter och allt sådant”, fortsätter Ian McEwan med den självuppfyllda tonen hos en ung gymnasist med orubbligt självförtroende som haft sin första filosofilektion, utan att ta notis om att i princip samtliga romaner där robotar förekommer de senaste minst fyra decennierna handlar just om ansvar och rättigheter (och chockerande få om antigravitations-stövlar).

Få finlitterära författare lyckas särskilt bra när de nedlåter sig att doppa sina gyllene tår i den smutsbruna flod som är genrelitteratur. Ian McEwan är långt ifrån det värsta exemplet – ”Machines like me” är, trots att den är märkligt ytligt researchad och inte uttrycker en enda ny tanke om människans relation till AI, ändå avsevärt mycket bättre än Dave Eggers platta sociala medier-skildring ”The circle” (2013), den roman som gjort mig på absolut sämst humör i modern tid.

Mer lyckade exempel finns – Margaret Atwood har visserligen famöst drygt beskrivit science fiction-genren som ”talande bläckfiskar i yttre rymden”, men hennes MaddAddam-trilogi (2003-2013) är en modern scifi-klassiker vare sig hon vill eller ej, Kazuo Ishiguros kloningsdystopi ”Never let me go” (2005) likaså. Vad gäller svensk litteratur kan Johannes Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017) lyftas fram som ett ovanligt framgångsrikt försök – men även här märks genreovanhet hos författaren: Den Stora Twisten bygger på ett så välanvänt grepp att alla som är det minsta bevandrade i tidsresefokuserad science fiction kan gissa den runt sidan 30.

Det är märkligt att många författare tycks sänka ambitionsnivån så oerhört när de tassar in i genrelitteraturterritorier – ingen skulle få för sig att skriva en Stor Roman om en annan litterär stapelvara till tema – säg, famljerelationer, eller sorg – utan att åtminstone försöka berätta något oberättat. Men McEwan slänger oberört ur sig slitna fraser om automatiserade bilar och ”the trolley problem” som om han vore den första att yttra orden, unnar sig långa finesslösa partier exposition där berättarjaget omotiverat maler på om sin parallella nutidshistoria.

Ibland önskar jag att McEwan och hans gelikar faktiskt tog sig an de där föraktade rymdstövlarna, talande bläckfiskar, i tio gånger ljusets hastighet. Frågan är om det inte vore mer litterärt nyskapande, ändå.

Läs fler texter av Hanna Fahl, till exempel om alla amerikanska demokraters favoritförfattare James Joyce.