Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Plötsligt en eftermiddag blev det tydligt att vi bor i samma stad

Foto: Alexander Mahmoud

Vi har våra platser i en stad, och vi har dem vid olika tider på dygnet. Men när mönstren bryts händer det att vi möts.

När jag var liten hade jag en återkommande dagdröm, någonstans i gränslandet mellan skräck och fascination, om att en annan familj bodde i vårt hus när vi var borta. De klev genom dörren på morgonen när vi gått, sov, lagade mat, umgicks, och gick till jobbet/skolan lagom till att vi kom hem på eftermiddagen. När något försvann – en nyckel, en biblioteksbok – var det parallellfamiljen som slarvat lite med kontinuiteten. Det verkade finnas så mycket tomrum i huset, så mycket tid där min blick var någon annanstans än där, så mycket utrymme att fylla med fantasier.

Att bo i en stad är ungefär som den där dagdrömmen, men på riktigt. Ytorna är mina när blicken vilar på dem, när mina fötter går på dem. Då känns de hemma. Så snart jag lämnar gatan, torget, tunnelbanevagnen, är de någon annans. Ofta möts vi inte. Vi har alla våra vanor, specifika tider vi rör oss på specifika platser, invanda spår att trampa i. Min stad är platserna och människorna jag ser när jag åker till jobbet på morgonen och hem på kvällen, de som handlar på Ica vid samma tider, som går till samma barer i samma stadsdelar.

Förra året var jag föräldraledig en tid och rörde mig i andra mönster. Det var att kliva in i en parallell stad, befolkad av bebisar i barnvagnar och gamla människor. Sjukskrivna och skiftarbetare och skolbarn på rast som köpte godis och mannen som verkar bo i min tunnelbanestation och samla på skräp, som jag aldrig tidigare tänkt på men som nu gled in i synfältet. Samma, men olika. Ett förmiddagsljus över kvarteret som jag så sällan sett.

Till skillnad från i fiktionen är det i verkligheten sällan varken spektakulärt eller skräckfyllt att en stund kliva in i en annan version av sin stad.

Staden som skiftat lite i sidled, som är nästan som vanligt men ändå inte, är ett vanligt tema i skräckfiktionen. Stephen King har lekt med det många gånger, kanske mest tydligt i novellen ”Crouch End” där en kvinna under en kväll rör sig i Londonkvarter som är nästan men inte riktigt helt som de ska, där skyltarna i fönstren har oläsliga ord och människorna är lite... fel. I Neil Gaimans ”Neverwhere” hamnar huvudpersonen i en parallell version av London, som utspelar sig mellan/under/bredvid den vanliga. Förra sommarens stora skräck-tv-serie-hit ”Stranger things” utforskar tanken på en mörk spegelversion av den vanliga världen.

Men till skillnad från i fiktionen är det i verkligheten sällan varken spektakulärt eller skräckfyllt att en stund byta banor och kliva in i en annan version av sin stad – tvärtom är det ganska fint. Skillnaderna är nyanser, i det stora hela. En påminnelse om vilket litet fragment av stadens tidsrum ens blick vilar på. Hur samma gatstenar är så olika hem för så många.

Den där kvällen förra fredagen efter attentatet på Drottninggatan i Stockholm var nog första gången jag känt att versionerna av staden plötsligt överlappade. Som transparenta skikt som lades över varandra och matchade. Ingens vana väg genom staden var som den brukade, tiden stannade en stund och när den sakta rullade igång igen var gatorna och broarna fyllda av människor till fots. Vi var på väg bort från stadskärnan, ut till våra förorter, spreds utåt som ringar på vattnet efter att en sten våldsamt rivit sönder den spegelblanka ytan. Det initiala kaoset hade bytts mot lugn, tystnad. Alla hade samma riktning – bort! – och allas blickar var riktade mot samma stad, samtidigt.

Så var det en kort kväll i Stockholm. Någras mönster rubbades för alltid, någras vägar genom staden kommer aldrig tillbaka. De flesta av oss gick, som vi ska, som det bör vara, tillbaka till våra egna världar. Men om något är värt att minnas av den kvällen, är det att vi delar på staden. Vi ryms i samma hus.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.