Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 16:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/hanna-fahl-russian-doll-far-mig-att-onska-att-tiden-inte-gick-rakt-fram-hela-javla-tiden/

Kultur

Hanna Fahl: ”Russian doll” får mig att önska att tiden inte gick rakt fram hela jävla tiden

Natasha Lyonne som Nadia i tv-serien ”Russian doll”. Foto: Netflix

”Russian doll” är bäst på tv just nu, och Natasha Lyonne är fantastisk i rollen som alltmer desperat tidsloopande 36-åring med intimitetsproblem. Men kanske behöver det inte vara så deprimerande att återuppleva gamla situationer om och om igen.

Rätta artikel

Den är årets hittills bästa serie, ”Russian doll” (Netflix), och jag vet inte hur många tanketexter jag läst om den de senaste veckorna, för den är exakt så sparsmakat intrikat och välkomponerad att den inbjuder till lager efter lager av tolkning.

Natasha Lyonne (som skapat serien tillsammans med Amy Poehler och Leslye Headland) spelar Nadia, spelprogrammerare med intimitetsproblem, som fastnat i en tidsloop där hon gång på gång dör och slungas tillbaka till ett specifikt ögonblick i badrummet på hennes egen 36-årsfest. (För att få det överstökat: ja, konceptet liknar ”Måndag hela veckan” med Bill Murray från 1993, och nej, det är inget man behöver ägna energi åt att irritera sig på.) Efter ett gäng misslyckade försök att fly undan den oundvikliga döden springer hon på Alan, som är fast i en likadan tidsloop som tycks tätt sammanflätad med hennes egen.

Det borde bli repetitivt tråkigt att titta på, men i stället är det hypnotiskt sugande. Små detaljer ändrar sig; världarna, eller kopiorna av världarna, som Nadia och Alan avverkar på löpande band, degenererar långsamt. Frukt ruttnar, saker försvinner. Natasha Lyonne skimrar i huvudrollen, eller ”skimrar” är fel ord, för hon är så långtifrån blankpolerad man kan komma – hon raspar hest, har ett blasé kroppsspråk, drar trovärdiga halsbloss.

Det cirkulära är evigt. Men det linjära, det som innebär förändring, det har också en riktning: obönhörligt och obarmhärtigt framåt mot slutet.

Samtidigt som jag ser ”Russian doll” snubblar jag över en essä av författaren och skribenten Meghan Daum: ” My life at 47 is back to what it was like at 27.” Det är spöklikt perfekt bredvidläsning till tv-serien. Efter ett par decennier av vad Daum själv beskriver som ”så nära att slå mig till ro som jag någonsin kommer att komma” (det vill säga, ett äktenskap) är hon åter ensamstående och livet har bildat en cirkel. Hon är tillbaka där hon en gång var, vid ett stökigt skrivbord med billig sushi och en överskriden deadline, fredag kväll, ensam i en skruffig lägenhet på Manhattan.

En verklighetens tidsloop alltså, men det är inte en deppig essä. Lite vemodig, men Daums insikt om att pendeln alltid var förutbestämd att svänga tillbaka till exakt den här positionen är djupt tillfredsställande. Vad skulle den unga Daum säga, frågar hon sig, om hon såg sig själv nu? ”Det är så långt vi någonsin var menade att komma. (...) På någon cellulär nivå kommer det alltid att vara fredag kväll klockan 20, vid ett ensamt stökigt skrivbord. (...) Hur antiklimaktiskt det än är, är det också precis som det ska vara. Allt har sin fasta punkt.”

Det cykliska har sin definitiva charm. Och är inte en del av skräcken för att åldras, tanken på att inte kunna upprepa samma gamla cykel? Att inte ha tillgång till det där djupt rotade tillståndet av mittpunkt att kretsa kring, att förlora något man en gång hade. Det är inte en slump att Nadia i ”Russian doll” är fast i just sin 36:e födelsedag, att hon ständigt vaknar mitt i en vild fest som lika gärna hade kunnat fira en 28- eller en 19-åring. Det cirkulära är evigt. Men det linjära, det som innebär förändring, det har också en riktning: obönhörligt och obarmhärtigt framåt mot slutet.

Det ”Russian doll” i slutändan handlar om – även om det tar emot att förminska serien till en enkel sensmoral – är mänskliga relationer och hur de grundar och fäster en. Utan dem skramlar man runt löst i tillvaron, utanpå och ovanpå själva tidens gång. Det är ju sant. Men jag vill värja mig mot beskrivningen av loopandet som något fundamentalt tragiskt. Det kan vara en ynnest, att som Daum finna en tillfredsställelse i att få leva samma ögonblick som för tjugo år sedan. Ett stökigt skrivbord. En härjig födelsedagsfest. En känsla av att tiden kanske inte måste gå rakt fram hela jävla tiden, och om inte runt, så åtminstone i en tät spiral.

Här kan du läsa fler texter av Hanna Fahl, till exempel om hur hon tycker att historien om Fyre-festivalen är ett stort konstverk.