Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Striden mellan pretto och snabbmat hårdnar

Salvador Sobral.
Salvador Sobral. Foto: Efrem Lukatsky / AP

DN:s Hanna Fahl ger sig in i den outsinligt underhållande debatten kring vad som egentligen är bra musik.

Det må ha tagit ett antal decennier för Eurovision song contest att hinna ikapp, men det är ändå upplivande att schlagervärlden år 2018 skakas av vad som bäst kan beskrivas som ett bråk kring det postmodernistiska förhållningssättet till popmusik. Den senaste veckan har flera schlagerstjärnor gett sig in i den allt mer förvirrade, infekterade och outsinligt underhållande debatten kring vad som egentligen är bra musik.

Allting började i fjol. Den portugisiske artisten Salvador Sobral var nämligen helt ointresserad av att hålla sig på vänskaplig fot med sina medtävlande. När han vunnit Eurovision med den darrigt jazziga balladen ”Amar pelos dois” höll han vad som i Eurovisionsammanhang måste klassas som ett brandtal: ”Musik är inte fyrverkerier”, sade han. ”Vi lever i en värld av slit-och-slängmusik, snabbmatsmusik utan innehåll. Det här var en seger för musik som faktiskt betyder något.” Ljudet från en hel världs schlagerfans som simultant drog chockat efter andan var öronbedövande.

Redan förra våren gav sig andra schlagerartister in i debatten. Sveriges representant Robin Bengtsson som tävlade med den utmärkta snabbmatslåten ”I can’t go on”, till exempel, skrev på Instagram att uttalandet var ”under en vinnares värdighet”.

Och i år har debatten blossat upp igen. Salvador Sobral kallade årets israeliska bidrag för ”en horribel låt” i en intervju. Artisten Netta svarade subtilt passivt aggressivt: ”Skickar enbart kärlek till Salvador, och till alla artister i alla genrer.” Jacques Houdek, Kroatiens representant 2017 som är mest känd för att ha uppträtt i ett fasansfullt klädesplagg bestående av hälften frack, hälften skinnjacka, kastade sig också in i bråket: ”SHAME ON YOU, Salvador Sobral!!!”, skrev han på Facebook. ”Till och med i ditt eget segertal var du otrevlig mot oss alla!”

Eurovisionfansen har också haft mycket roligt åt det faktum att Cyperns segertippade bidrag ”Fuego” är just den typ av fyrverkeriladdad snabbmatsmusik som Sobral hatar. Otaliga små ljuvliga gif-hopklipp har gjorts av Sobrals fras ”Music is not fireworks” och den cypriotiska artisten Eleni Foureiras uppriktiga svar på frågan vad hennes låt handlar om: ”Yeah, yeah, fire.”

Vi tycks stå inför ett vägskäl. Ska Eurovision fortsätta på de senaste årens inslagna spår, med seriösa och, om man så vill, pretentiösa vinnare som Salvador Sobral eller 2016 års Jamala från Ukraina? I så fall ligger kanske Litauens viskande kärlekssång eller Frankrikes samhällsmedvetna flyktingkrislåt bra till i år. Eller är det dags att åter ta tävlingen i den kitschiga, färgsprakande riktningen? I så fall blir det kanske Israels hönskacklande neonfest eller Cyperns heta hårsvängande medelhavspop.

För Sveriges del har vägvalet också stor betydelse. Just i år kanske Sverige inte har så stor chans att ta hem segern – men en topp-fem-placering för Benjamin Ingrosso är inte utom räckhåll och skulle onekligen sitta fint. Och är vi sugna på en seger de närmsta åren får vi hoppas att Salvador Sobral-sidan i konflikten inte vinner. Den svenska schlagerindustrin är ju något av experter på att avla fram väldigt proffsig, snygg och högkvalitativ snabbmatsmusik.

Läs mer:

Därför hatar alla schlagerfans Sverige

Ingrosso tog Sverige till final i Eurovision

Hanna Fahl: Sverige har seglat upp bland favoriterna 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.