Det är dags för SVT att erkänna att det står en gigantisk smartphoneformad elefant i rummet nu. Röstningssystemet håller på att förstöra Melodifestivalen.
Det är appens fel. Sedan man införde den 2015 och gjorde det möjligt att gratisrösta fem gånger på alla låtar, har allt långsamt barkat rakt åt helvete.
SVT har aldrig offentliggjort någon statistik om dem som röstar i appen (det finns sådana siffror, de samlas in genom att appen då och då, som om den vore en obehaglig groomande äldre herre, ställer frågan ”Hej! Kan inte du berätta hur gammal du är?”). Men det är inte svårt att gissa att en sexåring tycker att det är roligare att sitta och picka med pekfingret på ett hjärta, än hens mamma eller farfar.
Detta har SVT tidigare förnekat bestämt – ”Det är inte bara unga som röstar med appen”, sade Christer Björkman 2016 i en artikel på SVT:s sajt. Nu låter det plötsligt annorlunda. Efter att röstsiffrorna sjunkit med 1,8 miljoner (!) mellan den första och tredje deltävlingen, intervjuades Melodifestivalens projektledare Anette Helenius av Aftonbladet och hon skyllde rösttappet på att det i deltävlingen saknades ”ett omedelbart bidrag som riktade sig till den yngre publiken”. Det är den publiken som är ”mest benägen att rösta över huvud taget, och den yngre publiken röstar ofta flera gånger”.
Det räcker inte att enbart ha barnens röster. Men det är numera helt omöjligt att klara sig utan dem. Jag är ingen barnpophatare; Melodifestivalen är ett familjeprogram och kidsen ska ha sitt. Men vad återstår om man rensar bort allt som inte går hem hos ungarna? Det finns inte längre någon chans för bidragen på utkanterna, det som har en tydligt avgränsad målgrupp. Det finns inte plats för något mörkt, något konstigt, något nyskapande. Det säger jag inte bara för att tittarna inte gillade min personliga favorit Dotter förra veckan – det här är ett större problem än så.
Ta 2012, ett av de roligaste Melodifestivalåren i modern tid med en otroligt spretig final. Den hade inte sett likadan ut om apprösterna funnits då. Björn Ranelids bisarra poesirap hade inte gått vidare. Inte Lisa Miskovsky. Absolut inte Dead By Aprils growl-hit, eller Top Cats rockabillydänga. Faktum är att jag inte är så säker på att Loreens ”Euphoria”, som vann Melodifestivalen och hela Eurovision och blev en stor Europahit, ens hade klarat sig förbi deltävlingen.
Ingen artist med vettet i behåll kommer att våga ställa upp i tävlingen med något intressant.
SVT pratar ofta om ”engagemang” som nyckeln till en bra Melodifestival. Efter att appen infördes har man stolt basunerat ut nya röstningsrekord som ett bevis på engagemanget, en framgångsfaktor. Vad man missat är att det i själva verket är tvärtom. Det som tidigare var ett recept för att lyckas i tävlingen – att ställa upp med ett bidrag som väcker starkt engagemang hos en specifik grupp tittare som känner sig representerade och därmed lyfter luren – spelar inte längre någon roll. Det engagemanget är meningslöst, det dränks av tsunamin av slentrian-appröster. Det enda som fungerar är det breda, färggranna, generiska. Och det handlar inte bara om att det blir en tråkig final när allt som sticker ut åker ut. Det handlar om att ingen artist med vettet i behåll kommer att våga ställa upp i tävlingen med något intressant.
Och då har vi inte ens talat om det animerade hjärtat i tv-rutan som avslöjar resultatet i förtid och tar bort all spänning. Eller om utsmetningsproblemet som uppstår när ingen behöver välja en favorit utan kan rösta gratis på allt – i fjol skilde det 1,6 procentenheter mellan tittarnas etta och fyra i finalen, och mellan vinnaren och sistaplatsen 5,7 procentenheter. Hur är det tänkt att publiken ska engagera sig i ett sådant resultat?
Röstningsrekorden är inget att fira. De äter upp allt syre i Melodifestivalen. Det är hög tid att göra om systemet nu, innan SVT dödar sitt eget underhållningsflaggskepp långsamt genom kvävning.