Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-29 20:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/hanna-fahl-vad-kommer-att-pragla-generation-corona/

Kultur

Hanna Fahl: Vad kommer att prägla Generation corona?

Symbolen för smittrisk är inte helt olik tre fladdermöss på väg åt olika håll.
Symbolen för smittrisk är inte helt olik tre fladdermöss på väg åt olika håll.

Generation Tjernobyl blev en aning vårdslös och dekadent. Men vad gör det med dagens åttaåringar att lära sig undvika folksamlingar och vara rädd för andras andedräkter?

Jag har alltid räknat mig själv till Generation Tjernobyl. Jag var åtta år då, kanske den absolut mest perfekta åldern att präglas på ett apokalypsscenario: tillräckligt gammal för att förstå tillräckligt mycket, för liten för att kunna sortera informationen. 

Under många år läste jag allt jag hittade om radioaktivitet, livrädd men oförmögen att låta bli. Barnboken om flickan som får leukemi efter Hiroshima. Ett seriealbum som (resultatet av en bibliotekaries något tvivelaktiga omdöme, får man anta) fanns i lågstadieskolbibblan om ett äldre gulligt par på brittiska landsbygden som gömmer sig bakom en dörr när bomben faller och därefter får inre blödningar, kräks och dör plågsamt medan de reciterar ”Tryggare kan ingen vara”. Symbolen för radioaktivitet, de tre svarta tårtbitarna runt en mittpunkt på gul bakgrund, håller fortfarande en särskild laddning för mig: ett smutsigt hot, ett som vill invadera själva cellerna, bryta sönder själva byggstenarna.

Det var den första internationella nyheten som verkligen trängde igenom i min åttaåriga skyddade tillvaro. Så på vissa sätt var det världen som öppnade sig, på gott och ont. Tjernobyl har alltid funnits i mig som en byggsten. Något att förhålla sig till. Kanske har varje generation en sådan arketyp, eller flera, för undergången – Silvia Avallone skrev nyligen i DN om hur 11 september fått henne att känna ”det Kant kallar för det sublima: när man upptäcker att man bara är en liten prick”. Det är inte en slump att den musik jag varit som mest besatt av exakt fångat känslan av atomexplosion – som My Favorite, vars låt ”Burning hearts”, med textrader som ”The flash burnt our shadows right into the wall”, jag fortfarande håller som 00-talets bästa.

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på Generation corona och vad som kommer att känneteckna den. Den överlappar naturligtvis med klimatkatastrofgenerationen, men klimatförändringarna är (vilket tyvärr drastiskt påverkar vår kollektiva villighet att agera) en långsam process utan något tydligt före och efter.

Att ha ett litet kärnkraftverk inne i hjärnan ständigt redo att härdsmälta har genom åren gett mig – till naturen egentligen en mycket försiktig människa – neuroser, men också ett visst mått av vårdslöshet. Om ens bild av undergången är ett svampmoln finns det liksom inte så mycket att göra åt saken – det är en ögonblicklig och skoningslös apokalyps, lika bra att leva lite till dess. Det har inte alls bara varit av ondo. Det lilla kärnkraftverket har gjort mig modigare och i långa perioder mer dekadent. Mindre benägen att rota mig ordentligt, kanske lite roligare.

Jag är inte säker på vad en smygande luftvägsinfektion som undergångssymbol kommer att göra med dagens åttaåringar, men säkerligen något annat. En explosion är i någon annans händer, ett virus är, bokstavligen, i (eller på) dina egna. Vad präglas in i ens lermjuka personlighet av att tvätta sig tjugo gånger om dagen, att gå runt med spruckna händer som bryskt rycks från handtag och räcken av välvilliga föräldrar? Vad gör det med ett barn att lära sig undvika folksamlingar, att rädas sin nästas andedräkt? Jag säger inte att coronaviruset kommer att traumatisera en generation, inte alls, människan tål betydligt mer än så här. Men varje kollektiv upplevelse formar människor, knådar den gemensamma kulturen lite grand.

Symbolen för smittrisk är grafiskt genial, om möjligt utstrålar den ännu mer fara och ondska än den för radioaktiv strålning. Med vassa c-formade klor åt tre håll, skarpa som saxar eller knivar, känns den i viruslik rörelse. Inte helt olik tre fladdermöss på väg åt var sitt håll.

Läs fler krönikor och andra texter av Hanna Fahl