För 64 år sedan kläcktes en idé på ett möte som den europeiska radio- och tv-unionen höll i Monaco: en internationell sångtävling som direktsändes i flera länder. Det var både en medvetet svår teknisk utmaning, menad att testa gränserna för det relativt färska tv-mediet, och en utopisk dröm om att ena ett krigshärjat Europa kring lätt underhållning. Redan året därpå hölls första Eurovision song contest i Schweiz.

Nu är det dags igen för årets absolut knasigaste och roligaste vecka. Redan på tisdagskvällen kommer vi att bjudas på såväl en australisk operadam uppe på en jättehög pinne som outhärdlig montenegrinsk stämsång och dumpop från San Marino. Vi kommer också att få höra en (mindre) handfull suveräna poplåtar med potential att bli stora sommarhittar i Europa. Eurovision är en sublim och helt ologisk blandning av världsledande underhållning och skamlös kitsch.

Det går också att följa Europas själva sinnesstämning genom tävlingen och den diskussion som omger den. Stora historiska händelser har satt sina spår i Eurovision – Berlinmurens fall, krig och konflikter.

Detta gäller inte minst det senaste decenniet. När vi en dag tittar tillbaka på den här schlagereran kommer vi att kunna notera flyktingkris, metoorevolution, och kanske också en tilltagande nationalism i låtutbudet. Och Eurovision har aldrig varit så laddad politiskt som de senaste åren, aldrig använts så tydligt som slagträ.

Bland de deltagande länderna finns diktaturer som Azerbajdzjan, som vann 2011 och stod värd för tävlingen när Loreen segrade året därpå. Där finns länder i krig och konflikt (något som också märks när poängen räknas samman, Azerbajdzjan och Armeniens juryer nollar till exempel regelmässigt varandra oavsett låtkvalitet). De senaste åren har konflikten mellan Ryssland och Ukraina i högsta grad präglat tävlingen, så till den grad att Ryssland drog sig ur tävlingen 2017 efter ett långdraget bråk på regeringsnivå om inresetillstånd till Ukraina, och Ukraina i sin tur drog sig ur i år efter en storkonflikt om artisten Maruvs kontrakt och eventuella spelningar i Ryssland.

Alla som någonsin besökt ett Eurovision, alla som satt sig in i kulturen kring tävlingen, vet hur overkligt – ja, utopiskt – paneuropeiskt lycklig den är.

I år har det handlat om Israel/Palestinakonflikten – det har lanserats protestlistor för bojkott och evenemanget har blivit en symbolfråga. Som DN:s Nathan Shachar uttryckte det (13/5 2019): ”Bakom artisternas sångtävling döljer sig en annan uppgörelse, den bittra kampen om Israels image.”

Stora evenemang har stort symbolvärde, det gäller såväl Eurovision som andra massiva nöjesarrangemang och internationella sporthändelser. Man kan undra hur länge arrangörerna EBU kan komma undan med att med imponerande ihärdig strutsmentalitet insistera på att tävlingen är opolitisk, när den definitivt inte är det – att vinna och därmed arrangera tävlingen är något som kan användas i pr- och propagandasyften alldeles oavsett om reglerna förbjuder att ropa explicita politiska slagord från scenen.

Samtidigt är det osannolikt och unikt att tävlingen fortfarande faktiskt är något så ovanligt som en enande kraft, och det finns en symbolik i det också, en helt annan. På de sex decennier som gått har tävlingen expanderat och omformats. Det är världens största nöjes-tv-program med uppemot 200 miljoner tittare varje år, tävlingen har supportrar och fanklubbar, som evenemang betraktat drar Eurovision många tusentals turister som alla håller på sitt lag/sin nation – ändå är tävlingen fascinerande fredlig och ickevåldsam. Ingen slåss, ingen ropar något hatiskt, det finns inga aggressioner i arenan. Alla som någonsin besökt ett Eurovision, alla som satt sig in i kulturen kring tävlingen, vet hur overkligt – ja, utopiskt – paneuropeiskt lycklig den är. På det sättet kanske vi behöver den mer än någonsin.

Semifinal 1, SVT1 tisdag kl 21.00

• Läs mer:

Gruppen Hatari vill krascha Islands ekonomi med sång 

Fem låtar att hålla koll på i tisdagens semifinal 

Chatta med Fahl och Svahn