Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Jag vill dra en unge i vagn på grusvägen ute på landet

Hanna Hellquist, journalist och författare, lever tillsammans med taxen Ines.
Hanna Hellquist, journalist och författare, lever tillsammans med taxen Ines. Foto: Fredrik Funck och Studio Löfström (illustration)

Alla har barn. Vännerna. Grannarna. Plastbrorsan. Men inte Hanna Hellquist. Hon är 37 år och har bara taxen Ines. Det känns som slöseri av ett fullt dugligt liv, skriver hon.

Tolvslaget firades i år i en taxi. Klockan 23.59 överräckte jag till den enda lediga chauffören i Stockholms stad en ansenlig summa pengar, och trodde i min enfald att jag skulle hinna in i lägenheten och se när Krister Henriksson avslutade ”Ring, klocka, ring”. Men när jag äntligen satte mig i soffan med ett högt kristallglas light-cider och en smal cigg, och slog på teven, såg jag att jag hade missat allt och Eric Gadd hade redan kommit upp på scenen och börjat spela och sjunga.

Taxen Ines låg och darrade bredvid mig i soffan. Livrädd för fyrverkerierna. Det var nästan exakt som förra nyåret, förutom att jag den här gången var helt ensam, sånär som på hunden.

Jag tänkte på vilka saker jag hade lovat mig själv att göra under året som gått. Jag hade lovat mig själv att allt skulle vara annorlunda. Att jag skulle ha hittat någon, och att jag skulle hunnit bli gravid. Att jag inte skulle vara så ensam. Att jag skulle vara mer spontan när det gällde situationer som kunde påverka mitt privatliv. I stället satt jag nu där, mer ensam än någonsin. 37 år gammal.

Och så tänkte jag på barnet som jag inte har. Varför har jag inte det!?

Jag har en lång historia av ogenomtänkta beslut. Jag har till exempel spontanköpt hund, inte en utan två gånger. Den första gången fick jag syn på en bedårande svart liten hundvalp i skyltfönstret på en riktigt tvivelaktig djuraffär i Williamsburg i New York. Jag döpte henne till Sara redan i butiken. Eftersom jordbruksverkets regler gjorde det i princip omöjligt att ta med hunden in i Sverige så fick jag lämna tillbaka henne till djuraffären. Men det kollade jag inte upp förrän efter köpet. Jag fick en impuls, agerade på den, sen gick jag och åt en stor stek med spenat på Peter Luger och började googla karantänstider och undantag för rabiesländer – efteråt.

Den andra gången köpte jag Ines. Hon blev leveransklar två dagar innan jag skulle gå på semester, så det köpet var lyckligtvis genomförbart.

Jag har aldrig gjort listor. Jag har aldrig vägt fördelar mot nackdelar och beräknat risker, jag har agerat på mina känslor och mått därefter, flytt eller stannat. Jag impulsköpte min tvåa i Vasastan. Herregud, vem skriver en sån mening? Jag gjorde det i alla fall.

Men jag tar inte lätt på frågan om jag ska skaffa barn eller inte. Tvärtom. Jag tänker på det konstant. Överväger mina alternativ. Jag läser på. Jag loggar min menscykel så att jag kan urskilja vad som som är pms och vad som är verklig existentiell ångest. Och vad som är ägglossning och vad som är förälskelse. Tanken på att skaffa eller inte skaffa barn upptar nästan all min vakna tid. I varje möte, varje situation dyker den upp, den vilar över mig som ett moln. Vilken vän jag än träffar, vilka val de än har gjort i livet, jag speglar min möjliga framtid i alla jag möter. Varenda Tinder-dejt. Det gör mig galen.

Det är ju ingen tillfällighet att jag tänker på barn just nu, det är inte för att min fysiska kropp skriker efter det, det är för att mitt psyke inte pallar att bli lämnad ensam kvar.

För även om jag tycker att mitt liv är helt okej, mer än okej, just nu (med undantag för den där allt jobbigare pmsen) så går jag ändå omkring med en känsla av att sakna något. Jag är 37. Alla mina vänner har barn. Mina grannar. Min plastbror, mina kusiner. Alla har gjort samma val. Alla gör samma val i mitt kvarter, de går samman och vänder blickarna inåt mot sitt eget livsprojekt, sin familj, sina barn. Ja, jag känner mig utanför. Fruktansvärt utanför. Jag vill vara med. Det är ju ingen tillfällighet att jag tänker på barn just nu, det är inte för att min fysiska kropp skriker efter det, det är för att mitt psyke inte pallar att bli lämnad ensam kvar. För vännerna kommer att försvinna bort i femton-tjugo år. Har de tur så kommer de ut på andra sidan utan några större katastrofer, utsjasade, nyskilda och desillusionerade. Och gamla.

Det är så otroligt exkluderande. Och jävligt kortsiktigt, om jag ska tillåta mig att vara kritisk. Jag läser, med en ganska stor portion tacksamhet, boken ”No kid”, av den franska författarinnan Corinne Maier som redan i förordet konstaterar att ”varje barn som föds i ett välfärdsland är en ekologisk katastrof för planeten i sin helhet.”

Det verkar inte vara något som nyblivna föräldrar oroar sig särskilt mycket över. När jag sitter hemma hos ännu en nyförlöst vän, som är hög på insikten om vad hennes kropp klarar av, och rusig av dofterna från bebisen som ligger i hennes famn, och jag får höra att ”Hanna, du måste göra det här, du får inte gå miste om detta!” då känner jag bara – ge mig den drogen! Ge mig den nu! Sätt mig i en go trea i Aspudden, signa upp mig på Linas matkasse, lär mig uthärda lördagar vid en skridskobana i februari, bara jag får känna den här känslan, som min vän har just nu.

Corinne Maier menar att dagens föräldraskap är ett borgerligt gissel. Man kommer alltid att vara föremål för hundratals terapitimmar. Om det så är ett välsnutet, inlyssnande, medelklassigt föräldraskap som i dag, eller ett mer avslappnat, kollektivistiskt tänk som på 70-talet där ungarna satt med på rökiga fester i bara kalsipperna och sörplade den sista slatten linssoppa ur en kastrull som någon fimpat i, som förälder är du dömd till ett liv av otacksamhet. Varför skulle jag medvetet vilja välja det?

Dessa tankar turas om att fara genom mitt huvud, kanske tjugo, tjugofem gånger om dagen:

”Varför ska jag fucka upp mitt liv, som jag äntligen har fått ordning på?”

Och:

”Fega inte ur, du kommer aldrig ångra dig, Hanna. Man ångrar aldrig ett barn.”

Men det kan man väl göra?

Maier säger i boken till sin väninna att hon ångrar sina ungar. Rakt ut. Det var inte värt det. Tänk vilket liv hon hade kunnat leva om hon inte hade blivit förälskad i deras farsa och fallit för det franska grupptrycket att föröka sig. Hon ondgör sig över sitt hemlands nativitetsförespråkare och radar sen upp 40 mycket legitima anledningar till varför man inte bör skaffa barn. Dock utgår många av dem utifrån att man skaffar barn tillsammans med sin partner, och då förstår jag att man kan lyssna på varningarna om att ens sexliv går i graven och att romantiken dör, för att inte tala om jämställdheten. För den kan man bara glömma. När man inte har fullt upp med att ta hand om sin unge så grämer man sig över det snedfördelade hemarbetet.

Foto: Fredrik Funck

Men jag lever ensam med min hund. De där argumenten biter inte på mig.

Den enda som kan ge mig råd i den här frågan är egentligen min vän Josefin (Olevik), som för sex år sen beslöt sig för att skaffa barn på egen hand. Sagt och gjort, hon skrev dessutom en utmärkt bok om det – ”Den befriade familjen”. Ironiskt nog är hon den enda som inte vill ge mig några råd. Hon nedlåter sig inte till att dra några förenklade slutsatser av någon annans liv än sitt eget. Hur mycket vill du ha barn? undrar hon, och jag svarar ”Jag vet inte”. Hur ska jag kunna veta det?

Det är klart att det blir väldigt svart och vitt, när man sitter ensam hemma på nyårsafton och inser att det inte har skett några större förändringar i familjelivet på ett helt år. Samtidigt, på Instagram:

Jag ser barn växa upp i en app. Barn som jag aldrig har träffat, avkomman till människor som jag inte känner men vars dagliga liv jag följer som en annan fönstertittare. Jag har varit med dem från att deras föräldrar publicerat den obligatoriska ultraljudsbilden, till att de tappar sin första tand. Jag har sett deras föräldrar dricka skumpa för att sätta igång värkarna, jag har sett dem lära sig gå, åka på sin första semester, följt dem genom tvåårs-trotset, treårs-trotset, övervakat dem på obehagligt avstånd medan jag själv har tänkt och tänkt och tänkt i min ensamhet. Det handlar inte bara om att folk framställer sina liv i något särskilt fördelaktigt ljus, det handlar om att de lever sina liv, deras barn växer och utvecklas, medan jag sitter här och bara tänker. Och tänker.

Den stora rädslan är att jag alltid kommer att fråga mig: vem är det jag missar? Och det, har jag till slut kommit fram till, är verklig existentiell ångest. Inte bara pms.

Det känns som slöseri av ett fullt dugligt liv. Jag känner mig bortslösad. Outnyttjad. Ej behövd. Värdelös. Som människa, inte som kvinna, det känner jag ändå är viktigt att poängtera i den här texten. Jag har inga såna romantiska tankar om moderskapet. Jag drömmer inte om att mina bröst ska bli oumbärliga för någon annan än mig själv.

Vad drömmer jag om då? Vad är det jag tror att jag ska få?

Jag vet ärligt talat inte. Hur argumenterar man logiskt för kärlek som ännu inte finns? Jag har en bild i huvudet som jag inte blir av med. Jag vill dra min unge i vagn på grusvägen ute på landet.

Jag vill att min unge ska somna av grusknastret på samma väg som min mamma drog omkring mig på när jag var liten. Jag vill titta på min unge när den sover i vagnen. Jag vill se min mamma och min pappa i den. Ren nostalgi alltså. Så otroligt lätt att argumentera emot, det behövs inte ens 40 genomtänkta invändningar, det räcker med en lätt verbal dask i form av ett ”skärp dig”.

Men när jag tänker efter så var det just den där grusvägen, som delar åkrarna och husen ute på landet, som var anledningen till att jag köpte Ines. Jag hade en bild av att jag en dag skulle gå där på den vägen, med min egna hund, som jag fick uppfostra och mata och bestämma över, och jag hör att det låter galet men varför skaffar man sig annars en hund om man inte vill uppfostra och mata den och bestämma över den, ansvara för den. Och jag köpte Ines. Och när jag går där med henne på vägen, med åkrarna runtomkring, och hon letar efter sork och gräver så jorden sprutar omkring henne, då känner jag att det blev precis som jag hade hoppats på. Jag ångrar ju inte Ines, inte alls.

Den stora rädslan är att jag alltid kommer att fråga mig: vem är det jag missar? Och det, har jag till slut kommit fram till, är verklig existentiell ångest. Inte bara pms.

Hanna Hellquist är journalist och författare. Hon jobbar till vardags på Morgonpasset i P3.

Läs mer av Hanna Hellquist

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.