Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-23 21:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/har-ar-arets-nominerade-till-dns-kulturpris-2/

Kultur

Här är årets nominerade till DN:s Kulturpris

Nominerade till DN:s Kulturpris.
Nominerade till DN:s Kulturpris. Foto: Anette Nantell

Vem får DN:s Kulturpris 2020? Kulturredaktionen har nominerat en virtuos från genrerna litteratur, konst, musik, film och scenkonst. De har alla lyst upp det gångna året lite extra – men bara en kan vinna.

DN Text
Anna-Karin Palm.
Anna-Karin Palm. Foto: Anette Nantell

Litteratur: Anna-Karin Palm nomineras för sin biografi över författaren Selma Lagerlöf

Vilken kontakt hade du med Selma Lagerlöf innan du började skriva ”Jag vill sätta världen i rörelse”?

– Hon var den första vuxenförfattare jag läste. Och mors favoritförfattare. Innan jag började skriva på biografin hade jag ett väldigt starkt förhållande till hennes romaner, men inte så tydlig bild av hennes liv.

– Jag tyckte om Selma Lagerlöfs hållning vad gäller att vara sann mot sig själv och mot det som är äkta. Och när jag själv som barn började skriva skrev jag sagor, liksom hon. Tron på att männi­skan alltid är större inuti än utanpå, den har vi gemensam.

Många som skrivit om Selma Lagerlöf ­har varit upptagna av hennes förhållande till ­pappan. Du gör en sorts förflyttning från faderslinjen till moderslinjen, och ställer ­mamman och Selma Lagerlöfs två systrar i centrum. Gjorde du det med­vetet? 

– Ja, faktiskt. Det började med att jag frågade mig hur hennes självförtroende kunde vara så exceptionellt. Den tilltron till sig själv och sin förmåga, hur kom det sig? Det finns ju människor som föds med en oerhört stark vilja och en oerhörd tro på sig själv. Men jag tror att en delförklaring var systrarna och deras kreativa gemenskap. När systerskap är bra så ger det en enorm frihet att vara sig själv. 

– Pappan var ju en viktig person för henne, men i och med att han tidigt blev sjuk och alkoholiserad blev han därigenom lite uträknad ur det dagliga livet. Det är en väldigt kvinnlig värld hon lever i.

I din bok uppdagas ett nytt mönster, en stor, dold offentlighet av intellektuella kvinnor som fanns runt Selma Lagerlöf. Överraskade det dig?

– Ja, lite grann. Det var ju den första generationen kvinnor som på bred front tog klivet ut i offentligheten. De var pionjärer och medvetna om det. Att vi inte på allvar fått syn på det tidigare handlar väl om samma gamla patriarkala historieskrivning som vanligt. Att de intellektuella kvinnorna rört sig i en sorts parallell offentlighet, som är osynlig när historien skrivs. 

De manliga författarna visste inte riktigt hur de skulle bemöta henne. Oscar Levertin skrev ett förundrat brev till Verner von Heidenstam när han läst ”Gösta Berlings saga”. Hur ser du på det?

– ”Gösta Berlings saga” kommer med ett helt nytt anslag, den hängivna tonen och de stora romantiska gesterna som hon kombinerar med realism och ironi och lekfullhet. 

– Levertin var chockad över att det var ”en liten skolmamsell” som hade skrivit det här, som han uppfattade som prov på den Levertinska-Heidenstamska estetiken. 

Hur var det att som skönlitterär författare skriva en biografi? Vad tog du med dig? 

– Jag upptäckte att skrivprocessen var ganska lik den när man skriver fram en romanperson. Man driver fram en berättelse där en ­aktiv inlevelse måste till. Ett slags kärlek tror jag. 

På vilket sätt tycker du att Selma Lagerlöf ­förändrar svensk litteratur? 

– Hon vidgar litteraturens rum både stilistiskt och innehållsmässigt. Kombinerar ”höga” stilgrepp med ”låga”, som spökhistorier och melodram. Och hon visar att man kan skriva stora idéromaner med existentiell problematik där huvudpersonerna är fattiga torpare eller drömska flickor. En helt annan typ av personer än de som brukar få ha den här sortens stora liv. Så hon gör på ett mycket speciellt sätt de små människorna stora.

Får du mersmak på att skriva biografier? 

– Nej. Inte just nu, nu längtar jag intensivt efter att skriva eget. Att skriva om Selma Lagerlöf var att återvända till urkällorna för mitt eget skrivande. Ett berättande som jag började i och som jag nu känner att jag vill återvända till.

Intervju: Maria Schottenius

● ● ●

Levan Akin
Levan Akin Foto: Anette Nantell

Film: Levan Akin nomineras för sin svensk-georgiska film ”And then we danced”

Hur har ditt år varit sedan ”And then we danced” premiärvisades i Cannes?

– Galet. Jag har inte smält det än. Det har gått så otroligt fort. Så sent som i april satt jag fort­farande och klippte filmen för att den skulle bli färdig i tid. Vi har i princip varit på resande fot sedan dess mellan olika festivaler och ­premiärer. Och det är inte slut än. Snart bär det av igen till Sundancefestivalen, sedan blir det New York och så tillbaka till London en sista vända. Men sedan är det stopp. Jag behöver verkligen ta det lugnt för att kunna fokusera på något nytt. Om det fortsätter så här så skulle det nog vara döden för min kreativitet.

Var har du och filmen blivit bäst mottagen?

– Jag har fått väldigt fint bemötande på många ställen i världen. Det var intressanta reaktioner i Sarajevo där folk gick ut från biografen under kärleksscenerna. Spanien är ett ställe där folk tycks ha gillat filmen lite extra mycket. Den ­verkar ha slagit an en alldeles speciell ton även i Turkiet, liksom i Grekland. Fransmännen har också varit positiva, vilket är bra eftersom jag har franska medproducenter, men de har å andra sidan gillat det jag har gjort förut, som ”Katinkas kalas”, ”Cirkeln” och tv-serien ”Äkta människor”.

Du vann nyss en Guldbagge för årets bästa film, var det något du hade väntat dig?

– Jag hade hoppats kanske, men verkligen inte räknat med det. Levan Gelbakhiani var förstås lycklig över att vinna en Guldbagge för bästa manliga huvudroll. Bachi Valishvili, som också var nominerad, var i sin tur jätteglad över att få träffa Pernilla August. Han gillar verkligen henne. Det var fint att de kunde vara med i Stockholm. 

– Jag är över huvud taget förvånad över mycket som hänt kring filmen, hur mitt lilla hjärteprojekt växt till något jag inte hade kunnat ana. Vi hade räknat med 20 000 biobesök i Sverige. Nu är de uppe i 45 000 och filmen har sålts till ett 40-tal länder.

– Jag minns särskilt ett tillfälle under året som gick då ”And then we danced” visades på Grauman’s Chinese Theatre i Los Angeles. Efter visningen kom det fram en man och gav mig väldigt mycket beröm för filmen, särskilt för klippningen. Sedan berättade någon att det var samma person som klippt både ”Tillbaka till framtiden” och ”Forrest Gump”. Det kändes närmast surrealistiskt.

Tror du på filmmediets framtid?

– Ja, det gör jag, jag tror att det alltid kommer att finnas ett behov av berättelser att både spegla sig i och reflektera över, även om biolandskapet håller på att förändras. Jag har alltid älskat att gå på bio, ända sedan jag var barn. Jag läste recensioner på text-tv, sparade alla biobiljetter och förde bok över alla regissörer som jag kände till. När jag var 11 år skrev jag ett beundrarbrev till Steven Spielberg och bad att få jobba med honom. Ett år senare fick jag ett snällt svar, fast de hade inga lediga jobb. Brevet finns fortfarande kvar och sitter på väggen i mitt arbetsrum. En verklig filmnörd, ha ha.

 Men nu ska du ändå i första hand regissera en tv-serie? 

– Ja, fast jag har alltid hoppat mellan film och tv-serier. Det är egentligen bara olika sorters berättande för mig, jag gör ingen skillnad. Men ”Deg”, som jag skrivit tillsammans med Mattias J Skoglund och Sara Bergmark Elfgren, blir min första ”egna” serie. Den kommer att handla om klass, kultur och pengar och är tänkt att sändas nästa år. Men sedan blir det långfilm igen. Jag håller på att researcha för ett internationellt drama som kommer att ha svensk anknytning men också utspela sig i Istanbul.

Intervju: Helena Lindblad

● ● ●

Livia Millhagen
Livia Millhagen Foto: Anette Nantell

 

Scen: Livia Millhagen nomineras för rollen som Blanche Dubois i ”Linje Lusta” på Dramaten

Blanche Dubois i ”Linje Lusta” är en av de verkligt ikoniska kvinnorollerna. Hur tänkte du när du fick veta att du skulle göra henne?

– Jag blev lite orolig faktiskt. Tidigare hade jag inte riktigt fattat vad pjäsen handlar om, tror jag, bara läst den lite slarvigt i min ungdom. Så jag tänkte: Jaha, ska jag gå runt och spela fin flicka nu? Hur långt håller det? Men sedan när vi började förstod jag att det här är ju som att samla ihop allting, alla roller jag gjort, köra det i en torktumlare och spruta ut i en ännu högre desperationsnivå.

Kommer du ihåg ögonblicket när du förstod vem Blanche Dubois var?

– Stefan (Larsson, regissören) hade tidigt en idé om att vi skulle söka en androgyn ingång, att hon skulle vara lite könsligt flytande och inte ens låtsas vara en fin flicka över huvud taget. Det öppnade ett helt nytt landskap att röra sig i.

– Men det var när vi började hålla på med andra akten, under födelsedagskalaset som spårar ur och hon bara blir fullare och fullare, som det föll på plats. Då, plötsligt, kickade någonting in, det var bara att hänga med på något vis. Liksom: Oj, det var den här guldklimpen?

Pjäsen är en studie i en människas fall. Hur var det att befinna sig mitt uppe i det?

– Ganska njutbart faktiskt. (Skrattar.) Att vara så nära ett förfall kan vara både humoristiskt och tillåtande, av den anledningen att det inte längre finns några begränsningar.

– Det är som att stå och dansa på en klubb en utdragen festnatt när man är riktigt förtvivlad och ska hämnas eller komma över en sorg. Alla infall är välkomna. Jag har vaknat med blåmärken morgonen efter en föreställning, upptäckt att jag råkat skära mig både här och där men inte märkt av det medan det pågått.

– Men det är också någonting med det konstanta darrandet i Blanche som är uttröttande. En lågintensiv spänning som pågår oavbrutet. Man blir svullen i hela systemet efteråt.

”Linje Lusta” har varit en enorm succé, både kritikermässigt och publikt. Vad tror du att det är i er uppsättning som slår an en sådan sträng hos folk?

– Det är väl en kombination av… vi spelar med varandra på ett ganska fräckt sätt som nog är attraktivt att titta på. Trots att vi vet vad vi ska göra är vi samtidigt ganska skraja och öppna inför varandra, allt är osäkrat och ocensurerat. Men det finns såklart också något i upplägget med kameran som följer med in i de olika rummen i scenografin som gör att man kommer väldigt nära.

– Ändå har jag hajat till lite när somliga hävdat att vi står för ett naturalistiskt spel. Jag tycker nog snarare att det är expressionistiskt. Som att vi har uppfunnit ett helt eget teaterspråk, där det hela tiden finns ett nu i föreställningen, att vi inte talar i en dåtid över huvud taget.

När man går igenom ditt cv slås man av att det nästan helt utgörs av tunga pjäser, från Wedekind till Norén via Brecht och Euripides. Varför tror du att det har blivit så?

– Det frågar jag mig själv också. Jag är väl en ganska allvarlig person i grunden, även om Blanche har erbjudit en ganska bra balans mellan komedi och tragedi.

– Men redan på scenskolan fick jag en stämpel att jag var så skir och sådär. Då tänkte jag: Vad fan, jag vill ju vara ett teaterdjur! Jag vill ju vara en sådan där som frustar, varför får inte jag vara en sådan där som frustar på golvet och rullar runt? Sedan har det blivit en fix idé att jag fanimig ska bevisa att jag är ett teaterdjur, att inte bara göra sköra överklassflickor.

Med Blanche är du där. Trivs du?

– I frustandet? (Skrattar.) Ja, det gör jag. Jag tycker om när hela jag är med.

Intervju: Johan Hilton

● ● ●

Niki Lindroth von Bahr
Niki Lindroth von Bahr Foto: Anette Nantell

Konst: Niki Lindroth von Bahr för sina animerade konstfilmer med påklädda djur

Hur känns det att din utställning på Färgfabriken både blev en publik- och kritikersuccé?

– Extremt kul och överväldigande. Jag är rörd över att så många valde att besöka just min utställning,  ibland flera gånger, har jag fått veta.

Vad tror du det beror på?

– Det var första gången jag visade alla mina fyra filmer, ihop med en mängd scenografier. Det blev faktiskt mäktigt. Och ett verkligt möte med dockorna i sin miljö gav en mer personlig känsla än i filmerna. Sedan ska man väl inte bortse från att en snigel i kostym gör sig bra på Instagram.

Varför har du fastnat för fabeln som berättarform?

– Mina berättelser är rätt mörka och djur­karaktärerna blir ett gullighetsfilter, många dråpliga situationer uppkommer automatiskt. Jag tror att det är lättare att exponeras för sorg och existentiell ångest med lite humor, som att de ensamma, utslagna typerna på ett sunkigt hotell är små fiskar.

Hur väljer du djuren och deras karaktärer? 

– Efter olika teman för varje film. I ”Min börda” är alla arter vanliga i djurförsök och i ”Något att minnas” sådana som är klassade som skadedjur.

Där finns en stackars utbränd mördarsnigel...

– Ja, jag fascineras av människans relation till olika typer av djur. Mördarsniglar är så extremt hatade därför att de inte tjänar våra syften och på nätet finns evighetslånga trådar om hur man bäst (och mest sadistiskt) dödar dem.

Hur arbetar du med scenografin?

– Det är ett väldigt tidskrävande arbete. Modellerna är ofta miniatyrer av verkliga miljöer som jag har dokumenterat noga i förväg. Sedan bygger jag allting för hand i en exakt skala, bara det tar ofta över ett år för varje kortfilm. Men jag älskar att arbeta med händerna, det frigör en massa nya idéer som ofta gör filmen bättre i slutändan. Även stop motion-tekniken är ett minutiöst hantverk.

Hur mycket gör du själv?

– Det mesta, men på senare år har jag lagt ut merparten av animationen och har assistans i modellarbetet, så långt budgeten räcker. Nicklas Nilsson är ofta medscenograf.

Dina två senaste filmer är även musikaler, varför?

–  Musik i film blir så lätt ett billigt sätt att tvinga på publiken vissa känslor. Men jag ville testa att gå all in med musik, vilket var oerhört lustfyllt. Jag har jobbat nära kompositören Hans Appelqvist och Martin Luuk som skrivit sångtexter. Min senaste film är baserad på en barnvisa av Alice Tegnér, som jag brukar söva min dotter med. 

Mössens steppdans i ”Min börda” är på pricken, hur gick det till?

– Jag fick fantastisk hjälp av koreografen Denise Holland Bethke, som filmade en koreografi. Men den minuten av steppdans tog över två månader att animera.

 Vad vill du säga med dina filmer?

– Jag bearbetar vår samtid och ångesten som den ibland väcker. Jag tar mig ofta an själlösa miljöer, exempelvis ett generiskt köpcentrum eller en sliten simhall, och återskapar dem i detalj med all den kärlek arbetet kräver. Det blir en typ av terapi.

Jag har läst att du gör en tv-serie i Hollywood – hur går det?

– Just nu arbetar jag med ett manus för en tv-serie ihop med ett produktionsbolag i Los Ange­les. Men mest aktuellt är min medverkan som regissör i den animerade serien ”The house” för Netflix. Det blir en stor förändring i livet, jag behöver flytta utomlands med min familj senare i vår när produktionen sätter i gång. 

Hur ser du på framtiden?

– På ett personligt plan är allt väldigt spännande. I största allmänhet ser det rätt dystert ut, men jag håller humöret uppe med antidepressiva.

Intervju: Birgitta Rubin

● ● ●

Sara Parkman
Sara Parkman Foto: Anette Nantell

Musik: Sara Parkman nomineras för det genreöverskridande albumet ”Vesper”

Har ”Vesper” fått ett annat mottagande än det du gjort tidigare?

– Jag det har den verkligen. Med den här skivan har jag upplevt att den plötsligt får vara bara vad den är. Jag behöver inte vara representant för en grupp, inte vara en ung kvinna, eller en queer person, eller en person från norra Sverige.

Fast du har blivit ihopklumpad med de nya andligt intresserade…?

– Så är det ju alltid när någonting ska säljas. Man måste ha en berättelse. Då har jag använt att det finns intresse för – och en längtan efter – tro och religion. Och att jag är ett prästbarn, vilket ju är sant. Och tematiken i ”Vesper” kommer ur det sanna, ur min längtan och vilja att utforska det heliga.

– För mig är det en jättestor prägling. Jag har växt upp på en kristen kursgård, farfar är präst, och farfars far. Och det är väldigt mycket genom kyrkan som jag har kommit in i musiken.

Betyder det att du inte har gått igenom samma popmusikfaser som andra ungdomar?

– Jag har nog lyssnat på det mesta. Jag var väldigt imponerad av Ola Salo när jag var barn, för han var ju också prästbarn. Och jag har varit på små indiepopfestivaler i Säffle när jag var femton, och slirat runt.

Finns det något tillfälle längs vägen när du hittade just din grej?

– Ett tydligt sådant var när jag gick på musikhögskolan, hade folkmusikteori och man gick igenom musiken i fäboden. Då var det en pollett som trillade ner, jag insåg att den här musiken kommer ju från en plats där bara kvinnor var. Ett matriarkat. Och det är fantastisk musik, ett säreget material som inte finns någon annanstans.

Du har jobbat mycket i andra sorters konstellationer, inte bara i band eller som soloartist?

– Det har ju kommit… av lust. Viljan att berätta saker kan ta sitt uttryck på en massa olika sätt. Mitt hantverk, det är ju folkmusik. Sedan träffar man människor som håller på med helt andra saker och så plötsligt har man tonsatt en dikt, eller gjort en burleskshow till Riksteatern.

Hur lätt är det att hitta någonstans att sätta upp sådana små föreställningar?

– Jag är nog privilegierad för jag tycker att det har varit lätt. Men samtidigt har jag jobbat jättemycket. För att det är det enda sättet jag kan hantera livet på.

– Jag och Samantha Ohlanders kom till exempel på att vi skulle göra en show när vi var tjugo och sökte in till musikhögskolan, för att det var så hemskt att söka. Vi började skämta om det. Och så gjorde vi det. Den spelade vi i fem år. Och så växte det till att vi gjorde en show för Riksteatern, som blev tre shower.

– Det handlar om att vara envis och ta sig utrymme för att man måste. För att det finns ingen annan väg.

Kan du leva på det?

– Ja, det kan jag. Men jag jobbar också med väldigt många olika saker. Just nu är jag i Göteborg och skriver musik till en dansföreställning. Sedan är man gästlärare, är på turné, skriver musik till en film. Och så får jag leva med att jag kommer att ha en bedrövlig pension.

Du har dragit i gång ett skivbolag också, vad är tanken med det?

– Vi ska skapa en plattform för samtida folkmusik, det är vår hisspitch. Sedan vad det betyder i praktiken håller vi på att utforska. Vi är sex personer och vill på något sätt ta plats för vår generation, det vi tänker är folkmusik, hur vi formar den.

Hur mycket folkmusik är egentligen din egen musik?

– Det är ju mitt språk, även när musiken har en sorts popsound, eller är mer experimentell. Men ”Öppna spjäll” på ”Vesper”, det är en kortetta, typiskt för västsvensk polska. I ”Valven” är versmelodin en gammal vallmelodi. Och så är det jättemycket vals. Det tar sig uttryck på olika sätt, men allt är folkmusik.

Intervju: Nils Hansson