Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-16 07:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/har-ar-den-sanna-historien-bakom-nobelpristagarens-valdiga-verk/

Kultur

Här är den sanna historien bakom Nobelpristagarens väldiga verk

Olga Tokarczuk. Foto: Paul Hansen

I ”Jakobsböckerna” skildrar Olga Tokarczuk den judiska messianska väckelserörelsen i 1700-talets Europa. Eva Ekselius berättar om den historiska bakgrunden till Nobelpristagarens mäktiga roman. 

Från hus till hus, i stad efter stad, gick soldater för att samla in alla exemplar som fanns av Talmud, rycka dem ur händerna på de judar som i bönehusen satt försjunkna över dem. Mer än tusen volymer sägs ha släpats genom gatorna till det beryktade bokbålet i polsk-ukrainska Kamenitz år 1757. Då hade Jakob Frank och frankismen, den messianska rörelse som utgör bakgrund till Olga Tokarczuks storslagna roman ”Jakobsböckerna”, nått den förkrossande höjdpunkt då alla lärda judar hotades av dödsstraff.

Bokbålet i Kamenitz var inte det första då Talmud, en av judenhetens mest centrala skrifter (som snarare ska liknas vid ett helt bibliotek) eldats upp, i hopp om att även dess tankar skulle utplånas. Det var snarare dödsryckningar i en medeltida tradition som särskilt härjade på 1200- och 1300-talen, men nu flammat upp igen.

Men den här gången var det en judisk man, Jakob Frank, med anspråk på att vara en ny Messias, som vänt sig till den katolske biskopen för att få stöd från kyrkan i kampen mot sina kritiker. Biskopen ordnade därför en spektakulär offentlig disputation då Talmuds karaktär och värde skulle prövas. Den ansågs de judiska rabbinerna ha förlorat. Därför måste inte bara alla Talmud brännas, var och en som befattade sig med den kunde dömas till döden.

Hur hade en hel kontinent kunnat drabbas av en sådan messiansk feber? Det kan inte förstås utan insikt om de ofattbara lidanden som folken i Europa – och särskilt judarna – utsattes för under det blodiga 1600-talet

Jakob Frank var inte den förste som uppträtt med anspråk på att vara Messias. Hans förebild och föregångare var Sabbatai Tsevi, som hundra år tidigare fått stora delar av Europa, både judar och kristna, att komma i ett messianskt rus i övertygelsen om att tiden snart skulle nå sin fullbordan och att ”räddningen” var nära. I judisk tradition har denna ”räddning” (i kristet språkbruk ”frälsningen”) både en ontologisk och en närmast politisk dimension – en ny kung eller världslig ledare som ska komma. I modern tid har även politiska rörelser fått en messiansk dimension. Men Sabbatai Tsevi hade visat sig vara en falsk Messias. Chocken hade gått som en tryckvåg genom kontinenten när han den 16 september 1666 inför sultanen slängde av sig sin judiska kaftan och satte en turkisk turban på huvudet. Det var tecknet för att han nu lämnat judendomen och övergått till islam.

Läs mer: Maria Schottenius: Olga Tokarczuk är så stark att man aldrig viker från hennes sida  

Ånger och skam lamslog de judiska församlingarna som trott på honom. Sedan vidtog en febril verksamhet för att radera ut alla spår av den tidigare hänförelsen. Komprometterande dokument letades upp och brändes, hans namn utplånades överallt där det skrivits eller ristats på synagogornas väggar. Man slöt sig i en tystnadens, tigandets och förnekelsens gemenskap.

Men hur hade en hel kontinent kunnat drabbas av en sådan messiansk feber?  Varken Sabbatai Tsevi eller Jakob Frank kan förstås utan insikt om de ofattbara lidanden som folken i Europa – och särskilt judarna – utsattes för under det blodiga 1600-talet. Sverige är där inte utan skuld, men hjälteglorian på de kungar som slogs i krigen döljer gärna svälten, dödandet och krigsförbrytelserna, gör dem osedda. Trettioåriga kriget ödelade stora delar av Tyskland, och folken i Polen och Ukraina minns fortfarande med förbittring den svenska stormaktstidens härjningar. För judarnas del tillkom de uppror och pogromer (1648–1649) under kosackledaren Bogdan Chmelnitskij (nu nationell ikon i Ukraina) då halva den judiska befolkningen utplånades. Då dödandet, enligt historikern Simon Dubnow, ”var förenat med barbarisk tortyr; offren flåddes levande, de klövs itu, klubbades ihjäl, brändes levande på kol eller skållades med hett vatten”, innan synagogan plundrades och dess torarullar vanhelgades.

Detta århundrade av plågor var grogrunden för den messianska feber som epidemiskt spred sig över kontinenten. Tystnaden och tigandet, av skuld och skam, när allt visade sig vara sken och bedrägeri och hoppet släcktes – det blev själva jordmånen också för Jakob Frank. Han kunde exploatera den oförlösta längtan som levde kvar som en glöd under askan. 

Jakob Frank (ung. 1726–1791) var född i ukrainska Podolien, men flyttade redan som barn med föräldrarna till det osmanska riket. Som ung bodde han i Smyrna, Konstantinopel, Bukarest och Saloniki, i områden där Sabbatai Tsevi tidigare haft sina framgångar. Hans far sägs ha varit engagerad i den sabbatianska rörelsen och familjens flytt till Smyrna (i dag turkiska Izmir) var sannolikt en flykt undan utrensningarna efter den ”falske Messias”. 

Redan hemifrån hade Jakob därför med sig en blandning av folktro, vidskeplighet och messianska fantasier. Han sägs därutöver ha gjort sig känd för en viss moralisk ”lössläppthet”, ett drag som senare utvecklades till en hel teologi om ”frälsning genom synd” som för alltid skulle förknippas med honom och hans rörelse. I Saloniki anslöt han sig till en radikal gren av den sabbatianism som efter Sabbatai Tsevis konvertering överlevt underjordiskt som en halv-muslimsk kult. Det var här han fick idén att själv ta på sig rollen som profet, återvända till Polen och där bli ledare för de sabbatianer (uppkallade efter Sabbatai) som fanns kvar, om än förbjudna.

De hade utvecklat sin egen lära som bekände sig till Bibeln, men förkastade Talmud. Den hebreiska Bibeln (”Gamla testamentet”) ansågs ”full av Guds dolda visdom ... bortom människans förnuft”, medan rabbinernas tolkningar i Talmud var ”fulla av lögner, oförnuft och nonsens”, som det heter i ett av deras manifest. I stället hade de skapat en egen blandning av judiskt, kristet och muslimskt tankegods. De trodde på en treenig Gud som bestod av Gud, Messias och Shechina – den shechina som i kabbala, den judiska mystiken, representerar gudsnärvaron i världen men som också ses som gudomens ”kvinnliga” dimension. Shechina får hos frankisterna en ny och central roll, där hon också får namnet Matronita. Med henne i centrum samlades de till dans, sång, hymner och andra glädjeyttringar som fick växa till extas. Men vittnen rapporterade till polisen om orgier där män och kvinnor extatiskt dansade nakna runt en naken kvinna, symbol för matronitan. Polisen lät gripa hela sällskapet för att sedan överlämna dem till den judiska domstolen. Frank själv utvisades till Turkiet. 

Läs mer: DN intervjuar årets Nobelpristagare Olga Tukarczuk 

Inför en samling rabbiner fick medlemmar av sekten sedan träda fram för att offentligen bekänna sina synder och ångra sig. I sin granskande genomgång ”The mixed multitude – Jacob Frank and the Frankist movement, 1755–1816” beskriver Pawel Maciejko hur män och kvinnor erkände otrohet i äktenskapet, vittnade om brott mot incestförbudet och om hur sexuella orgier förekom i namn av religiös rit. De sexuella inslagen förklarades vara uttryck för den kabbalistiska tanken om att förena det ”lägsta” med det ”högsta”. 

Men rabbinernas dom blev hård: cherem, uteslutning och bannlysning av alla som inte ångrade sig och fördömde rörelsen. Många ville ändå inte lämna den. De följde sin ledares maning att i stället söka sig till kyrkan. Inför den katolske biskopen förklarade de Talmud som som falsk och skadlig, de höll sig istället till kabbala och dess skrift Zohar. De trodde på en treenig Gud och på Messias som en del av gudomen. Med Messias menade de visserligen fortfarande antingen Sabbatai Tsevi eller hans efterträdare Jakob Frank, men biskopen såg ändå möjligheten att hela rörelsen skulle övergå till kristendomen. Därför utlovade han den offentliga ”disputation” som sedan ledde till att man lät samla in och bränna alla Talmud på bål.

Två år senare ägde den pampiga officiella masskonverteringen rum då Jakob Frank och hans frankister upptogs i den katolska kyrkan. Även den föregicks av en disputation där frankister stod mot talmudister. Den ägde rum i Lvov (Lemberg, Lviv) och varade likt en rättegång i två månader med många av de främsta rabbinerna på plats. Frankisternas försvarade sin nya lära som sa att Messias redan har kommit i mänsklig gestalt, att alla ska följa hans lära, att korset är hans symbol och att dopet är enda vägen till tron. 

Inget av detta upprörde dock rabbinerna tillnärmelsevis så mycket som sista punkten i deras manifest. Där söker frankisterna i kyrkligt stöd genom att upprepa ett av de mest hatade inslagen i den antijudiska ryktesspridningen och påstår själva att Talmud ”anser bruket av kristet blod vara nödvändigt”. 

Det var ett särskilt ondsint stöd åt den antisemitiska kampanj som spred rykten om att judar skulle vara skyldiga till rituella barnamord. Men det falska påståendet försämrade inte frankisternas sak. Inför kyrkans högsta ledning och med den främsta adeln på plats genomfördes 1759–1760 dopet av 514 män och kvinnor. Jakob Frank ville ha kungen som gudfar och Augustus III samtyckte. Jakob tog sig namnet Josef, ett namn med passande anknytning till en annan Messias, och anlände själv i en kaross dragen av sex hästar. 

Läckor bekräftade senare misstankarna att hela konverteringen varit ett falskspel. Bland sina egna framträdde Frank fortfarande som en Messias vars treenighet hade mycket lite gemensamt med den kristna. I januari 1760 arresterades han i Warszawa och dömdes till sexton års fängelse och internering i ett katolskt kloster. Tolv år senare, vid Polens första delning 1772, blev han befriad därifrån av ryska trupper. Han inledde då en ny karriär, vann hovets gunst i Wien, slog sig ner i Tyskland, gav sig själv titeln Baronen av Offenbach och levde i sorglöst överflöd. När han dog 1791 ärvde hans efterträdare, ”Hennes heliga höghet” dottern Eva, mest ett berg av skulder. Rörelsen vittrade sönder och de kvarlevande frankisterna kom att helt assimileras i det katolska Polen.

Samtida med Jakob Frank var Baal Shem Tov, som ses som grundaren av den moderna chassidismen, en riktning som överlevt och som också knyter an till kabbala och den judiska mystiken. Den betonar känslans betydelse – särskilt glädjen – i det religiösa livet. Men i många – och särskilt ett avgörande – avseenden skiljer den sig från sabbatianerna: chassidismen knyter (i likhet med andra judiska riktningar) inte den messianska ”räddningen” till en enskild person. ”Fullbordan” ska i stället komma genom varje individs strävan efter att ”laga världen”, tikkun olam, återställa skapelsen till sin ursprungliga fulländning.