Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Här går kultureliten under jorden

Jean-Claude Arnault i källarlokalen på Sigtunagatan 14 i Stockholm.
Jean-Claude Arnault i källarlokalen på Sigtunagatan 14 i Stockholm. Foto: Erich Stering
På Forum heter klubbkidsen Horace Engdahl, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Kristina Lugn och Jan Håfström. Jean-Claude Arnault grundade klubben 1989. Nu tillbringar han det mesta av sin vakna tid i denna underjordiska akademi.

Forum är kulturelitens egen "Fight club", en sliten källarlokal där tungviktare som Horace Engdahl, Stig Larsson och Birgitta Trotzig träffas och dänger Proust i huvudet på varandra. Det är i alla fall den bild man kan få av medlemsklubben Forum på Sigtunagatan i Vasastan i Stockholm, en underjordisk akademi för ömsesidig beundran, pretentiösa poesiuppläsningar och blaskigt rödvin.

Jean-Claude Arnault, som grundade Forum för 18 år sedan, tycker inte att det är en rättvis beskrivning.

- För en förstagångsbesökare är det lättare att gå på Forum än på Dramaten. Alla känner sig välkomna. Vi har plats för ungefär 200 besökare, det gör att det uppstår en speciell intimitet, en täthet. De stora teatrarna och Operan är byggda kring en gammal idé om borgerligheten som jag försökt bryta ned. Jag hatar ordet, men vår publik består till stor del av "vanliga" människor som söker intellektuell stimulans. Många är vetenskapsmän, men de kan lika gärna vara brevbärare och pensionärer.

För de brevbärare och pensionärer som till äventyrs ännu inte besökt Forum kan det kanske vara på sin plats med en kort beskrivning. Forum - nutidsplats för kultur, som det officiella namnet lyder, arrangerar årligen ett femtiotal evenemang med litteratur, dans, bildkonst och filosofi.

Sedan våren 2001 läser kända författare och skådespelare högt ur Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" varje söndagseftermiddag.

Här har författare, musiker och dansare som Tomas Tranströmer, Roland Pöntinen och Virpi Pahkinen uppträtt, man arrangerar utställningar och temakvällar kring klassiker som Samuel Beckett, Franz Kafka och Sigmund Freud.

Men det började med Katarina Frostenson. När Jean-Claude Arnault skulle sätta upp hennes drama "Sebastopol" 1989 ställdes han inför ett välkänt dilemma: han hade ingen lokal.

- Jag letade efter en urban miljö, under staden - och så hittade jag den här lokalen. Men de ville bara skriva kontrakt på tre år. Jag ringde alla mina vänner, författare, musiker och poeter, och alla som kom ner i lokalen fick lust att göra något. Hela den svenska intelligentian har hjälpt till att måla väggarna vita.

Sedan dess har Forums historia och Jean-Claude Arnaults liv följt ett parallellt spår. Han tillbringar det mesta av sin vakna tid på Sigtunagatan, och sover enligt egen utsago bara två till fyra timmar per natt.

Känner han sig som en kulturens fånge där nere i källaren?

- Nej! Men man ska inte tro att det är lätt, det är mycket skitjobb. Man ska städa och hålla på, det är ingen dans på rosor. Så här års är jag helt färdig. Jag kan inte sova, jag tänker på allt som måste göras. Även om jag tar en öl på krogen är det jobb.

Vad har det betytt för dig socialt?

- Som utlänning är jag fortfarande en sekunda medborgare. Genom Forum har jag fått tillit hos skapande människor och myndigheter, det ger mig ett likvärdigt medborgarskap.

Genom verksamheten på Forum har Jean-Claude Arnault byggt upp ett imponerande nätverk, med sig själv som spindeln i mitten. När han lyfter luren kommer vännerna kutande, från Akademiens ständiga sekreterare till filosofen Hans Ruin och poeten Göran Sonnevi. Men han håller inte med om att han har en maktposition.

- Absolut inte. Tvärtom. Jag ger kulturen en maktposition. Jag sitter inte inne med pengar, bara med tankar. Det är klart att jag har en stor bekantskapskrets, men bara några nära vänner. Så är det i livet.

Men visst sitter du på ett enormt kulturellt kapital?

- Som inte är mitt. Begåvade kulturmänniskor är hela landets kapital. De är ingen elit, de tillför något. Så ska man se det. Om ett land har bra forskare är det bra för hela landet.

Forum finansieras till största delen av medlemspengar. Man får dessutom bidrag från Stockholms stad och en blygsam summa från statliga kulturrådet.

- Vi kan inte betala våra frimärken med det vi har fått från kulturrådet, säger Jean-Claude Arnault syrligt. För vår enorma verksamhet får vi 100.000 kronor per år. Förra året sänkte de bidraget med 200 kronor - jag skojar inte. Det är skrattretande, en förnedring. Men Stockholms stad är mer engagerade, de ger mer och är genuint intresserade, över hela den politiska skalan. Men det räcker inte på långa vägar, jag står upp till hakan i vatten och vågar inte röra mig. Min enda belöning är den tillit artisterna ger mig - den är värd allt.

Även om Jean-Claude Arnault kan känna sig lite besviken ibland så poängterar han att han inte är bitter.

- Min pappa sa att man alltid måste vara lite arg, då lever man längre. Men jag är inte bitter, då ska man inte hålla på med kultur. Jag har en stark glädje och älskar arbetet, vi har en stor publik som slåss för att få komma in.

För den som får sin huvudsakliga intellektuella stimulans från Melodifestivalen och kvällstidningarnas skvallerbilagor kan det låta som ett häpnadsväckande uttalande. Vem skulle slåss för att höra Kristina Lugn läsa Marcel Proust? Hur kul är det?

- Ju ytligare samhället blir, i teve och tidningar, ju mer man skär ner på kulturredaktionerna - desto mer ökar intresset för kultur. Människor har ett konstant behov av att förhålla sig till det djupa inom sig. Det gäller oss alla. Man kan inte basera hela sitt liv på underhållning och ytlighet.

Det låter inte som att det är särskilt muntert på Forum?

- Man kan ha väldigt roligt på Forum! Djup behöver inte betyda att man gråter, utan att man är uppfylld. Det kan vara glädjefyllt också.

Vilka är dina starkaste minnen från alla uppträdanden?

- Många, Erik Beckman-kvällen, Primo Levi-kvällen. Vi gjorde en kväll om förlåtelse, om moral och Förintelsen - hur förhåller man sig till förra seklet? Vi arbetar mycket med minnen. Forum fungerar så, varje människa man möter finns kvar som ett spår. Jag har haft så många starka upplevelser där, det vore synd att utelämna någon.

Forums historia är, som synes, intimt sammanknippad med Jean-Claude Arnaults liv. Utan Arnault inget Forum, utan Forum - ingen Arnault? Vad hade han gjort om han inte skrivit på det där hyreskontraktet?

- Bra fråga, säger Jean-Claude Arnault och halar fram en maskinskriven meritförteckning. Jag gör alltid massor av saker, här kan du läsa om en del av det jag gjort i Sverige. Det är inte alls bara Forum.

En snabb blick bekräftar påståendet. Jean-Claude Arnault kom till Sverige i slutet av 60-talet för att studera foto under Christer Strömholm, och har sedan dess regisserat såväl teater som film och opera. På 70-talet träffade han sin blivande hustru, författaren och (numera) akademiledamoten Katarina Frostenson, och inledde ett intensivt samarbete med henne.

Men mer än hälften av hans cv upptas ändå av Forum. Det är här han hittat sitt hem, ett par meter under mark i Stockholm.

Hans centrala roll i det svenska kulturlivet bevisas av boken "Källarhändelser", en 700 sidor tjock tegelsten med bidrag av några av Forums flitigaste gäster. Men varför ges den ut just nu? Kunde man inte lika gärna ha väntat in tjugoårsjubileet år 2009?

- Jag undviker jubileer. Dessutom, säger Jean-Claude Arnault och ler lite snett, är det ett bra tal: Aderton.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.