Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Den breda röda slipsen, fonden av stjärnbanér bakom podiet, hur hans belåtna leende blev så uttänjt på tv-skärmen.

Det sägs att tillfällena vi tydigast kommer ihåg är de som var känslomässigt starkast för oss. Jag minns i alla fall varje detalj från morgonen när Donald Trump som nyvald ledare för den fria världen klev in på scenen. Jag minns även uppgivenheten, huvudvärken och snön som föll utanför fönstret i mitt kök.

Och så talade Trump.

Egentligen mer ett tacktal från Oscarsgalan än ett presidenttal. Superlativen flödade i ström: ”fantastic”, ”greatest”, ”best”, ”incredible”. En uppskruvad intensitet som egentligen inte sade någonting.

Men samtidigt en logisk kulmen på en valkampanj där Donald Trump sällan pratat sakfrågor eller faktiska planer utan bara sagt att allt skulle göras ”great again”. Den överdrivna retoriken är ett väldigt amerikanskt sätt att prata om känslor, menar Kristiina Savin, idéhistoriker på Uppsala universitet, som forskat kring känslornas historia.

– Det syns till exempel i Hollywood-sentimentaliteten. Och i allt från vardagsumgänget, där man ständigt utbrister ”This is amazing! Fantastic!”, till den politiska kulturen. Där passar verkligen uttrycket ”känslosamhälle”, säger hon.

Känslosamhället är den affektstyrda värld som Trump härskar i. Med affärsmannens slipade säljarsvada krängde han sin vision till folket med det som på marknadsspråk kallas ”storyselling”, en berättelse som bara handlar om kundens behov och känslor, vad kunden vill höra.

I primärvalet besegrade han den republikanske kandidaten Jeb Bush genom att döma ut honom som lågenergisk, ”low energy”, det absolut värsta tänkbara i ett känslosamhälle.

Så när Trump kallas psykopat, som av den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemon nyligen (DN 2/11), är det inte som känslobefriat monster, så där som psykopatin brukar beskrivas, utan tvärtom – som en överkännande människa som inte kan tygla sina känslor utan låter dem gå raka vägen ut i offentligheten.

Så gjorde han sig till symbol för den extroverta, handlingskraftiga känslomänniskan i motsats till bilden av Hillary Clinton som en isdrottning, en frostig och kalkylerande typ. ”En kall krigare”, kallade vänsterfilosofen Slavoj Zizek henne.

Alla känslor kommer inte på en och samma gång. Inom psykologin pratar man om att människan har en uppsättning grundaffekter. Det är intressant att bara två av dem är positiva – glädje och nyfikenhet – medan de negativa är tre gånger så många: ilska, ledsnad, rädsla, skam, avsky, avsmak.

Ju mer ett innehåll kan väcka starka känslor som fruktan, ilska, ångest, rädsla, sorg, humor eller förundran, desto större chans har det att delas upprepade gånger och bli viralt. Det behöver man kanske inte vara forskare för att förstå.

Att de negativa känslorna är fler beror på att de har varit viktiga för människans överlevnad. Vi utvecklar äckelkänslor för att vi inte ska äta sådant som kan göra oss sjuka, ilska för att markera gräns mot något som kan vara farligt, skam för att reglera personers avvikande beteende i en grupp.

Därmed säger det sig självt att en person som vill spela på människors missnöje har ett bättre utgångsläge, när han har en hel mörkerpalett att måla med. Det har i eftervalsanalyser sagts att Obama gick till val på hoppet om förändring, medan Trump satsade på ilska, rädsla och avsky.

– Lyssnar man på Trumps tal så använder han ofta argument kopplade till äckel och skam. Han kallar kvinnor för ”disgusting animals”, eller Hillary Clinton för ”nasty”. Han fäster alltså de negativa grundkänslorna på dem, säger psykologen Jenny Jägerfeld.

Trumps svajiga humör, smala uppmärksamhetsspann och känslostyrda hållning gör honom också ideologiskt flexibel, vilket har visats av hans sätt att svänga i frågor beroende på vem han senast har pratat med.

– En förnuftsstyrd person som får motargument skulle inse att det blir problematiskt. Men för en känslostyrd människa blir det inte samma dilemma intellektuellt. Man är inte sammanhängande i sitt trossystem, säger Jägerfeld.

Även på den svenska politiska arenan har känslorna fått större svängrum.

I somras stod Jimmie Åkesson på Almedalens scen i marinblå kavaj och näsduk i bröstfickan. I sitt tal checkade han av nationens välmående på en rad punkter:

– Arbetslösheten sjunker och tillväxten ökar, sysselsättningen ökar. Exporten ökar. Allt är på väg åt rätt håll. Allt är fantastiskt bra.

Men så gjorde han en konstpaus och ställde en retorisk fråga:

– Känns det så? Det gör inte riktigt det, va? Det känns inte riktigt bra. Det är någonting som liksom skaver.

Det kan tyckas märkligt att utifrån egen magkänsla plötsligt ställa en sjukdomsdiagnos på samhällskroppen strax efter att man just räknat upp symtom för hur frisk den är. Men alla har rätt till sin egen känsla. Därför är emotionell bevisföring svår att rå på: ”Jag är orolig” går inte att kontra med ett ”nej, det är du inte”.

Det är en effektiv och vanlig argumentation. Åkessons sätt att vädja till människors känslor är så samtida att ordboken Oxford dictionaries i förra veckan utnämnde ”post-sanning” till ordet som bäst definierar 2016: ”Där känslor och personliga uppfattningar påverkar den allmänna opinionen mer än objektiv fakta”.

Samtidigt är det skillnad på känslor och känslor i politiken. En exhibitionist som Trump riktar sina känslor utåt, vilket blir en styrkedemonstration. När politiker däremot blottar känslor som är inåtriktade ses det inte alls med samma blida blick. Minns Åsa Romsons tårar på presskonferensen för regeringens skärpta asylpolitik. Minns Åsa Eriksson i Norberg, som blev rikskänd som ”det gråtande kommunalrådet”, när hon fick besked om hur många flyktingar kommunen skulle ta emot.

Oro har på sistone blivit ett politiskt buzzword. I artikel efter artikel säger politiker att de måste ta väljarnas oro på allvar. Men vilken oro är då den största i Sverige?

Den senaste nationella SOM-undersökningen visar att 89 procent anser miljöförstöring vara det allra största orosmomentet inför framtiden – i en sammanslagning av svaren ”mycket oroande och ganska oroande” – följt av det snarlika ”Förändringar i jordens klimat” på 85 procent, och på tredje plats ”Ökad främlingsfientlighet” på 81 procent. De partier som menar allvar med att ta fasta på vad det är som skaver hos svenska folket har alltså ett väldigt tydligt underlag – objektiva fakta – att utgå från.

När de politiska ledarna fick prata med psykologen Poul Perris i SVT:s ”Nyfiken på partiledaren” var det talande att terapiformen som användes var den känslobaserade.

Länge var KBT, kognitiv beteendeterapi, dominerande som terapeutisk behandlingsmetod. Den är instrumentell och praktiskt inriktad, med konkreta tankemetoder för att bryta ett negativt beteende.

Men nu märks ett kraftigt ökat intresse för PDT, psykodynamisk terapi, i vilken man går till botten med sina känslor. På de universitet i Sverige där eleverna på psykologprogrammet själva kan välja terapiinriktning syns det tydligt: för fem år sedan valde bara var femte psykologielev i Uppsala PDT-inriktning. Sedan dess har andelen hela tiden ökat, i år är det nästan varannan elev. Och på Stockholms universitet är intresset ännu större – på höstterminen i år valde lika många elever PDT som KBT.

Känslorna växer, och en titt på kulturen som samhällsspegel visar samma utveckling.

Förra helgen stod världens största hiphopartist Kanye West på en plattform högt över publikhavet på en spelning i Sacramento. Därifrån höll han ett 17 minuter långt tal om det inrikespolitiska läget i Amerika, där han bland annat kallade Donald Trumps sätt att kommunicera för ”framtida”.

– Det är ny värld, Hillary Clinton, det är en ny värld. Känslor spelar roll. Alla i mellersta USA kände sig på ett sätt och de visade dig hur de kände, sa han.

Det verkar med andra ord som om hiphopens känslokultur inte tar slut i och med presidentskiftet. Annars har förklaringsmodellen gått ut på att när USA med Obama fick sin första svarta president växlade amerikansk hiphop från att vara systemkritisk till att vända blicken inåt, vilket gav oss dagens emorappare; känsliga och introspektiva själar som Drake, Future och Kendrick Lamar är några av scenens i dag största manliga stjärnor. ”Från bad boys till sad boys”, som programledaren Mona Masri sa i P1-programmet ”Obs” förra året.

På tal om vilket. Det svenska hiphopkollektivet Sad Boys bygger sin karriär på en nervnära känslighet, och rappar och talar om sina depressioner. Frontfiguren Yung Lean talade i somras öppet i en intervju på amerikanska musiksajten The Fader om sitt nervsammanbrott med citat som, ”I don’t like party music. I like emotional music.”

Även bland den äldre generationens kulturutövande män har det hänt saker. För en jämförelse: 1991 skrev Peter Englund i sin essäsamling ”Förflutenhetens landskap” att ”män i min generation ertappas hellre med stånd än i tårar” – men när generationskamraten Bruce Springsteen i år skrev i sina memoarer ”Born to run” hur han periodvis drabbas av depressioner, möttes han av en förstående famn snarare än hån.

Aftonbladets Fredrik Virtanen skrev krönikan ”Om Springsteen kan bli deprimerad, då kan alla bli deprimerade”, där texten avslutas med att sångaren med sin öppenhet kan ha gjort en större insats för svenskt välmående än han någonsin gjort med sina spelningar på Ullevi.

I takt med framväxten av ett mjukare manlighetsideal – som bland annat syns i en jämnare fördelning av föräldrapenningen – har emotionella normer förändrats markant, där känslor tidigare gavs ett lågt värde och förknippades med kvinnor och lägre samhällsklasser.

Kanske kan bilden av svenskar som ett emotionellt avstängt folk helt släppas. Boken som i skrivande stund ligger överst på Adlibris topp 100-lista är ”Ibland mår jag inte så bra”, Therése Lindgrens självbiografi vars första rad på baksidestexten lyder: ”Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över.”

Lägg därtill andra känslostarka storsäljare på sistone, som Geir Gulliksens smärtsamma, självbiografiska skilsmässoskildring ”Berättelse om ett äktenskap” eller Alex Schulmans gripande, självbiografiska mammabok ”Glöm mig”, som när den släpptes i olika format upptog inte mindre tre av platserna på Adlibris topp 10-lista.

I den samtida kulturen har det mest intima blivit allmängods. Självbekännelselitteraturen trendar. Autofiktionen, bloggarna, poddarna, de personliga Youtubekanalerna. Men att känslorna får spela huvudroll i kulturen – eller alla huvudroller, som i fjolårets film ”Insidan ut” där varje känsla blev en egen gestalt – är inte första gången. Snarare kan man tala om en comeback.

Den tidsepok som kallas romantiken uppstod på slutet av 1700-talet som motreaktion till den förnuftsstyrda upplysningstiden. Nu skulle känslorna sitta på utsidan av den blå Werthervästen. Sentimentalitet, nostalgi, blödande hjärtan och bölande pojkar överallt.

Romantiken växte fram ur en ovilja att stå ut med samtiden. Är den känslan bekant? 2016 har varit ett år präglat av politisk depression och undergångsstämningar. En helt ovetenskaplig Googlejämförelse ger tre gånger fler träffar på frasen ”worst year ever” för i år, jämfört med i fjol. Även mängden internetmem på temat tycks oändlig.

Befinner vi oss i en ny känsloera, liknande romantiken? Kristiina Savin tror att det ligger någonting i det.

– På sätt och vis skulle man kunna hävda att vår egen tid har vissa likheter med 1700-talets sensibilitetskultur och de sentimentala strömningarna. När offentliga personer uttrycker moralisk indignation med att säga att de ”kräks”, tycks de utgå från att det finns ett intimt samband mellan känsloförknippade, kroppsliga reaktioner och moraliska omdömen.

Savin lyfter även fram den nya, förhöjda känsligheten i kulturkonsumtion, det som kommit att handla om ”triggervarningar”. Det innebär att man förvarnar människor innan de tar del av exempelvis böcker, filmer eller internetforum, eftersom innehållet kan uppfattas som stötande för somliga. Som exempel har man på amerikanska universitet velat varna för romaner som ”Den store Gatsby” för dess misogyni och våld, eller ”Huckleberry Finns äventyr”, för inslagen av rasism.

– Det verkar som att en ny syn på människan är på väg att växa fram: människan som är oförmögen att styra sina egna emotioner. Ansvaret för den inre balansen ligger inte på individen utan på omvärlden, säger Savin.

För att förstå varför vi har blivit så seismografiskt känsliga i själen måste vi titta på samhällets förändring i stort.

Bengt Starrin, professor i socialt arbete vid Karlstads universitet, har gett ut flera böcker om emotionssociologi. Han menar att vi har gått från ett kunskapssamhälle till ett känslosamhälle, en förändring som i sig skedde i övergången från industri- till tjänstesamhälle. Från att arbetstagaren anställdes för muskelkraft eller teknisk färdighet har vi i dag ett större fokus på social kompetens och känslomässig förmåga.

Att vara tillmötesgående, lyhörd, förstående och inkännande har blivit eftertraktade egenskaper på arbetsmarknaden – inte minst i det nya digitala on demand-landskapet där kundmakten är så gott som total.

För det är främst digitaliseringen som har påskyndat känslosamhällets utveckling. Lustigt nog gör kanske maskinerna oss till mer kännande varelser.

Den nya virtuella verklighetstekniken, vr, handlar till exempel nästan helt om starka känsloupplevelser, ju intensivare desto bättre – att det är just som empatimaskin vr har introducerats är talande. Genom att låta användaren uppleva världen genom ögonen på ett barn i flyktingläger eller ett djur på väg till slakt – båda faktiska exempel där deltagaren försätts i extremt utsatta situationer – skapas en känslomässig reaktion och, hoppas forskare, empatisk förståelse.

Även sociala medier bygger på vårt emotionella engagemang. När nyheten kom att Facebook skulle utöka sin ”gilla”-responsknapp med nya känsloreaktioner började rykten genast florera om en ”ogilla”-knapp. I stället blev det fem nya uttryck, bland annat ”Älska”, ”Wow” och ”Haha”, knappast något som skulle kunna sprida osämja i peppflödet.

– Känsloknappar och emojis förmedlar snabba ryggmärgsreaktioner utan att ställa några krav på analys och nyansering. Till deras försvar kan man säga att många av ämnena som tas upp på sociala medier förutsätter en känslomässig reaktion på en mycket basal nivå: tröst, bekräftelse, sorg, förvåning, avståndstagande, säger Kristiina Savin.

När sajten nu har blivit världens största nyhetsförmedlare tävlar fler och fler medieaktörer om vår uppmärksamhet i flödet. Och det mest effektiva sättet att göra det på är att försöka påverka oss känslomässigt.

Studien ”What makes online content viral?” i den referentgranskade, vetenskapliga tidskriften Journal of marketing research menar att ”ju mer ett innehåll kan väcka starka känslor som fruktan, ilska, ångest, rädsla, sorg, humor eller förundran, desto större chans har det att delas upprepade gånger och bli viralt”.

Det är främst digitaliseringen som har påskyndat känslosamhällets utveckling. Lustigt nog gör kanske maskinerna oss till mer kännande varelser.

Det behöver man kanske inte vara forskare för att förstå.

På kort tid har innehållet blivit allt intensivare och Facebook fylls med bilder på djurplågeri, mördade spädbarn i Syrien, en medial klickonomi som går rakt på känslocentrat.

Judith Wolst, digital strateg, förklarar delningspsykologin: ju mer vi reagerar på det berörande berättandet, vilket det ju är skapat för, desto mer kommer samma material att ta över tills allt innesluts i en filterbubbla som vibrerar av starka känslor.

– Innehåll som berör oss tenderar vi att vilja interagera med – och i en värld som styrs av algoritmer exponeras den här typen av innehåll mot fler användare. Framför allt användare som tenderar att uppskatta just denna typ av innehåll, säger hon.

Knäckfrågan då: gör känslosamhället oss dummare? Eller känns det bara så?

Frågan är inte enkel, sedan civilisationens gryning har filosoferna bråkat om det. Antikens stoiker satte förnuft och känsla i motsats till varandra, för dem var känslorna ett störningsmoment som vilseledde förnuftet. Något senare tog den romerske filosofen Seneca det hela ett steg längre och avfärdade såväl vrede som medlidande – alla beslut ska grundas på heltigenom rationella överläggningar.

Descartes definierade den rationella, icke-vidskepliga människan med frasen ”Jag tänker, alltså är jag”. Ett förnuft som är sunt innehåller inga emotionella slaggprodukter.

Men på senare tid har känslorna även fångat vetenskapens intresse, våra beslutsprocesser har magnetröntgats för att klarlägga hur och var i hjärnan de bildas. Och det har visat sig att människor med nedsatt känslokapacitet inte nödvändigtvis blir bättre eller effektivare beslutsfattare. Tvärtom. ”I stället för att snabbt, effektivt, skarpsinnigt och logiskt lösa problem miste personerna omdömet. De blev helt enkelt handlingsförlamade”, skriver Bengt Starrin.

Det är inte så konstigt. Ett helt apatiskt förhållningssätt till livet skulle inte bli särskilt produktivt. Däremot kan man titta på hur information förmedlas, och hur vi reagerar på den.

Medieforskaren Walter J Ong skrev 1991 den klassiska boken ”Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet”. Där gör han en uppdelning i två sfärer: en skriftlig och en muntlig kultur.

I den muntliga kulturen är det svårare att förhålla sig objektivt till ett budskap eftersom det inte består av svarta bokstäver på vitt papper, i stället tar man hänsyn till hur det förmedlas genom personer, röster och visuella intryck.

Då är det svårt att bara koncentrera sig på argumenten. Ong beskriver hur man hamnar i läger om för–mot, en känslomässigt uppdelad värld av vi–dom, gott–ont, något som våra dagars sociala medier och debattsidor fyllts av.

– Det gäller inte bara våra privata angelägenheter, utan även stora och viktiga samhällsfrågor, kultur och politik. Man förhåller sig gärna till personer och grupper i stället för enskilda argument, förklarar Kristiina Savin.

Talspråk, personlig avsändare, svartvit argumentation, ett slängigt förhållande till sanningen – allt det som kännetecknar den muntliga kulturen går att hitta, till exempel, på Donald Trumps Twitterkonto. Allt han skriver där är lika känslomässigt otyglat som hans person i övrigt. I sociala medier blir gränsen mellan den muntliga, privata sfären och den offentliga alltmer porös.

Det verkar med andra ord som att vi är på väg tillbaka till det slags ”primitiva” tänkande som Ong beskrivit, säger Kristina Savin.

– Med andra ord: ja, det kan leda till att vi blir betydligt dummare, oförmögna att distansera oss från oss själva och se saker från fler perspektiv än det egna.