Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Harald Bergius: Våldet blir ett crescendo på supporterskapet

Att gå på säsongens första allsvenska match är närmast en rit. Varje år med samma vänner: det handlar om uppväckta minnen, lukten av gräs och om nya spelare, men framför allt om vårkänslor och hopp – den här säsongen kanske, bara mittfältet håller...

I söndags dog en människa på väg till sin premiärmatch. Och dödsfallet har med fotboll att göra. Gatorna i Helsingborg hade sett annorlunda ut om matchen inte spelats, eller om den hade spelats någon annanstans. Supportervåldet är en del av den svenska fotbollskulturen.

Våldet har funnits med som en tydlig skugga ända sedan pappa tog med mig till min första Råsundamatch för över 35 år sedan. Och tragedin i söndags fick mig att fundera på vilket sätt vi vanliga, rädda supportrar spelar med. Finns det något i vår del av kulturen som tillåter eller uppmuntrar våld? Något man kan göra?

Fotbollsmatcher är på ett sätt icke-händelser som behöver hjälp för att bli till. Engagerade supportrar en förutsättning för fotboll som vi känner den, och som jag gillar den: full av känslostormar, där varje missat tillfälle, varje frispark, varje tackling känns avgörande. Och möjligen, dumt och omedvetet, förhöjs upplevelsen av vetskapen om att det finns människor som är beredda att riskera liv och lem i lagets namn.

Att lida för sitt lag är en integrerad del i fanskapet. En valuta som visar hur stor kärleken är, ett sätt att visa att man är en riktig supporter och platsar i gemenskapen. Man ska stå ut med dåligt väder, pisstinkande läktare och dåliga resultat. Men det finns en fara. För några få blir våldet, den nakna aggressiviteten, ett crescendo på supporterskapet. Kärlek visad som en knuten näve.

Förra säsongen, när jag såg den starka uppslutningen och de många positiva initiativen efter att målvakten Ivan Turina dog av ett hjärtfel, väcktes hoppet om en fotbollskultur som lyckas behålla styrkan i känslorna, men utan våldet. Det är vad som krävs och den utmaningen är enorm. Och tvingas jag välja mellan trist trygghet och att accepterat våld är valet inte svårt.

I går morse berättade min dotter att hon, varje gång jag går på fotboll, undrar om jag ska komma hem igen.

Jag skulle gärna ta med henne till Friends, på samma sätt som jag fick gå med min pappa. Men i kväll, när AIK möter IFK Göteborg, kommer ingen av oss att vara där. Det har gått hål i våren.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.