När Jonas Thente menar att det är vänsterfeministers och antirasisters fel att hatarna hatar förskjuter han skulden på ett osmakligt sätt, skriver Maria Sveland.
Länge fanns det en attityd som gick ut på att vi som var utsatta för hot och hat fick skylla oss själva. Som om det ingick i arbetsbeskrivningen om du befann dig i offentligheten och i synnerhet om du var en av dem som tog ställning mot rasism och drev feministiska eller hbtq-frågor. ”Den som ger sig in i leken…” – och någon anledning måste det ju finnas till att en man formulerar ett dödshot och skickar i väg som mejl eller post?
Vi blev tillsagda att inte prata högt om hoten för då skulle de bara bli värre. Så vi gick omkring med detta skamliga, fula i våra inkorgar. Mer än rädsla kände jag genans över att så många hatade mig så mycket att de tog sig tid att formulera mejl där de utförligt beskrev vad de skulle göra med mig.
Sedan började vi prata med varandra och insåg att hoten och hatet inte bara drabbade oss som frivilligt befinner oss i offentligheten. Vi insåg att en ung tjej som skriver något på en Facebooksida kan råka ut för samma hot. Inte heller begränsade sig hoten till att bara drabba vänsterfeminister som jag själv, utan även andra offentliga kvinnor, nyhetspresentatörer, programledare, modebloggare.
Det blev tydligt att hatet skar genom hela det politiska fältet, från vänster till höger. Strukturen blev synlig. Det handlade inte bara om mitt personliga obehag, utan hängde ihop med något som höll på att hända i samhället. Ett samhälle som 2010 fick ett eget rasistiskt parti i riksdagen, vilket därmed fick ökade plattformar och ekonomiska resurser.
Och om det är något jag förstått under de här åren så är det att rasismen och antifeminismen har en kärlekshistoria. De går hand i hand. I ett samhälle där rasister hörs och syns alltmer så får även antifeministerna luft under vingarna.
Nu sällar sig Jonas Thente (DN 22/4) till de som menar att det är vänsterintellektuella feministers och antirasisters fel att hatarna hatar eftersom hatarna känner sig ”bortsorterade” och föraktade. Det är ett resonemang som, förutom den osmakliga skuldförskjutningen, haltar med tanke på att de flesta marginaliserade, fattiga finns inom kvinnodominerade yrken. Varannan kvinna riskerar att bli fattigpensionär.
Enligt Thentes logik borde det vara dessa som härjar runt på nätet och skickar ut slumpmässiga hat och hot till alla som i deras ögon tillhör det ”privilegierade samhället”. I stället är det män som står för största delen av hoten och hatet och de gånger deras identitet avslöjats (av till exempel Researchgruppen) har det visat sig att de kommer från samhällets alla yrkeskategorier och skikt. Det är en förenklad bild att påstå att hatarna utgörs av en grupp illitterata trisslottsälskande, arbetslösa män.
Jonas Thente skriver att han vill förstå näthatarna, men ingenstans skriver han om vad han har gjort för att försöka förstå dem. Han har varken sökt upp dem, intervjuat dem eller tillbringat tid med att läsa deras bloggar.
Jag ville också förstå hatet och hatarna, vilket resulterade i att jag skrev boken ”Hatet. En bok om antifeminism”. Inför detta tillbringade jag veckor med att läsa hatarnas bloggar och efterföljande kommentarstrådar för att förstå hur världen ser ut i deras ögon. Jag ville förstå hur en enskild hatande bloggare kan fungera som en dörröppnare för vad som blir tillåtet att säga för en etablerad ledarskribent inom mainstreammedierna. Hur gränserna sakta förskjuts.
De hatande bloggarna eller kommentatorsherrarna är en sorts fotsoldater som gör grovjobbet trygga bakom sin anonymitet. Men de skulle aldrig ha lyckats utan att människor med betydligt mer makt och etablerade plattformer plockat upp deras åsikter och tankar och formulerat dem lite snyggare för att sedan publicera dem på till exempel DN:s kultursidor.
I dag har vi ett samhälle och ett debattklimat där saker sägs som aldrig skulle ha yttrats för några år sedan. Det är ett samhälle där nazister attackerar fredliga demonstranter i syfte att misshandla och mörda samtidigt som medierna jämställer detta våld med ”vänsterextremisternas”. En tårtning av Jimmie Åkesson utlöser ramaskri medan nazister får tillstånd att demonstrera på såväl kristallnatten som den 1 maj – i demokratins och yttrandefrihetens namn. Med olika medel och på olika sätt förskjuts gränserna.
Ett annat sätt att försöka förstå hatarna var att söka upp dem på en plats där ett samtal bortanför medierna skulle vara möjligt. Det var anledningen till den numera berömda pubkvällen som Thente refererar till i slutet av sin artikel. Tyvärr förvanskar han såväl syfte som händelseförlopp och därför får jag återigen korrigera. Vi varken ”stormade” eller ”invaderade” antifeministerna. Vi gick dit med förhoppningen om att kunna mötas på riktigt, öga mot öga. På plats började jag samtala med en man som råkade avslöja att han var en av dem som skickat hatmejl till mig.
I Thentes beskrivning av detta möte så ”vrider jag om kniven” för att jag frågar vad han heter. Att fråga en man som skickat hatmejl vad han heter när vi möts på riktigt handlar knappast om att ”vrida om kniven”, utan är en helt rimlig fråga eftersom han visste både vad jag hette och var jag bodde.
Thente bortser från det faktum att det knappast är jag som formulerat hatmejl. Jag har aldrig vare sig velat eller uttryckt att jag ville krossa den här mannen. Tvärtom, genom att möta honom och de andra antifeministerna den här pubkvällen gjorde jag precis det som Thente anklagar mig och andra ”vänsterintellektuella” för att inte göra: försöka förstå.
”Sveland har råd att inte hata”, skriver Thente. Med all respekt, men Jonas Thente vet inte ett skit om mitt hat eller vad jag har råd eller inte råd att känna eller tänka.
Häromdagen lyssnade jag på ett spännande samtal mellan artisten Timbuktu/Jason Diakité och regissören Farnaz Arbabi. Diakité berättade om hur han förändrats av att under lång tid vara utsatt för just hot och hat. Han sa att han inte var säker på att han gillade den han blivit. Jag förstod precis vad han menade. Hatet och hoten förändrar oss alla på djupet.
Vi är många som kämpar med mörkret inom och omkring oss just nu och försöker hitta bra vägar att kanalisera det. Vi hinner varken bygga sophögar eller hålla på med sophantering, Jonas Thente. Vi är nämligen fullt upptagna med att demonstrera, skriva artiklar, böcker, musik, göra teaterföreställningar och organisera oss mot ett alltmer rasistiskt och antifeministiskt samhälle.