Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Hej, Johan! Jag låg på golvet i fosterställning och grät. Sedan gick jag ut i köket och berättade”

Foto: Alexander Mahmoud

I går avslutades Stockholm Pride. DN Kultur publicerar här en mejlväxling mellan författarna Jonas Gardell och Johan Hilton. Om “Star wars”, döden och skildringen av homosexuella i kulturen – och om hur det var att komma ut före och efter det aidshysteriska 80-talet.

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Ons, 2013–06–12, 11:45

Hej Johan!

Av någon anledning har vi aldrig hängt upp väggklockan på väggen. Den står lutad mot kaklet på köksbänken där den ställdes när vi flyttade in här 1996. Så som det varit ska det förbli. Det är vad jag tycker om mest här i sommarhuset. Att det är lika från år till år.

Att tiden här upprepar sig.

Väggklockan som står lutad mot kaklet på köksbänken är alltid inställd på sommartid.

Det är den enda tid som finns här i sommarhuset.

Sommartiden.

Skolorna slutar i dag förresten. Vädret är sådär men jag flyttar ut i alla fall. Om jag inte är här nu kommer jag inte vara här alls i sommar, för sista delen av “Torka aldrig tårar” kommer i slutet av juli och då snurrar allt i gång igen.

Jag tror att du är i Venedig. Jag tror att du och din kille är skitsnygga och kära och lyckliga och åker i gondol och har jämna vita tänder när ni skrattar.

Här har det börjat regna nu.

Jävla skit.

Jonas

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Fre, 2013–06–14, 19:42

Hej Jonas!

Du har naturligtvis helt rätt. Vi är i Venedig och vi är skitsnygga och kära och lyckliga och har jämna tandrader. Samt fettblanka nyllen av all solkräm vi geggar in oss med här i den venetianska masugnen.

Vi har hängt på biennalen hela dagarna. Min man, min 29-årige, rödhårige Tadzio är en veteran i sammanhanget, men för mig är det första gången. Jag får nästan ångest av alla dessa hangarer med konstverk efter konstverk efter konstverk. Vid ingången till en av paviljongerna på Arsenaleområdet hängde ett klistermärke: “Dear citizens of the world, right now police is violently attacking citizens in Istanbul. #occupygezi.” Det är ungefär så påtaglig som verkligheten har varit den senaste veckan.

Enda kruxet är att jag äter medicin – ingenting allvarligt – och inte får dricka alkohol. I stället proppar jag i mig kakor. Sur som husets sämsta pissvin sitter jag och ser min man sänka den ena sejdeln efter den andra på tavernorna vid Rio della Misericordia och bli på allt bättre humör. Jag, solrosa och med magen full av schackrutor och chokladkakor, känner mig mest som Barbapappa.

Jag har faktiskt kommit att tänka på dig två gånger under resan. Första gången när jag upptäckte att vi är en europeisk minoritet bland horderna av amerikanska turister. Jag mindes plötsligt kapitlet i “Fru Björks öden och äventyr” när huvudpersonen attackeras av två amerikanska turister som frågar henne var i Rom det var som Jesus dog.

Andra gången var på stranden på Lido. Jag låg på stranden och läste Joseph Brodskys bok om Venedig, “Vattenspegel”, från 1995. En utmärkt essä, men som gjorde mig illa till mods.

Brodsky refererar gång på gång till sina berömda ­homosexuella parnassvänner: Susan Sontag, W H Auden. Det är alltid i beundrande ordalag och han nämner frimodigt deras partner, om hur Audens pojkvän Chester Kallman i stort sett sprang efter allt som gick i ett par byxor. Och så vidare.

Samtidigt löper ett parallellt och förvånande oförställt förakt för allt vad samkönad kärlek heter som en röd tråd genom boken. Venedig liknas vid ett homosexuellt förhållande, som visserligen kan vara vackert, men ofruktsamt och därmed falskt, onaturligt och narcissistiskt. Ett gäng fjollor på en fest i ett av palatsen vid Canal Grande avfärdas som irriterande, parasiterande och förställda. Och inte minst: när Brodsky blir ofrivilligt vittne till ett samlag mellan två män håller han sig för god för att bli äcklad. “Oddly enough”, skriver han om paret, “ I felt no repulsion.”

Jag har funderat mycket på just det ordvalet. Oddly enough I felt no repulsion. Oddly enough.

Detta läser jag på samma strand som Gustav von Aschenbach i “Döden i Venedig” smygtittar på unga vackra män, där ett helt knippe fjolliga strandraggare obekymrat struttar runt på den varma sanden och där mobilen med jämna mellanrum plingar till av meddelanden om hur Brodskys födelseland inför förbud mot så kallad positiv information om homo­sexualitet.

När jag intervjuade dig på Pride förra året inför släppet av “Torka aldrig tårar utan handskar 1” sade du att det var ungefär så där som en äldre generation bögar, flator och transpersoner var vana vid att samhället tilltalade er. Och att det var därför så få reagerade när överheten kallade oss perversa och motbjudande under de mest akuta aidsåren.

Jag skulle vilja höra hur du tänker kring det nu så här inför släppet av den tredje och sista delen.

Apropå klockan och om saker som är sig lika år efter år.

Johan

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Lör, 2013–06–15, 11:24

Johan.

Din kille kan inte vara en Tadzio för er kärlek har ett lyckligt slut.

Eller i alla fall ett möjligt lyckligt slut. Det är den oerhörda skillnaden mellan då och nu.

I “Döden i Venedig” slutar Gustav von Aschenbach smittad och döende i kolerans Venedig, och något annat slut var aldrig möjligt.

När jag var arton nitton och läste boken och såg filmen första gången var det egentligen märkligt nog inte den unge pojken som jag identifierade mig med utan den hopplöst åldrade, löjlige von Aschenbach som satt där i sin strandstol i sanden i slutet av filmen och blickade ut över havet och sitt snöpliga misslyckande, med den svarta färgen rinnande från hår och ögonbryn, den svarta färgen som skulle göra honom yngre och mer attraktiv, mer möjlig i den åtråddes ögon.

Jag identifierade mig fullständigt med honom som blir kvar när alla räddar sig, han som måste gå under.

Sexualiteten var lika med döden.

Apropå “Döden i Venedig”, när jag hade skrivit färdigt förs­ta delen av “Torka aldrig tårar” förra sommaren och precis som nu satt i sommarhuset och liksom bara väntade, i det vakuum av “allt är likadant” som mina somrar är, och som blir ännu mer trampande på stället de år som man väntar på att en bok ska publiceras, fick jag för mig att jag skulle läsa om böcker som hade varit viktiga för mig när jag var i just den åldern som aids kom till Sverige.

Så jag läste om “Döden i Venedig”, jag läste “Rosenmirak­let” och “Tjuven och kärleken” av Jean Genet och “Spindelkvinnans kyss” av Manuel Puig, och jag förbluffades såhär i efterhand av att i samtliga böcker skildrades den homosexuelle som någon som måste gå under. Den som älskar måste dö.

Det enda vi möjligen kan hoppas på är en kort stund av lycka till ett fruktansvärt högt pris.

När jag var nitton tjugo var detta en självklarhet.

Jag var oälskad och skulle förbli oälskad.

Jag hade sex med okända män i bilar, på parkeringsplatser, i parker, i bås på skitiga klubbar.

Med kroppen värkande efter ömhet fick jag avsugning efter avsugning.

Och när jag äntligen själv blev bottenlöst, passionerat kär var det i en man som aldrig älskade mig tillbaka.

Där satt jag med mitt tillgjort färgade hår i strandstolen i sanden i en stad som var hemsökt av sjukdomen.

Den svarta hårfärgen rann som svarta tårar över mina ­febriga kinder.

Så kom alltså kärleken till mig med en känsla av förlust.

I min första roman, “Passionsspelet”, som kom ut 1985 när jag bara var 21 år, stod redan på sidan 19: Sjukdomen hade kommit till staden. Bud hade kommit tidigare om den. På andra sidan havet insjuknade och dog människor av den varje dag, och på ett av stadens sjukhus låg nu det första offret för döden. /… / Det fruktansvärda eller det oemotståndligt vackra med den var att den bara smittade då någon älskade.

Varje människa som bar den dödade den hon älskade.

Och det snöade över staden.

Så var det när jag växte upp. Det var på de villkoren jag sökte kärleken. Med den insikten som jag gick in i vuxenlivet.

Och det var inte ens en fråga om poesi.

Det var en bokstavlig sjukdom och en bokstavlig död som väntade mig.

“Each man kills the thing he loves.”

Din Jonas

PS! “Oddly enough I felt no repulsion!” Apropå ryssen Joseph Brodsky som häpnar över sin egen storsinthet att inte känna det spontana äckel han borde inför sådana som oss, så har jag blivit regelbundet översatt och utgiven på ryska. Det är nog slut med det nu. DS!

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Tis, 2013–06–18, 17:25

Hej Jonas!

Visst har vår kärlek ett möjligt lyckligt slut. Det vore löjligt att förneka att det har hänt massor. Inte minst på berättelsefronten.

Häromåret läste jag ungdomsboken “Boy meets boy” av David Levithan och blev alldeles maggropslycklig av hur den helt obekymrat lät två bögar få varandra. Och detta helt utan de sedvanliga genrekomplikationerna: självhat, rädsla, utkomst. Jag tror aldrig att jag har läst något liknande för en tänkt ung läsare tidigare.

Du var en ung bög på väg ut i livet när aidskatastrofen nådde Sverige.

Själv var jag i förpuberteten, elva tolv år, när hälsovården på bred front började uppmärksamma frågan. Jag kommer ihåg affischkampanjerna med hotfullt suddiga bögpar och som trummade in budskapet om att sex gick hand i hand med pesten. Jag kommer ihåg parafrasen på “Macken”-låten som vi målbrottskaxiga pojkar sjöng på skolgården: “Bögarna kommer, bögarna går, i Sighsten Herrgårds vagn.”

Och jag kommer ihåg informationsfilmen på biograferna där en gift man, som låg runt med andra män, tog med sig döden hem till den sovande frun efter ett one night stand.

Mitt homosexuella uppvaknande, eller vad man ska kalla det, var alltså så djupt präglat av den rädsla som alla dessa kampanjer inympade i mig att det dröjde ända till ett par år efter studenten innan jag vågade mig ut på min första bögklubb. Om inte ens kondomen kunde utgöra ett hundraprocentigt skydd, varför då ens ta risken?

Först i efterhand har jag funderat på hur väl denna medierapportering passade in i den större berättelsen, där homosexuell likställdes med döden, att jag har full förståelse för att bögarna blev vansinniga när man stängde de offentliga badinrättningarna i New York och San Francisco i aidsepidemins början.

Där hade man på kort tid uppnått oerhörda framgångar – den sexuella frigörelsen, avkriminaliserandet, psykologförbundet som strök homosexualitet från listan över psykiska sjukdomar – och så kom plötsligt samma övermakt, som alltid hade förföljt oss på grund av vilka vi var, och krävde rättning i leden?

Klart att det väckte konspiratoriska tankegånger och kickade i gång en kamp om tolkningsföreträde. Jag kan inte garantera att jag inte själv hade viftat undan sjukdoms­hotet som oproportionerligt eller som ett uttryck för majoritetens vilja att ostört fortsätta få utöva sitt förtryck av minoriteten. Inte på den tiden.

Jag tycker att passagen från “Passionsspelet” är intressant. I synnerhet mot bakgrund av James Rawsons blogginlägg på The Guardian som publicerades i dag. För trots att det i dag görs storfilmer om homosexuella och om homosexuell historia noterar Rawson att publiken fortfarande tycks kräva ett slags blodsoffer. Än i dag dör bögar eller flator i stort sett i samtliga storfilmer med hbt-tema: “Milk”, “The hours”, “Brokeback Mountain”, “Black swan”, “A single man”, “Monster”, “Boys don’t cry”.

Och nu senast Steven Soderberghs film om Liberace.

Hur påverkade aidskatastrofen vår självuppfattning, tror du? Och i hur hög grad präglas vi av att vår sexualitet, än i dag, ofta på ett eller annat sätt kopplas till undergång?

Hörs snart!

Johan

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Ons, 2013–06–19, 12:33

Hej Johan!

Lustigt, jag satt just och funderade på hur mycket yngre du är än jag. Att du måste ha vuxit upp med axiomen sex=död och homosex=undergång.

Om man knullar dör man.

Och så är det just det du skriver till mig!

Möjligen, möjligen kunde man hitta en frisk partner och då gällde det att hålla fast vid honom som om det bokstavligen gällde livet?

Så var det ju med generationen som växte upp i skuggan av aids. De som aldrig hann ha roligt av sex utan bara kände ångest.

Men att homosexualitet är lika med undergång är som vi konstaterat en gammal sanning. “The gay guy must die!” som amerikanarna så fyndigt rimmar.

Det gäller ju i hög utsträckning också “Torka aldrig tårar utan handskar”.

Samtidigt är det ju sant. Vi dog i högre utsträckning: om inte i den nya pesten så tog vi livet av oss själva, när vi misshandlades misshandlades vi mer brutalt, liksom om man går igenom vilka tortyr- och avrättningsmetoder som användes på dömda homosexuella i Europa från medeltiden och framåt, det var alltid brutalare med avskurna könsorgan och genomspetsade anus.

Homosexualitet = undergång.

Kram, Jonas

PS! I dag skiner solen och vår sommar är en evighet lång. Jag gravar lax och gör limesorbet till midsommar. Ska du inte komma hem från Venedig snart? DS!

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Fre, 2013–06–21, 12:36

Hej Johan!

“Varje midsommarafton är det en fröjd att se alla heterosexuella män dansa så glada runt en penis!”

Och apropå det läste jag en underbar artikel på Mother Jones webbsajt om faktumet att de länder som är allra mest uttalat homohatande också är de länder där homorelaterade sökord har allra flest träffar på Google.

Exempelvis är Pakistan, ett av de allra minst toleranta länderna i världen, VÄRLDSLEDANDE när det gäller Googlesökningar på termerna “shemale sex”, “anal sex” och “man fucking man”, och man är tvåa i världen (efter nästan lika homohatande Kenya) på sökningar på “gay sex pics”.

Och ännu intressantare är att allra flest sökningar gjordes, inte i storstadsområdena utan i Peshawar, ett område där riktigt konservativ islam har ett av sina starkaste fästen.

Men det är ju så det är: Man förbjuder inte något som inte finns.

Visste du förresten att det finns ett förbud mot transvestism i Mose lag.

Det har jag jublat mycket över.

Mose lag är tillkommen för nomader och fåraherdar under bronsåldern. Och eftersom man inte lagstiftar mot något som inte finns innebär det alltså att det bland dessa bronsålders skäggiga fåraherdar fanns transvestiter!

Hur såg de ut?

Så mycket för bibelns patriarker alltså! Jag satsar på Jakob, den modersbundna sillmjölken!

Kram! Jonas

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Mån, 2013–06–24, 15:17

Jonas!

Bestämmelsen om transvestiter i Mose lag är fantastisk! Man kan se fåraherdetransorna framför sig: skinnbikinis och tvinnade ullperuker. En prideparad runt betesmarkerna sista helgen i juli varje år. Och någon kulande, tandlös tantalora i stället för Lena Philipsson.

Jag kommer att tänka på berdacherna som innehade ett slags gurustatus i vissa amerikanska urinvånarkulturer. I dag hade vi möjligen kallat dem för transpersoner och till alldeles nyligen skickat i väg dem på någon utredning. Men på den tiden, i den kulturen, inte bara accepterades de, utan lyftes rent av fram.

Man föreställde sig att det fanns en utomjordslig tanke bakom att en kvinnlig själ hade placerats i en manlig kropp och därför lät man dem spela en särskild roll när stammen skulle fatta stora beslut.

Berdachen fick vara något slags androgyn spåkäring, men också helbrägdagörare och matchmaker.

Och det bästa av allt. Misstänkte man att någon extra flickig pojke i stammen var berdach satte man honom på prov. ­Stammen lade två saker i ett tält, en yxa och ett syskrin. ­Därefter tände man eld på tältet och lät flickpojken välja vilken av ­sakerna som hen ville rädda. Valde hen sykorgen ­ansågs saken vanligen vara avgjord: klart killen var en berdach!

Jag älskar den historien. Om den är helt hundraprocentigt korrekt ur antropologisk synvinkel vet jag inte, men vem bryr sig? Den påminner åtminstone om att det någon gång fanns en kultur som såg avvikelsen som ett rikedomsbevis snarare än som ett hot.

Kram! Johan

PS. Gud, vad roligt att du har blivit biten i näsan av Astrid Lindgren, förresten! Sitter och efterhandslyssnar på ditt Sommarprogram, eftersom jag befann mig i radioskugga hela midsommarhelgen. Närmare bestämt i en stuga utanför Falkenberg där min pojkvän och jag tillbringade dagens ljusaste natt med att se om de första tre “Star wars”-filmerna. Vem behöver en grön fallos när man kan bädda in sig i Jabba the huts fettvalkar? DS.

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Mån, 2013–06–24, 16:15

Hej Johan!

Är du helt dum i huvet? Sådär kan man väl inte skriva heller! “Vi såg om ’de tre första ’Star wars’-filmerna.” Vilka är de förs­ta tre “Star wars”-filmerna menar du? Ettan, tvåan och trean som gjordes efter fyran, femman och sexan? Lovar att du menar fyran, femman och sexan, dvs de som gjordes på 70- och 80-talet. Min tioåring skulle fnysa föraktfullt och himla med ögonen åt dig! Vi “Förenade småbarnsföräldrar som tvingats se alla “Star wars”-filmerna en miljon gånger” är UPPRÖRDA!

Om det var Luke Skywalker och Han Solo du kollade på kanske du förresten tänkte på hur taniga de var för att vara actionhjältar, Mark Hamill och Harrison Ford.

Den första gymgenerationen kom ju först senare – efter aids. Jag menar att det var som en följd av aids.

Vi fick en generation män (och bögar) som ville visa upp friska kroppar.

Kroppar som inte skulle insjukna, magra av och dö.

Innan hade vi ju tillåtelse att se ut lite hur som helst.

Det händer något med kroppsbehåringen också de här åren i andra halvan av 80-talet, vet inte om du tänkt på det.

Kolla bara 80-talets stora bögporrstjärna Jeff Stryker. Han ser ju ut som en Ken-docka! Killarna rakade bort allt hår på kroppen utom en liten ansad plätt ovanför kuken.

Detta ansande och trimmande, allt för att visa att här inget fanns att dölja.

På samma sätt höggs Skinnarviksparkens buskar ner och jämnades med marken, där killar i decennier haft tillfällig sex, liksom den stora ängen ute vid Frescati där det växte tät vass, den hyvlades också ner. I skydd av vassen hade det funnits ett otal smala upptrampade gångar i ett labyrintsystem som ledde fram till små gömmen där männen låg nakna, väntade på varandra.

Det där vildvuxna där det gick att dölja sig, där man kunde ge utlopp för en hemlig och förbjuden lust – det måste till varje pris bort.

Den promiskuösa knullabögen skulle bort.

Sambobögen skulle belönas.

Införlivas i Den Svenska Familjen som en excentrisk men älskad onkel som tyckte om opera, Dynasty och Kikki Danielsson, rakade pungen, gick på gym och var hur odöende som helst!

Kram i alla fall, trots min upprördhet! Jonte

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Tis, 2013–06–25, 11:15

Jonas!

Hahaha. När det gäller “Star wars”-filmerna har jag sedan länge kapitulerat för kapitalet och följer George Lucas-kronologin. Så: du har fel, fel, fel! Inte en Mark Hamill så långt ögat kunde nå, däremot en spenslig Hayden Christensen.

Och C3PO, naturligtvis. Universums bitchigaste bögandroid, långt-långt-borta-galaxens motsvarighet till Quentin Crisp. Varje år brukar man se ett slags köttslighetens motsvarigheter till C3PO/R2D2-konstellationen i Pride park. Galanta, belevade, lite äldre och välartikulerat griniga bögar som följer sina äventyrslystna, yngre och obekymrade pojkvänner i hasorna.

Kram! Johan

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Tis, 2013–06–25, 22:50

Hej Johan!

Ni tittar alltså på “Star wars” trots att man inte har barn. Kan man göra det?

Det där med de homosexuellas barnlöshet var för övrigt en av anledningarna till att det blev svårt med begravningarna när unga män dog i aids.

Begravningsritualen är ju helt upphängd på den heterosexuella reproduktionen där ditt liv ges ett värde genom att du inordnat dig i den cykel som psalmen besjunger. “Släkten följa släktens gång”.

I begravningsannonsen står om den avlidne: Min älskade make, vår far, vår farfar… och sedan räknas upp vilka den avlidne är sörjd av: maka, barn, barnbarn, kanske till och med barnbarns barn.

Om man levt ett lyckat liv.

Om man levt ett liv värt att sörja.

Om man uppfyllt jorden.

Om man lämnat något efter sig.

Om man inte bara brunnit ut som ett ljus på festen.

För bögarna under aidskrisen gällde ju att hitta ett sätt att förklara hur deras liv inte var – som så många tyckte – bortslösade: barnlösa liv som kastats på tippen till ingen nytta.

Man behövde ett sätt att förklara hur ens egna korta liv, ofta fyllda med så mycket smärta och lögner och skam, ändå hade varit liv värda att leva.

Dagens Nyheter, den tidning som nu publicerar vår mejlväxling, vägrade ju till och med att ta in dödsannonser där en man sörjde en annan man, med motiveringen att det inte var “värdigt”.

Inte värdigt av en man att sörja en annan man.

Att inte inordna sig i ledet där släkten följde släktens gång.

Det där med barnlösheten.

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd.

Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade.

Jag älskade mamma. Men jag visste att jag måste berätta. Jag bara måste! Att leva ett liv i hemlighet var av någon anledning aldrig ett alternativ för mig. Jag vet inte ens varför.

Så jag låg där på golvet i fosterställning och grät. Grät ur mig hela min jävla barndom. En hel natt. Kanske flera dagar. Jag minns inte. Sedan gick jag ut i köket och berättade.

Och mamma sa att hon ändå älskade mig.

Men att hon sörjde så att jag aldrig skulle få barn.

För hennes fyra barn hade varit hennes livs mening.

Det sätt hennes liv inte varit bortslösat på.

Det var vad min homosexualitet framför allt betydde för henne: barnlöshet.

Och barnlöshet var något djupt tragiskt i hennes ögon.

Grejen var att jag redan då visste att jag skulle skaffa barn.

Du vet, jag hade gjort den där leken där man säger “Hur många barn ska jag få när jag blir… stoooor?” och så kastar man upp grus i luften, vänder på handflatorna och så mycket grus som fastnar på händerna, så många barn ska man få.

Så saken var liksom klar.

Det hade fastnat grus på mina händer.

Just det tröstade inte morsan just då, men mig fyllde det med stor trygghet, och mycket riktigt har jag två ungar nu.

(Det tycker jag också är lite cool, att just de åren som Sveriges politiker debatterade och hade MAGE att ifrågasätta mig som möjlig förälder skaffade jag och Mark barn ändå, utan att fråga om lov eller invänta något jävla riksdagsbeslut!) Sitter ensam på verandan i sommarhuset. Solen har sjunkit ner bortom trädtopparna på Puttisholmen.

Det ser ut att bli regn i morgon.

Din Jonas

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Tors, 2013–06–27, 15:42

Jonas!

Jag känner så väl igen mig i den där utkomsträdslan över att förlora sina näras kärlek. Jag drog på det i flera år. Vågade till slut inte berätta det öga mot öga, i stället ringde jag en söndagseftermiddag i april när mina föräldrar rensade radhusslänten.

“Hej”, sa mamma. “Jag är bög!” svarade jag.

Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka på. Mitt hjärta har aldrig slagit så hårt och så här 15 år senare minns jag kombinationen av ett slags berusande frihetskänsla och... förödmjukelse.

I efterhand har jag funderat mycket på den där repliken i den brittiska tv-serien “Queer as folk”, när en äldre bög definierar den stora och grundläggande skillnaden mellan heterosexuella och homosexuella. Ett hetero behöver aldrig redovisa sina sexuella preferenser inför sina närmaste.

“Det spelar ingen roll vad du säger när du kommer ut”, fastslår den gamle bögen. “Det enda dina anhöriga hör är att du säger att du suger kuk.”

Jag hade gärna varit utan den upplevelsen.

Mina föräldrar var – och är fortfarande – fantastiska. Min mamma förebrådde mig för att jag inte hade sagt någonting tidigare och när jag kom hem, efter ett par öl på krogen med en kompis samma kväll, hade min pappa lämnat ett flera minuter långt meddelande på min telefonsvarare där han sa att han var stolt över mig.

Det var alltså annorlunda 1998. Men i några av de små detaljerna detsamma. Det fanns ingen Klara Norra i Borås. Även om det hade gjort det hade jag nog aldrig vågat gå. Skammen var för stor, det tog åratal att göra mig kvitt den, trots att jag levde som en nunna.

Och barn har jag nog aldrig velat ha, även om det i dag känns som en samhällelig självklarhet att prövas som adoptivförälder om jag skulle ändra mig. Bara en sådan sak.

Jag hoppas att du har fått sällskap på verandan nu.

Hej! Johan

PS. Vaddå inte kolla på “Star wars” trots att man inte har ungar? Herregud, enligt Freud och psykoanalysen ÄR ju vi bögar i det närmaste stora barn: hämmade i vår mognad, mammabundna, ansvarslösa och fast i något slags evigt oralt tillstånd. DS

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Lör, 2013–06–29, 22:45

Hej Johan!

Första exet av nya boken har kommit. Om bara tre veckor finns den tryckt och distribuerad i tiotusentals exemplar, men ännu finns bara det här exet. Boken tillhör fortfarande bara mig.

Den ligger framför mig på bordet som en sorts overklighet.

Omslagsbilden av Tuija Lindström föreställer en naken manstorso. Fotot är en aning utfrätt, kroppen liknar snarast en staty.

Fast det är jag. Det är min kropp. När jag var 18.

När jag var odödlig.

Och så heter boken “Döden”.

Jag betraktar min 18-åriga kropp. Som så gärna ville bli smekt men som mest blev kladdad på.

På omslaget till första delen av “Torka aldrig tårar” omfamnas jag bakifrån av ett par anonyma armar.

Armarna tillhörde en pojke som hette Jussi.

En av dem som aldrig som jag skulle få sitta på en veranda i solnedgången i medelåldern och blicka bakåt.

Jussi var kär i mig.

Han sa alltid att Waldemarsudde på Djurgården vore en sådan vacker plats att dö på.

Det var där han sedan hängde sig.

Snart är jag helt utlämnad.

Jonas

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Tors, 2013–07–04, 13:01

Jonas!

Förlåt, förlåt, förlåt för att jag inte skrivit på så länge. Men jag har blivit av med Almedalenoskulden. I alla år har jag ­nogsamt hållit mig därifrån, men i år gick det inte längre. Nyfikenheten (och arbetsplikterna som förläggare) tog över­handen.

Det var ungefär som man kan förvänta sig. Pampar av ­diverse partikulörer som skrävlar om att “nätverka” i stället för att “umgås”, packade sverigedemokrater i gulblå tröjor, det pubertala mediemalandet om vilken tillställning/person/debatt som är “hetast i Almedalen”. Och så de jävla backarna i Visby.

Såhär dagen efter hemkomsten känner jag mig som en återvändande krigsveteran som i resten av livet kommer att plågas av posttraumatiska mardrömmar om Lars Leijonborg i kortbyxor. Som Kurtz i “Mörkrets hjärta”: “The horror, the horror!”

Men sen hamnar man trots allt på ett och annat utmärkt seminarium. Om hiv, till exempel. Och som örfilar rosévinet ur kroppen på en.

Under rubriken “Vågar vi torka tårar utan handskar i dag?” berättade en ung kille, Simon, från organisationen Noaks Ark om sina egna erfarenheter av att leva som hivpositiv. Det kanske inte helt överraskande svaret på rubrikens fråga lyder: Nej. På många ställen rinner fortfarande tårarna utan att någon vågar ombesörja dem.

Simon berättade om fasan i att få näsblod på Ica Maxi och inte ha tillgång till papper. Trots att han sköter sin medicinering, trots att virusmängderna är lika med noll. Detta för att han präglas av den djupgående föreställningen om att det egna blodet är smutsigt och vill skydda sin omgivning från det. Om att gå igenom hela utkomstproceduren en gång till, då som homo, nu som hivpositiv. Och om att märka att närstående – precis som i din bok – drar sig för att dricka ur samma glas som en själv, därför att de fruktar SMITTAN. Trots att de egentligen vet bättre.

Kalla mig naiv, kalla mig omedveten. Men det förvånade mig faktiskt att pesttänkandet, fortfarande är så starkt. Och att människor, så här trettio år senare, fortfarande är så rädda för sina allra närmaste.

Det finns en sådan paradox i detta. I synnerhet på ett strukturellt plan. Å ena sidan tyder statistiken på att allt fler unga struntar i kondom, i tron om att det finns medicin som botar hiv och därför saknar respekt inför viruset. Å den andra präglas en större allmänhets instinktiva reaktioner inför en hivpositiv person fortfarande av den dumma, primitiva skräcken för att själv drabbas. Det är som att hiv på samma gång har glömts bort och behållit sin plats som det läskigaste av allt läskigt i sjukdomarnas skräckkabinett.

Det är oroväckande att vi inte har kommit längre. Var det den skammen, den känslan av att vara ett slags samhällets utstötta i dubbel bemärkelse, som fick Jussi att avsluta sitt liv?

I morgon börjar min semester. Jag har inte bestämt mig för om jag ska vara i stan under Stockholm Pride. I sommar har Ryssland förbjudit information om homosexualitet, polisen i Sankt Petersburg har gripit modiga bögar, flator och trans­personer som försökte genomföra ett Pridearrangemang. Och i Almedalen försöker RFSL tappert att uppmärksamma asylsökande hbtq-personers situation.

I samband med Stockholm Pride förra året diskuterade en betydande samling röster i den svenska hbtq-offentligheten huruvida queerbegreppet hade en naturlig plats i ­hbtq-­akronymen eller ej. Det är på den nivån. Jag har sällan varit så här trött på åsikter, politik och identitets­käbbel.

Din grinige Johan

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Tors, 2013–07–04, 16:09

Hej Johan!

Nu har juni redan blivit juli. Du flänger och far. Jag sitter kvar. På samma veranda med samma utsikt.

Tidigt varje morgon går jag en timslång promenad och lyssnar på något nedladdat Sommarprat. Fick förstås kämpa med gråten när jag lyssnade på Kristian Gidlund. Du måste lyssna om du inte redan gjort det! Det är så sorgligt med en ung människa som vet att han inte ska få leva sitt liv.

På många sätt liknar Gidlunds berättelse flera av mina kompisars historier som gick bort i aids för 25 år sen, men med en väsentlig skillnad. Jag har inte hört någon säga att Kristian har sig själv att skylla.

Den som har hiv är fortfarande på något sätt “skyldig” till sin sjukdom, både i andras och i egnas ögon. Sjukdomen har gjort honom oren. Den är ett resultat av synd.

Ända tillbaka till Gamla testamentet har sjukdom, synd och orenhet varit nära sammankopplade, och det blir ju inte bättre av att hiv-viruset finns i vårt redan så symbolladdade blod och att det är sexuellt överförbart.

Hedrande med ett seminarium som lånat sin rubrik från min roman. Blir lite stolt över att vara användbar. Ett av mina mål var ju som du vet att bryta tystnaden kring hiv och aids och jag är så glad över att vi äntligen pratar om det.

Nästan varje dag sedan första delen av “Torka aldrig tårar” kom ut får jag höra nya historier, nya vittnesmål, inte minst från unga män som smittats med hiv i dag, nu, och vet du, några av dem har inte sökt vård utan utvecklat aids bara för att deras skam inför sjukdomen och viruset varit så stor.

En person berättade för mig att när han äntligen sökte vård och fick medicin vägde han bara 30 kilo och kunde inte längre gå. Han fick matas med sked av en förälder.

Tack och lov fick just den här killen vård i tid och överlevde. Men det är bara ett exempel på hur stigmatiseringen kring hiv fortfarande är kvar.

Att få besked om hiv är som en annan kille skrev till mig, att tvingas in i en andra garderob.

För vem ska man berätta? Bara för sin familj?

Sina arbetskamrater? Måste de andra föräldrarna på ditt barns dagis veta? Och om du berättar, hur kommer de att bemöta dig? Kommer ditt barn att kunna gå kvar på dagis? Kommer dina barns kompisar att få fortsätta komma hem till er och leka? Kommer dina arbetskamrater att frysa ut dig?

Läkare rekommenderar än i dag hivpositiva att inte berätta. Och så blir stigmatiseringen kvar och hivpositiva tvingas in i en ny garderob av hemlighållande, smusslande, skam, dubbelliv och lögner.

Jag vet inte varför Jussi valde att hänga sig. Kanske är livet för somliga helt enkelt för svårt. Han var ett av ljusen som brann ut på festen.

Sen eftermiddag i början av juli.

Din Jonas

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Tis, 2013–07–09, 19:31

Jonas!

Jag har tänkt vidare på det där vi har pratat om, att växa upp i skuggan av aids och konfronteras med döden i samma ögonblick som man slår upp garderobsdörren.

Men det var först när jag häromdagen lät fingret följa ryggarna i den bokhylla där jag ställer alla böcker och filmer som handlar om homofila grejer som det blev fysiskt påtagligt.

Snart sagt alla böcker jag köpte de där åren då jag satt och häckade i garderoben handlar ju på ett eller annat sätt om aids, döden och om att deala med den korta stund man har kvar på jorden.

Pjäserna jag slukade som gymnasist på teaterprogrammet: “My night with Reg” av Kevin Elyot, “Marvin’s room” av Scott McPherson, “Jeffrey” av Paul Rudnick.

Romanerna jag köpte: “Sex på liv och död” av Oscar Moore, “Fucking Martin” och “Now it’s time to say goodbye” av Dale Peck.

Filmerna jag såg: “Philadelphia”, “Våldsamma nätter”, “And the band played on”.

Och så “Angels in America” av Tony Kushner, såklart.

I går satt jag i solen och läste om just Paul Rudnicks “Jeffrey”. Det är en ganska harmlös komedi från tidigt 90-tal, lite Oscar Wilde-stuk. Den unge newyorkaren Jeffrey är livrädd för hiv och bestämmer sig för att gå i celibat. Träffar fräschingen Steve och blir betuttad. Tills han får reda på att Steve är hivpositiv. Och drar sig undan.

Men jösses, tänkte jag under läsningen. Vad är det här för gammalt mög? Hela 90-talet, hela tiden före bromsmedicinerna, kändes plötsligt så främmande och oupplyst. Jag kom på mig själv att sitta och reta upp mig på Jeffrey. Lite hiv är väl inte hela världen!

Tills jag kom att tänka på Simon i Almedalen. Och att jag själv, en gång som 20-någonting alldeles i början av 2000-talet, drog mig ur ett relativt långt gånget dejtingsammanhang när jag fick reda på att killen var hivpositiv.

Jag vet inte hur orden föll när det hände, men i efterhand framstår undertexten som tydlig: “Tack för förtroendet, men det här pallar jag inte.” Och så tog jag på mig skorna och gick.

Jag skäms fortfarande över det där. Inte för att jag blev rädd eller att jag drog mig ur hela dejtandet. Utan för att jag svek honom och via min reaktion bekräftade att han var just oren, att han bar på något som gjorde honom omöjlig att komma alltför nära.

I synnerhet som jag, under den tidens nymorgnade queeryra, hade skrävlat runt en hel del om min egen vidsynthet och läxat upp mina vänner med att man som bög måste lära sig att leva med att hiv finns alldeles inpå knuten. Och nu fanns det ju bromsmediciner!

Jag har visserligen bett killen om ursäkt. Men skäms fortfarande. Och än mer när jag märker att jag sätter mig till doms över människors rädsla, fiktiva eller ej, på Almedalenseminarier eller på andra ställen.

Kanske är det samma slags rädsla som gjorde att jag ballade ur, samma slags ångest inför när verkligheten så att säga blir alltför påtagligt verklig, som har gjort att jag ännu inte har lyssnat på Kristian Gidlunds Sommarprat. Det är för hemskt, det är för svårt att hantera, det är för plågsamt. I synnerhet när solen skiner och grilloset lägger sig som Lützendimma över sommarstugekolonin och man bara vill inbilla sig att det alltid kommer att förbli sommar.

Men jag ska göra det nu: ta på mig skorna, vandra på strandängen här på västkusten och knappa i gång SR Play-appen.

Johan

PS. Du såg bilden på skådespelaren Tilda Swinton i Moskva och som just nu valsar runt på sociala medier? Hon står på Röda torget och håller upp en regnbågsflagga i protest mot det ryska förbudet mot “homosexuell propaganda”. DS

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Ons, 2013–07–10, 15:11

Hej Johan!

Kollade upp bilden på Tilda Swinton och påminns om att varje uns av den frihet och respekt vi åtnjuter i Sverige i dag inte gavs oss gratis av snälla människor som ville oss väl. Varje millimeter av vår frihet har vi erövrat själva.

Genom politisk kamp och genom personligt mod. Jag är så stolt över att ha varit med i den kampen.

I vår livstid har allt förändrats, och det är svårt att ens minnas hur det faktiskt var. När vi var unga var homosexualitet fortfarande stämplat som sjukdom och i skolan fick vi läsa om oss själva i ett kort stycke som handlade om sexuella avvikelser och avarter. Sedan dess har mycket hänt.

Samma år som jag och Mark förlovade oss – 1986 – framlades krav på att särskilda aidssamhällen skulle upprättas dit alla hivpositiva skulle tvingas, det fanns förslag på att tatuera alla hivpositiva i armhålan.

Och nu 27 år senare är vi lagligt gifta!

Kram! Jonas

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Mån, 2013–07–15, 18:27

Jonas!

Jag måste till slut fråga: Hur vågade ni? Du, Mark, ni alla som vågade kämpa? Att Tilda Swinton halar fram regnbågsflaggan på Röda torget är en sak, hon har ju både medierna och en stor del av de västerländska demokratierna bakom sig.

Men när det inte var så? Så sent som 1998 var jag livrädd för att arbetsgivare, släkt och vänner som levde i ovetskap om vem jag egentligen var skulle se mig svischa förbi på nyheterna när jag gick i Europrideparaden och tv var där och filmade. Klimatet hade visserligen blivit mildare, men motståndet var ju fortfarande stort. Hatbrotten, lagstiftningen, den etablerade och till då alldeles nyligen närmast helt oifrågasatta homofobin.

Jag tycker att ert mod är ofattbart. Din generation, och generationen dessförinnan, satte allt på spel – jobb, familj, vänner – genom att helt enkelt gå ut och göra anspråk på ett fullvärdigt medborgarskap. Men kostnaden för detta? Hur hög blev den? Har vi talat tillräckligt om detta?

Jag hänger fortfarande på västkusten. Sol varje dag. Och bad. När jag, häromdagen, drog av mig t-shirten på stranden och blottade bringan började min pojkvän att gnola på “A whiter shade of pale”.

Kram! Johan

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Tors, 2013–07–25, 11:26

Hej Johan!

Fyra dagar i sträck har det blåst kall nordlig vind och sista dagarna har det varit mulet. En sorts påminnelse om att sommaren inte är det minsta evig. Men så bara för en timme sen skingrades molnen som genom ett trollslag och vinden lade sig.

Märkligt det där.

Nu har boken kommit till affärerna och mina dagar här i sommarhuset är räknade. I nästa vecka är Pride och jag ska göra Allsång på Skansen som den folkkära fjolla jag är! Skratt!

Du undrar hur vi vågade?

Mark och jag pratade om det här häromdagen, och båda konstaterade att vi de där åren inte tänkte i termer av mod.

Det motstånd vi mötte och det förtryck vi utsattes för var ju något vi var vana vid. Vi hade liksom aldrig upplevt något annat.

Hatet, hoten, risken att bli nedslagen, trakasserierna på skolan, på bussen, på gatan, för att inte tala om fördomar på alla samhällsnivåer var något vi utgick ifrån.

Respekt är en vanesak.

Du vet, jag gjorde mitt första radioprogram 1982, när jag var 18. Eftersom jag pratade om att jag var bög öppnade Sveriges Radio en telefonsluss efteråt så att upprörda lyssnare kunde ringa in och prata av sig.

Faktum är att så fort jag var i tv eller radio första åren öppnades sådana där telefonslussar för krisande medborgare. Är inte det skojigt?

Hur som helst, det allra första samtal jag tog emot var från en man som väste att han visste var jag bodde och skulle döda mig med yxa.

Jag minns att jag tyckte att det var en smula oartigt.

Men jag minns inte att jag blev särskilt rädd. Deras hat snarare stärkte mitt det man kanske i efterhand kan kalla för mod.

Jag åt deras hat som smågodis.

Förändringen har ju kommit både gradvis och snabbt och nu är den här. Om den ska förbli är upp till oss själva.

I samma ögonblick molnen skingras och solen tittar fram så är det ju som om det aldrig varit annat än sol.

Kanske bra då att påminna sig om den svenske filosofen Tomas Ledins ord: “Så ta för dig. Solen skiner kanske bara i dag.”

Din eviga fjolla, Jonas

Från: johan.hilton@dn.se
Till: jonas.gardell@dn.se
Mottaget: Tis, 2013–07–30, 16:03

Jonas!

I dag börjar Pride. För första gången på säkert tio år är jag inte där, en annan grej kom emellan. Det känns besynnerligt, nästan som fantomsmärtor. Alla år som man traskat på i den där paraden och nu – när allt händer samtidigt i världen – är jag inte där. Utvecklingen i Ryssland, äggkastningen mot Birgitta Ohlsson i Vilnius, en påve som för första gången uttalar ett visst symboliskt stöd för hbtq-personers rätt att söka sig till kyrkan. Det mullrar uti kratern.

Jag hoppas så att allt detta ska avspegla sig i årets parad, att aktivisterna högtidlighåller de som fortfarande saknar den demokratiska rätten att uttrycka hela sitt jag offentligt.

Jag läste en intressant artikel av min gamle vän och radiokollega Henrik Torehammar på Expressens kultursida i dag. Om jag förstår honom rätt menar han att vi numera är i det närmaste helt assimilerade, att vår identitet som bögar, flator och transpersoner är stadd i upplösning, att vi har blivit medborgare på riktigt.

Han kanske har rätt, vad vet jag. Som boende på gentrifierade, medelklassiga, ängsliga Söder, som jag, är det lätt att tro det. Men jag föreställer mig att den bilden knappast delas av mängder av personer på landsbygden, i småstäderna, i somliga förorter, i missgynnade samhällsklasser, i olika religiösa sammanhang, på högstadiets skolgårdar… Och jag vågar påstå att jag vet helt säkert att den inte delas av lejonparten hbtq-personer i Ryssland, Ungern, Baltikum, Kina, Kamerun, Uganda, Rumänien, Georgien, Bosnien och så vidare och så vidare.

Kampen är inte slut. Den har bara börjat.

Jag blir kvar på västkusten i ett par veckor till. Kanske flaggar jag på paraddagen. Inte med regnbågsflagga – en sådan har jag tyvärr inte här – men med den gamla gulblå. Så assimilerad är jag. Dock med näven pålitligt knuten i fickan i väntan på den globala homofila revolutionen.

Kram! Johan

Från: jonas.gardell@dn.se
Till: johan.hilton@dn.se
Mottaget: Ons, 2013–07–31, 10:43

Hej Johan,

Gjorde Allsång på Skansen i går. Sjöng “Mitt enda liv” med änglar, transor och gospelkör och Måns Zelmerlöw ropade Happy Pride.

Kanske i samma ögonblick som en rysk tonåring några 100 kilometer bort lurats i en fälla av ryska nazister och nu torterades och misshandlades.

I varje stund, Johan, måste vi slå vakt om demokratin och om vår frihet.

Vet inte om du hängt med men i sommartorkan utbröt ännu en gång en debatt om humor och vår rätt att skämta. Själv anser jag ju med bestämdhet att humor är ett av demokratins viktigaste verktyg.

De som talar mot rätten att skämta och vill censurera det vi skämtar om talar med samma tunga som världens alla diktaturer genom tiderna.

Just den här gången gällde debatten om huruvida man fick skämta om islam.

Fick i samband med det ett mejl av en muslimsk homokille som skrev till mig: “Generellt är humor ofta den sista utvägen vid förtryck. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är de viktigaste grundstenarna i en demokrati. Börjar vi i Sverige “visa hänsyn” i våra ställningstaganden, hur ska då t ex egyptier någonsin kunna komma dit vi är i dag?! På riktigt är det jag som tackar – för att jag kan leva mitt liv, öppet å fritt samtidigt som det finns någon som har min röst, och kan göra sig hörd.”

Låt oss minnas var vi kommit ifrån, och hur långt vi haft att gå. Torka allas tårar!

Kram! Jonas

Johan Hilton och Jonas Gardell

Johan Hilton.
Född: 1977 i Borås.
Gör: författare, förlagschef på Atlas förlag och teaterkritiker i DN.
Bor i dag: Stockholm.
Debut: "No tears for queers", en reportagebok om hatbrott som också sattes upp som pjäs av Riksteatern.

Jonas Gardell.
Född: 1963 i Stockholm.
Gör: Författare, dramatiker och scenartist.
Bor i dag: Stockholm. Debut: ”Passionsspelet” 1985.
Senaste bok: Sviten ”Torka aldrig tårar utan handskar”, som består av ” Kärleken” ( 2012), ”Sjukdomen” (2013) och ”Döden”, som gavs ut i juli.
I höst: Hans show ”Mitt enda liv” har premiär på Maxim i Stockholm den 3 oktober.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.