Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Det är inte Filminstitutets uppgift att få branschfolk att tänka rätt

Kvinnliga skådespelare manifesterar mot sexism inom branschen på årets Guldbaggegala.
Kvinnliga skådespelare manifesterar mot sexism inom branschen på årets Guldbaggegala. Other: Carl Bredberg

När Filminstitutet vill införa könspolitiskt ”green card” för statligt filmstöd är det läge att hissa röd flagg. Det klokaste man kan göra nu är att backa från allt som påminner om tvång.

Efter det vilda och lössläppta 20-talet talet införde den amerikanska filmbranschen 1934 en strikt självcensur, den så kallade Produktionskoden för att undslippa hotet om en federal censurmyndighet.

Sex mellan svart och vita, sex utanför äktenskapet, nakenscener, droghandel, brott utan straff, respektlöshet inför lagen och skämt om präster var några teman som den moraliserande guideboken under en tid försökte – och delvis lyckades – städa bort ur den amerikanska filmkonsten. 

Hur den moraliska standarden såg ut bakom kameran brydde man sig inte lika mycket om.

Efter Harvey Weinsteins fall och #metoo-uppropen står arbetsmiljöfrågorna i fokus i film- och teaterbranschen. Det är förståeligt. #tystnadtagning-vittnesmålen ställer äntligen krav.

Men det går definitivt för fort när Svenska Filminstitutets styrelse utan vidare branschförankring fattar beslut om att införa en obligatorisk, könspolitisk utbildningsdag för VD:ar och liknande på landets produktionsbolag. Utan kursens avslutande ”green card”, ingen rätt till statligt filmstöd.

Tanken är att alla ska genomgå en utbildning som inte bara ska säkerställa att det finns tillräcklig kunskap om rådande arbetsmiljölagstiftning, utan även innefatta föreläsningar om jämställdhet och ”normkreativitet”, alltså förmågan att förändra normer.

Det förstnämnda verkar behövas. I synnerhet som det sitter kvar en del chefer i film- och teaterbranschen som tidigare hellre tycks ha slagit dövörat till.

Det sistnämnda kan säkert vara användbart också. Men hur konstruktivt blir det med politiskt styrda tvångsmedel? När man dessutom börjar blanda ihop arbetsmiljöfrågor med en form av obligatoriskt ideologisk skolning för att få pengar –  även om det är cheferna och inte konstnärerna som berörs i detta läge – blir det galet. 

Fortsätt främja jämställdheten och mångfalden genom att bryta köns- och etnicitetsbaserat vaneseenden. Men låt själva konsten vara fri.

Eva Hamilton, ordförande för Film- och tv-producenterna, har på goda grunder ifrågasatt SFI:s utbildningsplaner i ett angeläget brev. Hon skriver: ”OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet. Det finns redan nu riksdagsmotioner som pläderar för att målet för filmstöd ska vara att ’levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla svenska filmer, utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer’. Steget är inte långt till att införa obligatoriska utbildningar i det svenska kulturarvet för att få tillgång till svenskt filmstöd. Eller att kräva utbildning som grundar sig i andra värderingar, som från tid till annan anses prioriterade, hur vällovligt syftet än må vara”.

Ja, det är lätt att oroa sig tillsammans med Hamilton. Vad skulle kunna komma härnäst? ”Rätt” religiös tillhörighet och kompetens?

Det klokaste Filminstitutet kan göra är att backa från allt som luktar tvång. Se till att arbetsmiljölagstiftningen efterlevs. Fortsätt främja jämställdheten och mångfalden genom att bryta köns- och etnicitetsbaserat vaneseende. Men låt själva konsten vara fri. Kulturens uppgift i sig är aldrig, som Hynek Pallas skrev på TVdags.se när han nyligen väckte debatt kring ”green card”-frågan, att fostra goda medborgare – eller styra samhället i en viss önskvärd riktning. Det gör den dessutom konstnärligt irrelevant.

Ideologiskt och politiskt motiverad filmcensur – direkt eller indirekt – är en del av filmhistorien, och är fortfarande ett gissel för filmskapare i många totalitära regimer. Glöm aldrig det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.