Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 16:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/helena-lindblad-en-hel-genre-i-svensk-film-kanns-helt-bortblast/

Film

Helena Lindblad: En hel genre i svensk film känns helt bortblåst

”And then we danced” Foto: Anka Gujabidze

För försiktigt, för många säkra kort, för ofärdiga manus och för lite genuin filmkonst. 2019 var ett svagt år för svensk film, skriver Helena Lindblad i sin kommentar om årets nomineringar till Guldbaggegalan.

Årets Guldbaggenomineringar sätter punkt för ett publiksvikarår av guds nåde för svensk film. Ett år då alltför många stödfinansierade storsatsningar har nobbats av den tänkta publiken. Men den månghövdade juryn har gjort sitt bästa för att skapa lite godmodig stämning i den pågående krisdebatten.

Fördelningarna andas en önskan att göra många olika delar av filmbranschen så glada som möjligt.  Årets bästa film, ”And then we danced” fick flest nomineringar inklusive alla ”tunga” – en publikmässigt smal film men som ändå nått fler på biografer än de ansvariga hade hoppats på. Den har också fått internationell status och inte minst skapat viktig uppmärksamhet för hbtq-frågor i Georgien där Levan Akins passionerade dansdrama utspelar sig. Men alla får påse i kategorin bästa film som innefattar en familjär publiksuccé (”Sune – Best man”), ett hjältebaserat prestigeprojekt (”438 dagar”), den visuellt sett mest originella och poetiska filmen i år (”Om det oändliga”) samt en riktigt bra dokumentär (”Transnistra”).  

Läs mer. Levan Akin om ett hotat passionsprojekt 

Det har inte varit något stort år för svenskt skådespeleri. Få riktigt minnesvärda karaktärsstudier, men skådespelarnomineringarna känns ändå rimligt fördelade med flera sevärda nykomlingar på film som bland annat Sanna Sundqvist i ”Ring mamma!” och Emelie Garbers i ”Aniara”. Man saknar den alltför sparsamt utnyttjade Philip Zandén som gör ett hästjobb som schizofren pappa i ”Kungen av Atlantis” och ett sardoniskt miniporträtt av Carl Bildt i ”438 dagar”. Det är dock faktiskt tjänstefel att missa Johan Ulveson som är helt briljant som friställd änkling i ”En del av mitt hjärta”, årets stora förlorare i Guldbaggeracet (2 nomineringar för musik respektive kostym).

Som DN:s Jacob Lundström skrev i julas avslutar det gångna krisåret ett gyllene decennium för svensk film, knappt tio år som innefattar ovanligt många banbrytande och internationellt prisade filmer. 20-talet kommer inte att bli att leka med, utmaningarna för biograffilmen är betydligt större än för tio år sedan. Konkurrensen om fiction på svenska om Sverige har blivit stenhård sedan varenda tv-kanal och strömningsplattform börjat bågna av svenska tv-serier. Dessutom tilltar talangflykten till tv-världen. Allt som andas action, spänning och samtid tycks hamna i tv-rutan i stället för på bioduken. En hel filmgenre, som skulle kunna tolka den skavande samtiden på ett underhållande sätt, känns bortblåst.

Att svensk film har haft svårt att hävda sig under 2019 är inte så konstigt. Med få undantag har temperaturen varit alldeles för låg; det har varit för försiktigt, för många säkra kort, för lättdechiffrerade historier, för ofärdiga manus, för lite genuin filmkonst. Och det finns framför allt nästan ingenting som har retat upp en enda människa. Till kravlistan på genus och mångfald måste man lägga något som sticker ut, något som får publiken att vakna till och skippa tv-soffan. 

Läs fler texter av Helena Lindblad