Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Hélène Cixous: Bara genom konsten kan vi fly våra fängelser

Nu kommer Hélène Cixous klassiska ”Medusas skratt” på svenska: essän som förklarade hur kvinnor kunde skriva sig fria. Boklördag har träffat författaren och feministikonen hemma i Paris för ett samtal om alltifrån den djuriska människan till Marine Le Pen.

– För Taylor Swift är det naturligt att vara feminist och samtidigt trycka på sin femininitet.

Föga anade jag att den franska feministikonen och filosofen Hélène Cixous, som skrivit ett fyrtiotal böcker och sedan tre decennier är husdramatiker på prestigefyllda Théâtre de Soleil, en halvtimme in i vårt samtal skulle komma in på T-Swift, men bara någon sekund senare nämner hon förtjust att hon citerats i Girls-skaparen Lena Dunhams feministiska nyhetsbrev Lenny Letter.

Vi talas vid i hennes stora, ljusa lägenhet i Petit-Montrouge, ett eklektiskt före detta arbetarkvarter i södra Paris. När jag kom var tevattnet varmt och två stolar redan utdragna; Cixous är fortfarande, 40 år efter att feministklassikern ”Medusas skratt” gavs ut, ivrig att prata feminism. Texten uppmanade kvinnor att genom skrivande utforska vad Sigmund Freud kallade för ”den mörka kontinenten”, nämligen kvinnliga kroppar och lustar. I höst ges boken för första gången ut på svenska (Modernista) och budskapet ekar åter starkt. Nätet blomstrar av kvinnlig text, och unga feminister skriver än en gång om sex, menstruation och bröstmatning.

– Det är som om dagens feminister glömt bort att vi också stred för de här frågorna. Men det är bra, de måste fortsätta. Snart är de också bortglömda och nya får ta vid. Kampen mellan man och kvinna kommer att finnas kvar i århundraden.

Cixous eget feministiska uppvaknande kom när hon som 18-åring flyttade från uppväxtorten Oran till Paris för att studera engelsk litteratur.

– I Algeriet var rasismen och antisemitismen luften vi andades; i Frankrike möttes jag i stället av misogynins fula stank. Det var avskyvärt! Män uttryckte ständigt sitt förakt för kvinnor, som inte gjorde motstånd utan kände skam över sitt kön.

Från att ha varit den enda judinnan i klassen på grund av ett antisemitiskt kvotsystem, hamnade hon i ett parisiskt 1950-tal där Christian Dior just blivit världsstjärna genom att återinföra korsetten.

– Jag blev skräckslagen inför tanken att tvingas bli kvinna bara för att andra snabbt skulle kunna uttyda vem jag var. Sartre sade att judar blir judar först när samhället förtrycker dem, att de identiteter som samhället tvingar på oss är lånade. Många ger upp om sig själva och anpassar sig efter förväntningarna, men jag stod inte ut med en sådan snäv definition av kvinnlighet.

Som flera andra franska intellektuella kom Cixous att se språket som en central arena för maktutövning. Hon var med om att grunda det radikala universitet Paris VIII, där sådana som Michel Foucault beskrev till synes rationella samhällsinstitutioner som disciplinära kontrollorgan. Hélène Cixous själv såg litteraturen och filosofin som manligt kodade, och hävdade att kvinnans röst hade utestängts från idéhistorien. Men genom skriften – ”utrymmet där en subversiv tanke kan slungas ut” – skulle den feministiska revolutionen sprida sig till övriga samhället.

– Bara genom konsten kan vi fly de fängelser vi inte ens vet att vi sitter i. Skrivandet är tillgängligt för alla, det är gratis. I Indien finns otroliga kvinnorörelser och det första de ger till de allra mest förtryckta är konsten att skriva och räkna. Språket är det mäktigaste vapnet för frihet.

Cixous har följt sin egen uppmaning och är fortfarande produktiv; nyligen släppte hon romanen ”Corollaires d’un voeu” (ung. ”Konsekvenserna av ett löfte”) och i vår ger hon ut två böcker om sin judiska familjs upplevelser av andra världskriget och förintelselägren.

Ambitionen var dock inte bara att få fler kvinnor att skriva, utan även att texterna skulle skrivas på ett kvinnligt vis, med ”modersmjölkens vita bläck”, något som föranlett kritik från vissa feminister.

Riskerar inte skrivande som utgår från kroppsliga skillnader att förstärka könsstereotyper?

– Du är verkligen djävulens advokat! Jag har hört det där illasinnade missförståndet i femtio år. Det mänskliga tillståndet är en pluralism. Varför ska vi försöka utplåna delar av denna mångfald? Varför ska vi ge upp om våra kroppar, om penisen och testiklarna, om njutningen?

Det handlar inte om att nagla fast vad som är kvinnligt, utan om att utforska de kroppsliga erfarenheter som tidigare varit tabubelagda. Och likt ormarna på Medusas huvud har kvinnan ett myller av lustar. Därför hamnar Cixous nära den amerikanska feministen Judith Butlers syn på könet som konstruktion, en roll som vi skådespelar dag efter dag (”Jag skulle säga att det är Judith Butler som håller med mig!”), trots att de länge ansågs vara varandras motpoler. Hélène Cixous understryker dock att vi måste uppvärdera det kvinnliga oavsett om det är konstruerat eller ej.

– Jag pratar om förväntade roller, inte essens. Kvinnor är inte nödvändigtvis feminina; vi är alla bisexuella i olika grad. Men trots det tvingar samhället oss att identifiera starkare med det ena könet till fullo, exempelvis i passet.

Statsapparaten är alltså en del av den hämmande kultur som Cixous kallar ”könets snutar”.

– Vi vet i dag att det finns obestämda och transpersoner, att den mänskliga tillvaron är mångfacetterad. Vi får inte ge upp om denna sexuella mångfald.

Kvinnans erfarenheter är även tillgängliga för män, bara vi vill. Freud såg Medusa som en symbol för den kvinnliga sexualitetens skräckinjagande natur, men den som vågar se gorgonen i ögonen upptäcker att blicken inte förstenar. Cixous nämner den franske författaren Jean Genet som en av få män som vågat närma sig kvinnligheten.

– Det finns indirekta sätt att få tillgång till andra människors kroppsliga upplevelser, såsom empati, fantasi, studier och imitation. På 1970-talet var det få män som kom på mina föreläsningar, men i dag är fördelningen jämn.

Självklart är jag också för lika rättigheter, men det förändrar inte det kulturella främmandegörandet av kvinnor. Det handlar om att uppvärdera det feminina, inte om lika rättigheter.

Cixous tar mig ut för en nypa luft på den smala balkongen som hon ändå lyckats fylla med blommor. Kvarteret är beläget på en platå, vilket gör att vi ser förbi höghusen i öster. Nedanför oss går en plaskig Allée Samuel Beckett, en promenad med bänkar och träd som gömts undan i René Coty-avenyn. Hélène Cixous berättar att Beckett brukade traska ned till lummiga Parc Montsouris ett stenkast bort för att skriva sina dramer, och han är bara en av alla män som fått namnge en död vinkel i Paris.

Parken, som är av engelskt snitt, var en del av Baron Haussmanns hårdhänta modernisering på 1850- och 60-talen. Trånga, svårövervakade arbetarkvarter fick lämna plats för boulevarder och grönområden, men bara några år efter färdigställandet fylldes parken av den radikala Pariskommunens barrikader. Moderniteten födde inte bara sina egna motrörelser, utan byggde även deras slagfält.

Du skriver att förnuftet är manligt kodat. Är inte feminismen en förgrening av upplysningens förnuftstro, och dess idé om universella mänskliga rättigheter?

– Jag förkastar inte Platon och Descartes för att de inte var feminister. Tvärtom kritiserade jag på 1970-talet naiva amerikanska feminister som avvisade Freud av liknande skäl. För dem gällde det bara att vara emot männen. Då hade de lika gärna kunnat sluta resa med flygplan, som ju också uppfanns av män. Visst har feminismen inspirerats av upplysningen. Men i slutändan är ändå de mänskliga rättigheterna mäns rättigheter. Jag är för förnuftet, men det måste öppnas upp, kalibreras om.

Just synen på rättigheter skiljer Hélène Cixous från stjärnfeministen Simone de Beauvoir, som ”Medusas skratt” är en implicit uppgörelse med.

– Jag såg hennes feminism som hemskt utdaterad. Självklart är jag också för lika rättigheter, men det förändrar inte det kulturella främmandegörandet av kvinnor. Det handlar om att uppvärdera det feminina, inte om lika rättigheter. Kvinnans situation är lika akut nu som när jag skrev texten, och vi väntar ännu på revolutionen. Ta bara det faktum att det fortfarande är otänkbart med en kvinnlig president i Frankrike.

Låt oss hoppas att det inte händer alltför snart…

– Men Marine Le Pen är inte en kvinna! Hon är en man med peruk – helt och hållet fallisk. Ségolène Royal var en kvinnlig politiker, och hånades därefter. Marine är en reinkarnation av sin far (Jean-Marie Le Pen), och är framgångsrik just för att hon är maskulin. Politiken är en teaterscen där du kan välja roll fritt, och som ledare förväntas du uppträda som en man.

I takt med att Le Pens parti Front National marscherar framåt i opinionsundersökningar säljer konservativ litteratur som smör, exempelvis Éric Zemmours ”La Suicide française” (”Det franska självmordet) – som beskyller behåbrännande feminister för att leda Frankrike mot självmord – och Michel Houellebecqs provokativa undergångsfabel ”Underkastelse”. Men Cixous ser ingen ny våg av antifeminism.

– De författare du nämner utnyttjar en redan existerande reservoar av reaktionära sympatier som alltid funnits i Frankrike. Det handlar inte om tänkande, utan om att sälja böcker. Nästa år kommer det nya.

Marine Le Pen är inte en kvinna! Hon är en man med peruk – helt och hållet fallisk.

Dessutom har en ny generation feminister återvänt till hennes texter. De har gjort rosa kosher igen, och ser ”flickighet” som en feministisk strategi snarare än ett svaghetstecken. Och framför allt: de utforskar och frigör sina kroppar genom skrivande. Och för Cixous handlar frågan om mer än kön.

– Precis som vi inte är rent manliga eller kvinnliga tror jag inte att vi är rent mänskliga. Det finns en kontinuitet med djuren, som humaniseras precis som vi animaliseras. Det går inte att dra en precis gräns mellan arterna. Jag har ett enormt utbyte med mina katter och vice versa. De förstår vad jag vill innan jag ens öppnar munnen. Vi har gemensamma områden, men det finns också mycket som vi inte kan dela. Båda utrymmena är viktiga. Det är bra att inte helt förstå den vi älskar – annars skulle vi svälja varandra.

Foto: Leonidas Aretakis

I vardagsrummet hänger två kattskisser av konstnärsvännen Adel Abdessemed, och djuret figurerar ofta i hennes texter, både som kärleksväsen och profet. Cixous roas av att så många kissar döps efter henne och visar exalterad upp en utskriven nätannons för en brun bengalkatt, som beskrivs som en ”stor, stadig pojke”.

– Du ser, jag är en pojke. Äntligen någon som förstår min filosofi!

Cixous visar mig till sovrummet för att presentera de 13-åriga kattsystrarna Aletheia (”Sanning”) och Philia (”Kärlek”), som ligger på sängen. De är lika svårfångade som namnen antyder; Aletheia har gömt sig under täcket, och jag hinner knappt föreviga Philia innan hon slänger sig iväg. Hélène Cixous skrattar.

– Katterna är i mitt arbete, under mitt arbete, de är överallt.

Som i att de utgör ett viktigt element i din filosofi?

– Nej, som i att de alltid sitter på mina papper.

Hélène Cixous.

• Född 1937 i Oran i Algeriet. Skrev sin avhandling om James Joyce och påbörjade en lång akademisk karriär.

• I ”Medusas skratt” (1978, översatt till svenska av Sara Gordan och Kerstin Munck 2015 och utgiven på Modernista) lade hon fram sin teori om hur kvinnligt skrivande varit osynligt i traditionen och hur det i stället kan förstås och användas genom en tystad, kvinnlig kroppslig erfarenhet.

• Hélène Cixous har också skrivit en lång rad skönlitterära verk, inte minst dramatik. På svenska finns hennes självbiografiska uppväxtskildring ”Inuti” (Modernista).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.