Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 10:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/hemloshetens-forfattare-levde-och-dog-i-skuggan-av-sin-far/

Böcker

Hemlöshetens författare levde och dog i skuggan av sin far

Bild 1 av 2 Klaus Mann.
Foto: Modernista
Bild 2 av 2 Klaus Manns ”Vändpunkten” ges ut på Modernista.
Foto: Modernista

Klaus Mann var författare, flykting, frisinnad antinazist – och olycklig son till giganten Thomas Mann. Carl-Johan Vallgren tecknar ett porträtt av den rotlöse exiltysken som vid 42 års ålder tog sitt liv på Rivieran.

Klaus Mann, hemlöshetens författare, anlände till Rivieran i mitten av april 1949. Tanken var att skriva, men i stället fick han ett återfall i sitt heroinmissbruk och blev tvungen att lägga in sig på en avgiftningsklinik. Dagboken det året hade börjat med orden: ”Jag kommer inte att fortsätta föra dessa anteckningar. Jag vill inte överleva detta år.”

Frånsett tiden på Hotel Bedford i New York i början av fyrtiotalet hade han inte haft en fast adress på över femton år. Breven som kom ikapp honom kunde ha fyra eller fem eftersändningsadresser på kuverten. Att återvända till Tyskland hade han slagit ur hågen. Han äcklades av medlöparna, av konstnärerna som stannat kvar och låtit sig förföras av makten. Barndomshemmet på Poschingerstrasse i München inbjöd inte heller till någon Heimatgefühl; det var svårt bombskadat och dessutom nedsolkat efter att ha använts som SS-bordell och mänsklig avelsgård i det så kallade Lebensborn-programmet.

Den sista dagboksanteckningen från den tjugonde maj 1949: ”Kl 22. Louis (Zanzi -Bar)”. Louis var troligen en tillfällig älskare. Och Zanzi-Bar stället där de träffades; den betryktade gaybaren i Cannes.

När han skrivits ut från kliniken hade han återvänt till sitt pensionat: ”Pavillon Madrid”, ägt av en baltisk grevinna. Han bodde på krita och i mitten av maj var han skyldig så mycket pengar att han hotades av vräkning. I hela sitt liv hade han kunnat vända sig till mamma och pappa när det knep. Be om hjälp till resor, skulder, tidskriftsprojekt, till knark och avgiftning från samma knark. Nu gick det inte längre. Han var 42 år och trött på att förnedra sig.

”The last day” löd arbetstiteln på romanen han börjat skriva under våren. Men enligt dagboksanteckningarna gick det trögt: ”26e april: Kämpade mer än skrev. 27e: Det är inte bra: måste börja om från början. 29e: Jag känner mig misslyckad, misslyckad, misslyckad. 30e: Tung depression.” 

Och hur skulle det gå med den kommande självbiografin, ”Der Wendepunkt”? Manuset låg klart sen en ett halvår tillbaka. Han hade själv översatt det engelska originalet för sitt tyska förlag Querido. Kapitel nio, tio och elva hade utvidgats. Det tolfte och sista kapitlet var helt nyskrivet och bestod av omarbetade brev och dagboksanteckningar. Men ingen tryckte på knappen. Han började tvivla på att boken någonsin skulle ges ut.

Vad var det då för ett liv han levt, det som nu fanns på pränt i ”Vändpunkten”? Barndomen i konstnärshemmet i München, de struliga tonåren, tiden på internatskolan där han upptäckte sin homosexualitet. Arton år gammal debuterade han som novellförfattare med manegen krattad, på gott och ont, eftersom han var son till den världsberömde författaren Thomas Mann.

Fler böcker följde, och snart skandalpjäsen ”Anja och Esther”, där han själv spelade en av rollerna, tillsammans med sin älskade syster Erika, Pamela Wedekind och en ung teaterstjärna på uppåtgående, Gustaf Gründgens (tio år senare förvandlad till nazimedlöparen Hendrik Höfgen i Klaus mest kända roman, ”Mefisto”) – ett homoerotiskt otrohetsdrama som väckte en enorm uppmärksamhet på sin tid. Och lika rörigt som förvecklingarna på scenen var det bakom kulisserna. Gustaf och Klaus inledde en relation, liksom Erika och Pamela. Trots att Erika snart skulle gifta sig med Gustaf, och Klaus var förlovad med Pamela.

Så följde resorna, runt om i Europa och Nordafrika och så småningom jorden runt med Erika – ”The literary Mann twins”, som de kallade sig under föreläsningsturnén i USA som bekostade delar av resan.

Tillbaka i Tyskland blev han vittne till republikens sönderfall och nazismens snabba framväxt. Strax innan riksdagsvalet 1932 råkade han slå sig ner vid bordet intill en bakelseätande Hitler på Hotel Carlton i München. Han skrev i dagboken: ”Adolf Hitler i svagsint sällskap. Hans rentav frapperande mindervärdighet. Ytterligt obegåvad; den fascination han väcker, historiens största blamage; visst sexualpatologiskt inslag.” 

Något år senare hotades Erika och farbrodern Heinrich till livet i partiorganet Völkischer Beobachter. Pappa Thomas vågade man inte röra ännu. Men bäst att ta det säkra före det osäkra – Klaus lämnade landet, liksom resten av familjen Mann.

Amsterdam blev den fasta punkten under några år. Härifrån drev han trettiotalets viktigaste tyska litteraturtidskrift, Die Sammlung. Döblin, Brecht, Feuchtwanger, Anna Seghers, Vicki Baum, Remarque, Joseph Roth, Hemingway, gaykompisarna Isherwood och Auden (som Erika så småningom gifte om sig med för att få brittiskt medborgarskap) – säg den författare av rang som inte bidrog med texter.

Men en kanske lika viktig insats de där åren: att få den upphöjde fadern att ta bladet från munnen vad det gällde förbrytarregimen i Tyskland. Och äntligen, efter mycket tjat, tog ”Trollkarlen” – som hans barn kallade honom – en paus från sin romansvit om Josef och hans bröder för att skriva sitt berömda Bonnbrev, där han brännmärkte de nya makthavarna. Men skramlet från krigstrummorna blev allt högre. Europa var inte längre säkert. Det var dags att packa väskorna igen, ny flykt, till USA den här gången.

Medan Trollkarlen fick en välbetald gästprofessur på Princeton (mannen som upphöjde pressvecket till konstnärlig princip, som Döblin beskrev honom) och utsågs till ”The world’s greatest living writer” i den amerikanska pressen slog sig Klaus ner i New York och gjorde föredragsresor över den väldiga kontinenten för att ha råd att skriva romaner. Arrangörerna kunde välja mellan ”Fredens pris”, ”Vad tror Europas ungdom på idag”, ”Den tyska teatern före och efter 1933” – men det som drog mest folk, och som hans agent insisterade på, var ”My father and his work”. 

1942 startade han en ny, engelskspråkig tidskrift: Decision – ett litterärt vapen i krigsinsatsen mot Hitler. Samtidigt eskalerade drogkonsumtionen, liksom sexmissbruket. Enligt väninnan Sybille Bedford drogs han under denna tid till ”stöddiga typer, långtradarchaufförer och grovjobbare… när han kom tillbaka kunde man ofta se att han fått stryk.”

Mindre än ett år efter starten var han svårt skuldsatt och tidskriften fick läggas ner. Men misslyckandet blev ett uppvaknande. Om han inte kunde bekämpa nazisterna med ord, så varför inte med vapen i hand? Han lät sig enrolleras i armén och skickades till ett propagandakompani i Italien. Freden upplevde han som reporter för den amerikanska armétidningen Stars and Stripes.

”Vändpunkten” gavs ut postumt 1952 efter påtryckningar från Trollkarlen på Bermann- Fischer Verlag. Titeln anspelar på Klaus Manns åsikt att varje människa vid givna situationer i livet – vändpunkter – måste ta moraliska beslut. Europa, ja, hela världen stod vid en vändpunkt efter kriget: Kierkegaards ”enten eller” förpliktigade. 

Boken är besläktad med Stefan Zweigs ungefär samtida men vida mer bekanta självbiografi ”Världen av i går. En europés minnen”. En fresk över Europa under nittonhundratalets första hälft, och ett slags litteraturens ”who is who” mellan två världskrig. Porträtten är flyhänt tecknade – några meningar bara och han lyckas sammanfatta den mångfasetterade karaktären hos alla de berömdheter han mötte. Men han skriver också ett slags släktkrönika, väl medveten om vilken familj han tillhör: ”The amazing Mann family”.

Stilistiskt är ”Vändpunkten” kanske det nyktraste av allt Klaus Mann skrev: färden mellan tanke och skrift är brantare än i romanerna, tonen klarare, språket ömsom impressionistiskt, ömsom kyligt resonerande. Han tar avstånd från den tyska mellankrigslitteraturen där han själv hade sina rötter, dess lättsamma antiintellektuella hållning, hyllandet av Der Körpersinn – kroppskänslan.

”Från avgudandet av kroppen är det inte långt till den fria tankens undertryckande”, skriver han, ”det erotiska libertinage som vi så utmanande högljutt fordrade och åtnjöt, skulle längre fram i förvänd form uppträda som en materialistisk, antihuman ras och avelsdoktrin.” Förkrigsgenerationens expressionister har han heller inget till övers för, med undantag för Gottfried Benn – hans guilty pleasure i exilen – nazimedlöparen som han till slut förlät för att hans poesi skänkte honom en sådan tröst.

Att vara son till ett ”geni” plågade honom, och han återkommer till det gång på gång i ”Vändpunkten”; kampen för att komma bort från sin pappas skugga. Samtidigt i hela sitt liv sökte han förgäves den beundrade faderns bekräftelse. Han skulle aldrig få läsa de erkännsamma orden i minnesboken ”Klaus Mann zum Gedächtnis”, sammanställd av Erika ett år efter hans död. Trollkarlen skrev i sitt bidrag: ”Jag tror att han hörde till de mest begåvade i sin generation, kanske var han den allra mest begåvade.”

I maj 1949 hade han behövt dem.

På Rivieran orkade han bara skriva några sidor på romanen med den olycksbådande titeln ”The last day”, men självmordstemat fanns med: ”Och plötsligt visste han att han skulle dö. Så enkelt det var. Denna plötsliga visshet – att han ville dö – fyllde honom, berörde honom, likt en våg av glädje, av triumf.”

Tidigt på kvällen den 21 maj hittade en städerska honom livlös på rummet. Han hade tagit en överdos sömntabletter. 

Marcel Reich-Ranicki, den tyske litteraturkritikern, har en gång kallat Klaus Mann trefaldigt slagen: ”Han var homosexuell, han var narkoman, han var son till Thomas Mann.”

Och kanske stämde det; kanske var han slagen från början? Trollkarlen skulle hädanefter knappt nämna honom i floden av brev och dagboksanteckningar. Och han skulle aldrig besöka graven.

Läs mer:

Bokrecension: Tilmann Lahmes ”Familjen Mann”

”Det bråkades rätt mycket i familjen Mann”