Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 14:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/hermeto-pascoal-en-enastaende-urtidsman-jultomte-och-profet/

Konsertrecensioner

Hermeto Pascoal en enastående urtidsman, jultomte och profet

Hermeto Pascoal på Fasching i Stockholm
Hermeto Pascoal på Fasching i Stockholm Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto

Hermeto Pascoal är en enastående korsning av urtidsman, jultomte och profet. Framträdandet är oförtsägbart, och musiken en rik brasiliansk megafusion, skriver Johannes Cornell. 

 

Bandet gör entré iförda köksförkläden, som om de skulle ”tillaga” musik. Men en konsert med Hermeto Pascoal kan knappast beskrivas bara så enkelt. När den legendariske, brasilianske multiinstrumentalisten griper tag i sin mikrofon så lossnar den från sladden, varpå han genast börjar blåsa i hålet på undersidan av mikrofonen som om den vore en panflöjt med bara ett rör. 

Lite senare får han istället fatt på något slags trähorn. Eller sjunger ordlöst. Eller spelar keyboard. Eller melodika. Eller använder sin hatt som dirigentpinne.

Det är en allmän oförutsägbarhet, och han spelar på den nästan som om oförutsägbarheten vore ett instrument i sig. Samtidigt tycks poängen aldrig vara att överraska med någonting främmande, utan tvärtom skapa igenkänning med det oväntade. 

Musiken är oerhört rik – det händer oavbrutet saker. Men om något har Pascoal ett humanistiskt budskap, som i förlängningen även innefattar naturen och hela vårt oundvikliga samspel med den. I själva verket känner man igen sig hos honom, som i allting mänskligt.

För att ändå hänga kvar vid liknelsen med mat skulle man kunna tala om en stor bubblande gryta med ingredienser från såväl Brasilien som Nordamerika och Europa. Men att kalla den något i stil med ”mustig” vore bara otillräckligt. 

Musikaliskt rör det sig om ett slags brasiliansk megafusion, som hela tiden graviterar mot melodier och där sväng och komplexitet aldrig utesluter varandra. Det är sällan man hör musik som är så mycket – rytmiskt som tonalt - men ändå så klar.

Och den låter inte bara kryddstark. Pascoal är samtidigt alldeles mild, och spelar vilket instrument han än tar i sina händer med stor känslighet även då det går som vildast till. 

Inte för ett ögonblick upphör han att söka kommunicera med sin publik, om så bara genom sin hawaiiskjorta, sin hatt eller det stora vita skägg som han bär likt en enastående korsning av urtidsman, jultomte och profet.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner