Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Herr B: En rejäl rotfyllning är som en sexdebut för övre medelåldern

Foto: Zoonar GmbH / Alamy Stock Photo

Kåseri. I dag tvingas norra hemisfärens verkliga pop-kåsör (nåja) till tandläkaren och finner en rimlig inskränkning i det civiliserade samtalet. 

”Det här känns inget särskilt, va?”

Det är en enkel fråga, men svår att besvara. Jag ligger nämligen med fem okända föremål i munnen, varav minst två av metall. Ovanför mig snurrar fyra insekter sakta runt, bredvid dem hänger en klarblå måne med vita, uppspärrade ögon.

Vid ett tillfälle stiger rök upp ur munnen på mig. 

Jag tänker: Lite särskilt känns det allt. Men svarar: ”nähh, gåggh.” Det är det närmaste jag kommer ”nej då, inte alls, tackar som frågar”. 

Jupp, kära läsare, det har blivit dags för livets första rotfyllning. Jag ser det som en övergångsrit – en sorts sexdebut som för en in i övre medelåldern. Man är ingen riktig gubbe utan en rejäl rotis, som jag snart kommer att bruka säga. 

Och precis som med sexdebuten känns det bra att ha borstat tänderna före, och man känner sig lite äldre efteråt. 

Förutom frågan ovan har min tandläkare den goda smaken att inte konversera medan man ligger öppenkäftad med tandhalsarna blottade mot borrverktygen. Det är bra, man vill ju inte ha en tandläkare som går en på nerverna. 

Jag har dock inte alltid haft samma tur med medicinarna i mitt liv. För även om jag är övertygat troende när det gäller småpratets uppbyggliga kraft – allmänna artigheter och vanligt vänligt chitt-chattande är civilisation – så finns det gränser. I situationer där någon helt rimligt kan säga ”ta av dig byxorna, så ska vi se om vi måste skära bort något” kan man gott hålla snicksnackandet lite kort, tycker jag.

Men, har jag märkt, ofta kommer min arbetsplats i vägen. Många vill prata om Dagens Nyheter (och leve det, prata på!) men det finns alltså tillfällen och tillfällen. Till den senare kategorin hör när den DN-anställde är skjortlös och skitnervös på en kirurgiavdelning och ska bli av med en bit av axeln.

Här snurrar inga snälla mobiler i taket. Skalpellerna blänker i lysrörsljuset.

”Du jobbar på DN, va?”

Nervositeteten gör tungan till bark.

”Det ftämmer.”

”Bra, för det finns en sak som jag inte gillar så mycket...”

Sen börjar ett leende och långt angrepp på det uppenbart förjävliga i att Stockholms- och Sportsidorna hänger i hop. I vilket fall är det en befrielse när kirurgen sätter kniven i axeln, säger ”det här känns inte, va?” och ristar in ett djupt minnesmärke. Märket betyder: ”Ibland, när man inte har något snällt att säga, kan man faktiskt hålla käften.” 

 

Läs fler kåserier av Herr B, till exempel om hur onödigt bjussiga många människor är med sina sämsta sidor. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.