Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Herr B: Finns det något bättre än att ha ont i knäna tillsammans?

Under sommaren har vi båda haft något som kan vara det minst ungdomliga man kan tänka sig, nämligen: lite ont i knäna.
Under sommaren har vi båda haft något som kan vara det minst ungdomliga man kan tänka sig, nämligen: lite ont i knäna. Foto: Shutterstock

Kåseri. I dag tar sig norra Europas populäraste kåsör (nåja) an hatthyllor, skröplighet, lösenord och annat som blir bättre om man har det tillsammans. 

Fru B och jag har mycket gemensamt. Vi delar till exempel tandläkare, förskärare, wifi-lösenord, hatthylla och viktiga grundläggande värderingar – som att mjölken ska i före teet. Vi gifte oss också på precis samma dag, och dessutom med varandra.

Till råga på glädjen är vi ungefär lika gamla. ”Jo då älskling, så kan man säga, fjorton månader är faktiskt mindre än tre procent, stabilt under riksdagsspärren. Och jag sa UNGEFÄR”.

En fördel med att åldras parallellt är att man får uppleva fysiska försämringar tillsammans. Vi skaffade våra första glasögon på samma dag och skickade bilder till varandra från varsin optiker, i varsin del av stan. Bilder som visade hur putslustigt skitgamla vi såg ut i olika bågar. Det var roligt, men bara till dess att de riktiga glasögonen var färdiga och det underbara, överslätande diset försvann från bilderna.

Den gångna sommaren har vi båda haft något som kan vara det minst ungdomliga man kan tänka sig, nämligen: lite ont i knäna. Så häromdagen gick jag försiktigt-försiktigt till läkaren och fick följande ordination: ta lite kortare steg och gå längre fram på tårna. Säkert vettigt... men fattar ni, kära läsare, hur enastående fånigt det ser ut? Som att försöka gå i höga klackar, fast man verkligen inte vill.

Jag fick också rådet att besöka en annan del av vårdapparaten. Så i tisdags, när jag och Fru B jämförde almanackor och undrade var höstens alla dagar tagit vägen, sa jag:

– Och så måste jag iväg till rättspsyk snart.

Fru B såg riktigt orolig ut, och sa dröjande: 

– Jaha, är det något särskilt du ska göra, eller har gjort?

Det tog några förvirrade sekunder innan vi kunde skratta åt min stresshjärnas förväxling av de annars ganska olika orden rättspsyk och sjukgymnasten

”Du förstår, vi var så förbannat duktiga när vi var unga så vi ligger flera kilo droger efter.”

Men så kommer det väl att bli: The skumögd lead the skumögd genom resten av livet, lite struttigt, långt fram på tårna, medan vi skrattar åt något dumt som jag har sagt och försöker övertyga oss om att ”det var nog ett skämt”. 

Och så en dag om väldigt länge, det hoppas jag, ligger vi där på samma palliativa avdelning, övertalar samma överläkare om att skjuta oss fulla med enorma mängder droger. ”Du förstår, vi var så förbannat duktiga när vi var unga så vi ligger flera kilo efter.” Och i ett ögonblick av klarhet ber jag en av sköterskorna att puffa sängarna närmare, så att vi kan nå varandra och så vrider sig Fru B mödosamt mot mig och säger: ”Vi har varit bra tillsammans”. Och så svarar jag: ”Olof Skötkonung, ändå – vilken fitta.”

Eller något annat som jag just då tycker låter överraskande och roligt och får Fru B att skratta till genom smärtan och rädslorna. Och så kramar vi varandras fläckiga, beniga, svaga händer lite extra.

 

Läs mer av Herr B. Till exempel: "Barn är faktiskt skitdåliga på att slöjda"  

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.