Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 13:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/herr-b-i-rom-jag-vet-men-lite-panik-kan-man-val-fa-ha/

Kultur

Herr B i Rom: Jag vet, men lite panik kan man väl få ha?

Herr B i ”Rom”.
Herr B i ”Rom”. Illustration: Stina Wirsén

Herr B:s klang och jubel-resa till Rom blev inte den klang och jubel-resa till Rom som Herr B hade tänkt sig. Det kan vara världens minsta problem just nu, och här är en text om det.

”Vad är det mest värdelösa du har i fickan?” är en fråga man sällan får, man nu har jag i alla fall ett svar: en tågbiljett från Rom via Bologna till Milano.

Det har varit 48 märkliga timmar.

Det börjar med att jag hör vrål utanför min lilla hyreslägenhet mitt i Rom, det låter som om någon flyttat dit all publik som inte längre kan gå på fotboll i Europa, och nu de är väldigt arga över ett domslut. Jag öppnar ett fönster och på andra sidan innergården, kanske 100 meter bort, är fängelset i uppror: några fångar har tagit sig upp på taket, någon har tänt eld på en madrass och alla skriker. Brandkår och polis och supportrar till fångarna – inte världens fräschaste lirare – samlas på gatorna utanför. När jag gått ut för att titta ännu närmare (ibland är gränsen mellan idiot och journalist florstunn) blir jag stoppad från att komma tillbaka. Och, om nu någon tvivlade, det finns några rätt tuffa killar i den romerska innerstadspolisen. 

Inte förrän jag slår ut med händerna och ropar ”klänning!” släpper de förbi mig.
(Här hjälper det kanske er i bedömning av mig, kära läsare, att veta att det italienska ordet för ”klänning” också betyder ”jag bor”).

På kvällen trappar den italienska regeringen upp karantänsreglerna ytterligare och jag drabbas av en den minst Herr B-lika känsla man kan tänka sig – jag längtar bort från Rom.

Staden är berusande vacker och den bästa plats jag vet på jorden är ett dukat bord i en av dess gränder, någonstans där bord dukats sedan medeltiden, inte långt från Den gudomliga kärlekens gränd där Caravaggio hade sin ateljé, det är en plats med gyllengul pasta, blodrött vin, kolsvart kaffe och gott sällskap. Men nu är restaurangerna bommade med järnjalusier, och ingen vet när de och museerna, butikerna och barerna kan öppna igen. Det är tomt på gatorna och nästan alla är rädda för det mest urgröpande som människor kan vara rädda för: varandra. 

Ett skäl, men inte det viktigaste, till att tågbiljetten i fickan är värdelös är att jag är hemma i Stockholm igen. Det kändes nästan som att lämna en krigszon, även om stavningsverktyget vill ändra till det både rimligare och trevligare krogzon. Jag hade lovat mig själv att inte flyga, men nu gör jag det och när jag till slut får öppna dörren i Stockholm har Lilla B och Fru B klippt en pappersbanderoll i Roms färger – rött som hjärtat, gult som solen. Det står ”Välkommen hem!” och både vår hund B-Dog och jag blir så glada att vi nästan kissar på oss. 

Så jag tvättar händerna tre gånger, ringer till mamma och drömmer om att snart få längta till Rom igen.

Läs fler kåserier av Herr B här. Läs riktiga artiklar om det nya coronaviruset här.