Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 21:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/herr-b-nar-jag-och-barnen-fick-se-en-snopp-med-tassar/

Kultur

Herr B: När jag och barnen fick se en snopp med tassar

Trots tilltagande ålder håller Gianlorenzo Berninis barockskulpturer på Piazza Navona stånd. Foto: Robert Harding/Alamy

Kåseri. I dag befinner sig norra Europas nervösaste kåsör i södra Europa. Men det hjälper bara en kort stund. Sedan går han på utställning.

Det finns ögonblick i varje kåsörs liv när kåsören måste ställa sig frågan: ”Hur hamnade jag här, omringad av penisaffischer och kineser med kritor?” 

För mig är början på svaret på frågan enkelt. Jag är nämligen i Rom, och bara när det är fruktansvärt varmt eller AS Roma har bortamatch vill jag vara någon annanstans. Och nu är det speluppehåll och solen skiner precis lagom hett över Piazza Navona. Strålarna får både barockens marmor och de svarta gatstenarna att gnistra som guld och jag låter den sena massturismens bekanta sorl bädda in mig i medelklassmysig trygghet och, även om det låter töntigt och känns förmätet, är det för en stund helt bra att vara jag. 

Men hav förtröstan, kära läsare: Eder Neurotiske Skammagnet är aldrig långt borta. Bara runt hörnet faktiskt. 

Själva toppen på snoppen – vilket torde ha varit ovanligt även på den tiden – ser ut som en söt hund.

För i norra ändan av det antika torget finns ett par statyer och några framgrävda trappor som jag ännu inte sett (oh, happy days). Så jag tar vänster vid den klassiska leksaksaffären Il Sogno – där man kan förverkliga drömmen om att köpa en mjukispolarbjörn för 27 000 kronor – och stiger ned i vad som lär vara Roms första privata arkeologiska utställning.

Vad som skiljer den från stadens egna grejer är inte lätt att se, utöver att möjligheten till företagsevent är extra tydligt annonserad och så det där som finns längst in, det där rummet som… ja… det är lätt att se styrelsemötet framför sig:

”Visst, visst, det blir nog bra med trappstumpen och marmorskräpet och närbilderna på tegelstämplar. Snyggt. Intressant. Men ni tror inte att besökarna vill se lite kuk också? Och bröst? Många turister gillar bröst.”

I vilket fall finns nu ett rum med stora pappaffischer föreställande antika nakenheter i sten och brons. Ingenting som inte en vuxen antikdiggare har sett förut, förutom att just den här ekivoka avdelningen – i vad man hoppas är ett utslag för platsbrist – dubbelarbetar som pysselrum för de yngsta.

Det finns ögonblick i varje kåsörs liv när kåsören för att inte vända skräckslaget på klacken när han får syn på en grupp kinesiska barn (och se ut som ett främlingsnervöst pucko) i stället fortsätter in i rummet och med påklistrad kännarmin tittar på en uppförstorad bronsman vars penis är lika lång som bronsmannen själv, och där själva toppen på snoppen – vilket torde ha varit ovanligt även på den tiden – ser ut som en söt hund. Med glada tassar. 

Jag tänker två saker. 1) Det här med att privatisera verksamheter för barn, det är svåra grejer. Och 2) Jag hoppas, vid Jupiter, att barnen inte ritar av den rödflammige kepsmannen i hörnet. 

 

Läs fler kåserier av Herr B, till exempel om att vara hundrädd och ha hund.