Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Herr B: Ska översättare suga ska det vara blod

Kåseri. Den isländska översättningen av Bram Stokers ”Dracula”, utförd ett par år efter originalet, är extra allt.

Asså, kära läsare, antar att jag är sist på bollen här: men den norska översättningen av ”Min kamp” – vilken fuck up. Det är Karl Ove hit och ungar dit och Adolf gör typ bara en cameo och det är 4000 sidor i sex band... liiite mycket ordglädje där va, mr Norge?

Men visst, kjære leser, jag fattar: det är som när Marianne Lindberg de Geer kallar sin kommande roman ”På drift”, som när Kathy Acker snor ”Great expectations” från Dickens eller som att min egen, snuskigt självbiografiska, debutroman ska heta antingen ”Sagan om Ringen: Konungens återkomst” eller ”Dvärgen av Pär Lagerkvist”.

Men mest handlar det om att få berätta följande: Den isländska översättningen av Bram Stokers ”Dracula”, utförd ett par år efter originalet, är extra allt: mer sex, mycket mer Transylvanien och oändligt många fler vampyr-halvapor. Man kan lugnt säga att översättaren Valdimar Ásmundsson fick feeling. Eller, om uttrycket tillåts, blodad tand.

Faktiskt är den isländska varianten så skönt avvikande att den (precis som ”Min kamp”) verkar vara en helt annan bok. Och tidigare i år, vilket måste vara rätt unikt, returöversattes den och utkom på engelska. Än mer intrikat blir det när man inser att den nu till engelska översatta isländska översättningen av det engelska originalet kan bygga på en ännu tidigare, svensk Dracula-tolkning – som gick som följetong i Dagen. Tidningen Dagen, minna vänner: outgrundliga äro grevens vägar.

I vilket fall imponerar självförtroendet hos översättarna, kraften och modet i att göra originalet helt till sin bitch: ”Ha! Det där kan jag göra bättre. Det saknas bara några håriga vampyrer.”

Att den isländska varianten har kunnat överleva så länge utan att någon upptäckt de enorma diskrepanserna gör mig hoppfull. Hur många vilda klassikerversioner finns det på mindre språkområden: Kanske är Hamlet en beslutsam hårding någonstans? Kanske finns det en plats där Godot till slut dyker upp, och bjuder på kaffe? Och förhoppningsvis, i händerna på någon avlägsen läsare, får Romeo och Julia bli gamla tillsammans och smågnabbas så vuxet och vackert i Veronas gränder att man blir alldeles varm kring hjärtat. Till dess den kåta halvapan kommer, förstås.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.