Det är kanske fyrahundra människor i föreläsningssalen, och talaren har just tystnat. Från vad vet jag inte eftersom jag använt hans talartid till att tänka på något som jag är intresserad av (nämligen mig). Då, genom stolshavet, bryter sig en man med mikrofon fram. 

”Du! Ställ en fråga.”

”Nej, tack.”

”Jo fan, ut ur komfortzonen nu!”

Han drar upp mig ur stolen, trycker mikrofonen i handen och då hittar strålkastarljuset mig. Hundratals huvuden vänds och jag kan, så här efteråt, glädja mikrofonmannen med att jag i det ögonblicket verkligen lämnade komfortzonen, samt typ medvetandet. 

Innan jag avslöjar hur det gick, och att den här texten egentligen handlar om en liten kines, tillåt mig att dröja lite vid den där zonen. I sin normalbetydelse innefattar den ”saker som man tror att man klarar av utan att skämmas”. För mig befinner sig, tyvärr, ”prata om AS Roma med människor som inte är intresserade” innanför, medan ”åka skridskor” och ”gå till jobbet utan byxor” är utanför.

Beware of ”trygghetszonen”! Och var glad över att du fortfarande har en

Den som ber en lämna komfortzonen ber en följaktligen göra något man är dålig på eller skäms för. Dessutom – det är i alla fall min erfarenhet – ofta något de själva är bra på. Ergo: beware! Och var glad över att du fortfarande har en sådan zon.

Nåväl, i strålkastarljuset inför auditoriet sa jag något stapplande och meningslöst, men efteråt har jag försökt lugna mig med den skamsnes räddningstanke. Nämligen: alla är lika mycket narcissistiska arslen som du och jag, kära läsare, mer intresserade av sig själva än av fånen med micken (om man nu inte gör bort sig utav bara helvete, eller är Madonna).

Svaret på frågan vad folk tycker om en är ju allt som oftast: ”Vem?”

Att jag funderar på detta nu beror på att jag i veckan fick se något som skulle kunna vara definitionen av utanför min trygghetszon. 

Lilla B:s skola har ett utbyte med en skola i Beijing och i måndags samlades upphetsade lärare, föräldrar och elever för att ta emot gästerna. Av något skäl kom en av de unga kineserna in i salen före alla andra. Plötsligt stod hon där, en ensam tioåring bland mycket främmande människor som tittade på henne, eller demonstrativt inte tittade på henne, människor som hon saknar ett gemensamt språk med. Men i stället för att reagera som jag hade gjort (”mamma!”), såg hon sig bara frimodigt omkring med ett intelligent leende på läpparna.  

Det såg ut som att hon kunde stå där hur länge som helst. 

Så nästa gång jag utmanar mina trygghetsgränser – för jo… jag vet ju att man måste – ska jag försöka vara mindre som jag, och mycket mer som en tioårig, kinesisk flicka. 

Läs fler kåserier av Herr B, snälla. Kanske om den läskiga dockan som fattat en hel del grejer om dagens debattklimat.