Den 27 januari är det 75 år sedan Auschwitz befriades och sedan dess har det pågått en intensiv dokumentation av Förintelsen. Inte många personer finns kvar, som kan minnas. Men runtom i skåp och lådor ligger det kassettband med inspelningar och gamla anteckningar. Kvarlåtenskap som barnbarnen till förintelseöverlevarna nu har i sin ägo. 

Natalie Verständig Axelius, statsvetare och föreläsare, har tagit hand om en sensationell dokumentation efter sin morfar Samuel Janowski, som från en lugn uppväxt i en stad nära Łódź  i forna Polen, blev en av de unga män som nazisterna brutalt transporterade mellan olika koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Han kom till Sverige, gifte sig och fick två döttrar. 

En av dem, författarens mamma, har tecknat ner Samuels minnen, som dotterdottern Natalie i sin tur omskapat till en vittnesberättelse i romanform. Arbetet tilldelades förra året Micael Bindefelds stipendium till minne av Förintelsen, med syfte att skapa en bok som kan spridas i landets skolor. Och som har blivit en stark och verkningsfull skildring, perfekt för gymnasiet. 

Större delen av hans familj mördades, blev skjutna framför ögonen på en av sönerna

Jag uppfattar att många för närvarande upplever ett stegrat intresse för andra världskriget, som inte bara kan förklaras med de 75 åren, eller andra minneshögtider för offren. SD:s framväxt mobiliserar alla som ser förändringen i det svenska samhället och noterar hur högerpartierna (som alltid) är först ut med att öppna upp för de extrema partierna. 

Hédi Fried har därför en skrämmande poäng i sin DN-artikel (20/1) om Sverigedemokraterna, som har rötterna i nazismen. ”Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar.” Den hon en gång sett, och nu återser, osannolikt nog i Sverige: ”Men jag förstår inte hur Moder Svea har sjunkit så lågt att hon är beredd att krama dem som nu återuppväcker samma dödsbringande ideologier. Finns det inte plats för det kritiska tänkandet längre?” 

Natalie Verständig Axelius berättar sin morfar Samuels historia på två tidsplan. Ena delen gestaltas i du-form och handlar om morfaderns uppväxt i Polen vid tiden då nazisterna allt brutalare siktade in sig på judarna, tvingade dem ur sina hem, in i getton. Större delen av hans familj mördades, blev skjutna framför ögonen på en av sönerna. Han själv och två av hans bröder jagades till olika läger.

Författaren lyckas skickligt få ångesten att sippra in i texten, så att man jagar över sidorna

Samtidigt, men i särskilda kapitel, pågår den andra delen, berättelsen om Samuels liv i Sverige. Hur han kom hit, började jobba, råkade ut för en gräslig fabriksolycka, träffade en flicka, gifte sig med hennes väninna, bildade familj, blev återförsäljare av glasögonbågar. Det gick bra, men oron gnagde i honom. Han trodde att han skulle förlora ett avtal på bågar, och författaren lyckas skickligt få ångesten att sippra in i texten, så att man jagar över sidorna efter det där kontraktet. 

Det kan inte ha varit en helt enkel uppgift att ta sig an ett material med minnesanteckningar och försöka gestalta det. Men trots att utgångspunkten är tydlig; att det finns ett ansvar för dokumentationen, ett pedagogiskt uppdrag att lyfta fram och tydliggöra morfaderns berättelse, lyckas författaren förvånande väl. 

Hon iklär inte bara morfaderns minnesbilder en litterär gestaltning, utan kommer också ofta åt de känsliga punkterna så att det blir en levande skildring. Kampen för bröderna i dödslägren, drivkrafterna att skapa sig ett liv i Sverige, med de judiska traditionerna levande i vardagen, misstänksamheten, oron som aldrig vill släppa taget.

Till slut blir han uppställd för arkebusering, men räddas av ett ”intyg” med stämplar och underskrifter

Jag läser just nu Victor Klemperers dagbok ”Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933-1945” i översättning av Karin Mossdal.  Det är fasansfullt med alla små detaljer som kastar ut honom från det samhälle han tillhör och varit med om att bära upp. Han sörjer huset han och hans fru inte kan fortsätta bygga på utan lån, utestängningen från biblioteket, sedan förbudet att köra bil, åka spårvagn. Förnedringen i att behöva flytta till ett ”judehus”.

Natalies morfars berättelse liknar Klemperers på många sätt, iakttagelserna av de små stegen, innan den fullskaliga, groteska jakten och slakten på judar inleds. Han vågar sig ut på små räder med hjälp av en serie transporter till Łódź för att skaffa jäst och andra förnödenheter till sin familj och grannar. Till slut blir han uppställd för arkebusering, men räddas av ett ”intyg” med stämplar och underskrifter som en klok tysk grannkvinna, fru Hamam, försett honom med. Där står det att han är beordrad att göra uppköp åt tyska bagare som i sin tur levererar bröd åt tyska armén. 

Resten av kriget är för hans del ett inferno av skrikande befallningar, hot, slag, svält, lik, massgravar. Och någon enstaka glimt av mänsklighet bland medfångarna. En tallrik soppa. Lite bröd som någon har sparat åt honom. 

Den svenska delen av skildringen, Samuels liv i Stockholm, låter en parallell stockholmskarta successivt växa fram. Verständig Axelius beskrivning av det judiska Stockholm kan läggas till en rad andra som ger Sveriges huvudstad andra dimensioner. Böcker där berättargenerationerna efter författare och överlevande som Zenia Larsson och Cordelia Edvardson tecknar en judisk uppväxt i Stockholm. Namn som Leif Zern, Kaj Schueler, Kenneth Hermele och som ger oss upplevelsen av en helt annan stad i staden, något märkvärdigt och berikande. Mötesplatser, affärer, fester, ritualer.  

Natalie Verständig Axelius skapar en värdefull form åt sin morfars upplevelser, en vittnesberättelse som hjälper oss att minnas och att aldrig glömma. 

 

Läs fler texter av Maria Schottenius