Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Hon såldes som sexslav till IS – läs utdrag ur hennes bok

Nadia Murad talar i FN, som har utsett henne till goodwill­-ambassadör för rättigheter för ­människohandelns offer.
Nadia Murad talar i FN, som har utsett henne till goodwill­-ambassadör för rättigheter för ­människohandelns offer. Foto: FN/IBL

Historien om Nadia Murad som kidnappades i Irak och såldes som sexslav till IS har väckt uppmärksamhet över hela världen. Advokaten Amal Clooney har tagit sig an hennes fall. I dagarna kommer Nadia Murads bok ”Den sista flickan” ut. DN publicerar här som enda svenska tidning ett utdrag ur boken. 

Jag hade inte förstått hur liten min by var förrän jag såg att hela Kocho fick plats på skolgården. Vi trängde ihop oss på det torra gräset. Några viskade till varandra och undrade vad som pågick. Andra var tysta av chocken. Ingen förstod ännu vad det var som hände. Från det ögonblicket var varje tanke jag hade och varje steg jag tog en vädjan till Gud. Soldaterna riktade sina vapen mot oss. ”Kvinnor och barn en trappa upp”, ropade de. ”Män stannar här nere.”

De försökte fortfarande hålla oss lugna. ”Om ni inte vill konvertera låter vi er gå till berget”, sa de, så vi gick en trappa upp när de sa åt oss att göra det och tog knappt farväl av männen vi lämnat på gården. Hade vi känt till sanningen om vad som skulle hända med männen skulle nog ingen mor ha släppt taget om sin son eller make.

På övervåningen samlades kvinnorna i klungor på golvet i sällskapsrummet. Skolan som jag hade tillbringat så mycket tid i för att lära mig saker och skaffa vänner såg nu ut som en helt annan plats. Gråt fyllde rummet, men om någon skrek eller frågade vad som hände skrek en IS-soldat tillbaka att de skulle hålla tyst, varpå hela rummet föll i skräckslagen tystnad igen. Alla stod upp – alla utom de väldigt gamla eller väldigt unga. Det var varmt och svårt att andas.

En rad gallerförsedda fönster öppnades för att släppa in luft, och genom dem kunde vi se en liten bit ut på andra sidan om skolväggen. Vi rusade till fönstren för att försöka se vad som hände därute. Jag kämpade för att se något bakom en rad med kvinnor. Ingen tittade bort mot byn – alla försökte få syn på sina söner, bröder eller makar i folksamlingen nedanför och ta reda på vad som hände med dem. Några av männen satt bedrövade i trädgården, och vi tyckte synd om dem. De såg så hopplösa ut. När en rad mindre lastbilar körde fram till skolans port och stannade lite slumpartat intill varandra med motorerna fortfarande påslagna började vi få panik, men soldaterna sa åt oss att vara tysta så att vi inte kunde ropa männens namn eller skrika såsom vi ville.

Några av soldaterna gick nu runt med säckar och krävde att vi skulle lämna ifrån oss våra mobiltelefoner, smycken och pengar. De flesta kvinnorna plockade upp det de hade packat ner i sina väskor innan de gick hemifrån och släppte ner allting i säckarna som hölls upp, livrädda. Vi gömde det vi kunde. Jag såg kvinnor ta sina id-handlingar ur väskorna och sina smycken ur öronen och sedan stoppa in dem under klänningen eller i bh:n. Andra lade ner dem djupare i väskan när soldaterna inte såg på. Vi var rädda, men vi gav inte upp. Även om de tog oss till berget misstänkte vi att de ville råna oss först, och det fanns en del saker som vi vägrade lämna ifrån oss.

Mest av allt önskar jag att jag är den sista flickan i världen med en berättelse som min.
Titeln på Nadia Murads bok anspelar på hennes citat: ”Mest av allt önskar jag att jag är den sista flickan i världen med en berättelse som min.”
Titeln på Nadia Murads bok anspelar på hennes citat: ”Mest av allt önskar jag att jag är den sista flickan i världen med en berättelse som min.” Foto: Thomas Duff

Men soldaterna lyckades ändå fylla tre säckar fulla med våra pengar och mobiltelefoner, bröllopsringar och klockor, statliga id-handlingar och ransoneringskort. Till och med små barn genomsöktes efter värdefulla föremål. En soldat riktade sitt gevär mot en liten flicka med örhängen. ”Ta av dig dem och stoppa dem i säcken”, instruerade han henne. När hon inte rörde på sig viskade hennes mamma: ”Ge dem till mannen så att vi får komma till berget”, och flickan tog av sig sina örhängen och lade dem i säcken. Min mamma släppte ifrån sig sin bröllopsring, det mest värdefulla föremål hon ägde.

Genom fönstret såg jag en man i trettioårsåldern som satt lutad mot väggen på den torra jorden bredvid ett smalt och bräckligt träd. Jag kände förstås igen honom från byn – jag kände igen alla – och visste att han precis som alla yazidiska män berömde sig av sitt mod och uppfattade sig själv som en krigare. Han verkade inte vara någon som gav upp i första taget. Men när en soldat kom fram till honom och gestikulerade mot hans handled sa han inte ett ord och gjorde inget motstånd. Han sträckte bara fram sin hand och tittade bort medan soldaten tog av honom klockan och slängde den i säcken. Sedan släppte han taget om handen och lät den falla tillbaka ner intill sidan. I det ögonblicket förstod jag hur farligt IS var. De hade drivit våra män till att bara känna hopplöshet.

”Ge dem dina smycken, Nadia”, uppmanade min mamma mig tyst. Jag hittade henne i hörnet med några av våra släktingar, som allihop klängde på varandra lamslagna av skräck. ”Om de letar efter dem och hittar dem kommer de helt säkert att döda dig.”

”Jag kan inte”, sa jag. Jag höll hårt fast i väskan, där mina värdesaker låg gömda i bindorna. Jag hade till och med tryckt ner brödbitarna i botten, eftersom jag var rädd att soldaterna skulle tvinga mig att ge ifrån mig dem.

”Nadia!” sa mamma i ett försök att resonera med mig, men bara för en sekund. Hon ville inte dra någon uppmärksamhet till oss.

På nedervåningen satt Ahmed Jasso i telefon med sin bror Naif, som fortfarande var på sjukhuset i Istanbul med sin fru. Senare skulle han berätta allt för Hezni om dessa fruktansvärda samtal. ”De tar våra värdesaker”, talade Ahmed om för sin bror. ”Sedan sa de att de skulle ta oss till berget. Det står redan lastbilar vid porten.”

”Kanske, Ahmed, kanske”, sa Naif. Om det här är vårt sista telefonsamtal, tänkte han för sig själv, låt det då bli så lyckligt som möjligt. Men efter att han hade pratat med Ahmed ringde Naif en arabisk vän i en närliggande by. ”Ring mig om du hör skottsalvor”, sa han till mannen, sedan lade han på och väntade. Till sist krävde soldaterna att vår mukhtar skulle lämna ifrån sig mobiltelefonen. ”Du representerar byn”, sa de. ”Vad har ni bestämt? Ska ni konvertera?”

Ahmed Jasso hade ägnat hela sitt liv åt att tjäna Kocho. När dispyter förelåg mellan byborna hade han kallat männen till jevat för att försöka lösa dem. När spänningarna ökade mellan oss och en grannby hade Ahmed Jasso haft ansvaret för att försöka släta över det hela. Invånarna i Kocho var stolta över honom, och vi litade på honom. Nu ombads han bestämma ödet för hela byn.

”Ta oss till berget”, sa han.

Nadia Murad misshandlades och våldtogs, men lyckades rymma från sina kidnappare.
Nadia Murad misshandlades och våldtogs, men lyckades rymma från sina kidnappare. Foto: REX

Det blev stor uppståndelse utanför de öppna fönstren, och jag trängde mig fram till dem igen. Därute hade soldaterna beordrat männen att stiga upp på flaken till lastbilarna som stod parkerade utanför skolan. De föste in dem i led och knuffade upp dem på flaken, så många de kunde få plats med på vart och ett. Kvinnorna viskade till varandra medan de såg på. Om de höjde rösterna var de rädda att en soldat skulle komma och stänga fönstret så att de inte såg något. Även pojkar sattes på lastbilarna tillsammans med männen, några av dem inte mer än tretton år gamla, och alla såg totalt uppgivna ut.

Jag tittade ut över lastbilarna och skolgården för att se efter var mina bröder var. Jag såg Massoud stå i den andra lastbilen. Han stirrade rakt fram som alla andra, undvek att titta upp mot trängseln i fönstret eller tillbaka mot byn. Medan hans tvillingbror Saoud varit i trygghet i Kurdistan hade Massoud knappt sagt tio ord till oss under belägringen. Han hade alltid varit den mest stoiske av mina bröder. Han tyckte om tystnad och att vara för sig själv och arbetet som mekaniker passade honom. En av Massouds närmaste vänner hade dödats när han och hans familj försökte fly från Kocho upp till bergen, men Massoud sa aldrig ett ord om vare sig honom, Saoud eller någon av de andra. Under belägringen hade han precis som alla andra tillbringat tiden med att se nyhetsinslag om Sinjarberget på tv, och om nätterna hade han kommit upp på taket för att sova. Men han hade inte ätit, han hade inte pratat, och till skillnad från Hezni och Khairy, som alltid varit mer emotionella av sig, hade han inte gråtit.

Jag såg mina bröder lastas på lastbilsflaket. En liten stund senare hörde vi skottsalvor.

Sedan såg jag Elias, som gick långsamt fram i ledet mot samma lastbil. Mannen, som hade varit som en pappa för oss alli­hop efter att vår riktiga pappa dog, såg fullkomligt omintetgjord ut. Jag sneglade på kvinnorna omkring mig och blev lättad över att Kathrine inte stod vid fönstret. Jag ville inte att hon skulle se sin pappa på det sättet. Jag kunde inte slita mig. Allt runt omkring mig tonade bort – ljudet av de gråtande kvinnorna, soldaternas tunga fotsteg, den skarpa eftermiddagssolen, till och med hettan verkade försvinna när jag såg mina bröder lastas på flaket – Massoud i hörnet och Elias längst bak. Sedan stängdes dörrarna och flak­bilarna körde runt till baksidan av skolan. En liten stund senare hörde vi skottsalvor.

Jag vek undan från fönstret samtidigt som våldsamma skrik bröt ut i rummet. ”De dödade dem!” skrek kvinnorna medan soldaterna svor åt oss att vara tysta. Mamma satt nu på golvet, orörlig och tyst, och jag sprang fram till henne. I hela mitt liv, varje gång jag blivit rädd, hade jag vänt mig till min mamma för att få tröst. ”Det är ingen fara, Nadia”, sa hon till mig och strök mitt hår när jag hade drömt en mardröm eller om jag var upprörd över ett bråk med något syskon. ”Det kommer att bli bra.” Jag trodde henne alltid. Min mamma hade genomlidit så mycket och aldrig klagat.

Nu satt hon på golvet med händerna för ansiktet. ”De har dödat mina söner”, snyftade hon.

”Inga fler skrik”, beordrade en soldat och gick fram och tillbaka genom trängseln i rummet. ”Hör vi ett ljud till kommer vi att döda er.” Snyftningarna förvandlades till kvävda läten när kvinnorna gjorde sitt bästa för att sluta gråta. Jag bad till Gud att mamma inte hade sett sina söner lastas på bilarna.

Nadia Murad och advokaten Amal Clooney, som driver hennes fall.
Nadia Murad och advokaten Amal Clooney, som driver hennes fall. Foto: Mary Altaffer/AP

 

Nadia Murad

Född 1993 i byn Kocho i norra Irak. 

Kidnappades i augusti 2014 och hölls fången i Mosul, där hon misshandlades och våldtogs.

I november 2014 lyckades hon rymma och fick hjälp att ta sig ut ur IS-kontrollerat område.

I dag bor hon i Tyskland och är människorättsaktivist. FN har utsett henne till sin första goodwill-­ambassadör för rättigheter för ­människohandelns offer.

Hon har skrivit ”Den sista flickan. Berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten” som nu ges ut på svenska. Titeln anspelar på Nadia Murads citat: ”Mest av allt önskar jag att jag är den sista flickan i världen med en berättelse som min.”

Förordet i boken är skrivet av advokaten Amal Clooney, som driver Nadia Murads fall gentemot IS befäl­havare.

Läs mer:

Nadia var sexslav hos Islamiska staten 

Sexslav hos IS blev en av världens mest inflytelserika personer 

Yazidiskor prisas av EU 

Nadia Murad blir goodwill-ambassadör 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.