Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Hoppet finns i medkänslan

Både i troende och sekulära kulturer uppstår ett behov av förklaring i tsunamins spår. Hur kunde den allsmäktige och gode låta detta fasansfulla ske?
Både i troende och sekulära kulturer uppstår ett behov av förklaring i tsunamins spår. Hur kunde den allsmäktige och gode låta detta fasansfulla ske? Other: AFP
Varför stoppade inte Gud dödens våg? Andreas Ekström om pastorer, böghatare och världsreligioner på jakt efter en förklaring.

Vem kan tro på Gud nu? Vem kan låta bli?

Om Gud finns och Gud är allsmäktig, hur kunde han låta vågen slå sönder människa efter människa?

Målet för varje hindu är att bli en del av världssjälen, brahman. Under syndafloden är vi alla där: Smärtan reser obekymrat rakt in även i dem som inte är direkt drabbade. Buddisterna tar hand om sina döda samtidigt som de kristna gör det, och hinduer och muslimer och ateister. Nu ska vi alla göra upp med vår gudstro eller vår brist på den. Nu ska frågan om Guds allsmäktighet ställas på sin spets.

I amerikanska affärsavtal kan man ofta läsa en rak och enkel klausul om ogiltighet. Det brukar stå att avtalet inte gäller om något oförutsett inträffar - som till exempel en "Act of God".

Detta är en standardformulering. Jag känner till den väl. När jag arbetade med utvecklingen av Sydsvenskans digitala medier beredde den oss vissa problem i en avtalsskrivning med en amerikansk leverantör av webbteknik.

Svenska sekulariserade företag dealar nämligen inte med Gud. Vad har Gud i så fall för organisationsnummer? Vi gillar inte obegriplighet, och vi räknar framför allt inte in den i vardagen, i vårt samarbete med en annan firma. Man avtalar inte om sådant man inte kan stämma någon för i händelse av avtalsbrott.

Men man kan inte avtala bort oron heller, inte förhandla med naturkrafter. Inte förlita sig.

Kanske blir oron därför större när K-G Hammar plötsligt säger det smått sensationella: den Gud han tror på kunde inte hindra katastrofen.

Det betyder alltså att den svenske ärkebiskopens Gud inte är allsmäktig.

Författaren och teologen David B Hart är på samma linje när han i Wall Street Journal skriver att det vore blasfemiskt att påstå att Gud hade något med det som hände att göra över huvud taget.

I bloggvärlden strömmar budskap av identisk art fram. Det var inte Guds fel, det får ingen tro. Richard Hall som är metodistpastor i Wales har samlat kristna bloggare på sin sajt, och theconnexion.net /wp/index.php?p=805 är nu full av samma blandning av oförståelse och förtröstan.

Bloggaren "Feebleknees" i Massachusetts i USA - hon vill inte uppge sitt rätta namn för DN - skriver ett vanligt svar på frågan om tsunamin var Guds fel:

"Efter ungefär 33 år av levande och lärande så vet jag tillräckligt för att definitivt säga detta: Jag vet inte."

Hon kan läsas i sin helhet på feebleknees.blogspot.com.

Westboro Baptist Church i Topeka, USA, är tydligare. Den lilla kyrkan i vänliga och provinsiella Kansas fastslår nämligen att tsunamin som dödade tusen och åter tusen människor av alla upptänkliga nationaliteter och religioner var ett straff mot - Sverige.

Westborokyrkan (starkare på internet än i vanliga livet, sägs det) står bakom en hemsida med ett namn som betyder ungefär "Gud hatar bögar". De skickar vykort till familjer som drabbats av hatbrott mot homosexuella eller av aids. Budskapen kan då vara "Aids botar bögar" eller "Ännu en bög i helvetet". De har också rest ett monument över Borgholms pastor Åke Green, som dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp efter att ha predikat mot homosexualitet.

På organisationens hemsida kan man läsa att medlemmarna gläds och säger "amen" när de nås av nyheten att tusentals svenskar ruttnar döda. Så går det, när man sätter pastor Åke Green i fängelse.

Guds vrede. En försmak av vad som komma skall, skriver de.

Teodicéproblemet - att förena tanken på en allsmäktig och god Gud med lidandet i världen - finns i alla de monoteistiska religionerna. Själva ordet teodicéproblem kommer från boken "Essais de Théodicée" av Gottfried Leibniz. Här är den vanligaste lösningen ett famlande: kan man inte förstå, så kan man i alla fall alltid hävda att Guds vägar är outgrundliga. Jehovas vittnen resonerar så här på sin webbplats:

"Är det förnuftigt att bli arg på Gud för att han tillåter lidandet? Inte när man tänker på att han har lovat att göra slut på det. Inte heller är det förnuftigt att tro att det är han som ligger bakom de hemska saker som inträffar. Många tragiska händelser beror helt enkelt på tillfälligheter. Tänk dig till exempel att ett träd blåser omkull och skadar någon. Några skulle kunna mena att det var Guds verk. Men det var inte Gud som gjorde så att trädet föll. Bibeln hjälper oss att förstå att sådana saker helt enkelt är ett sorgligt resultat av tid och oförutsedd händelse. (Predikaren 9:11)"

Men om Gud i själva verket kunde ha stoppat vågen? Om Gud i själva verket lät bli?

I Torslanda i Göteborgs utkanter hölls gudstjänst på nyårsdagen. Gud var skyldig där. En stund, i alla fall.

- En naturkatastrof kan ingen människa ställas till svars för. Det finns bara en Gud att ställa till svars, sa kyrkoherde Henrik Törnqvist då.

Han talade om att avge en helig protest. En protest mot en Gud som bär ansvaret.

- När jag sade det tänkte jag på en grupp judar som efter andra världskriget gjorde en rättegång där de satte Gud på de anklagades bänk. Gud förklarades skyldig, men när rättegången var över lade de ändå sina liv i hans händer, berättade Henrik Törnqvist i Göteborgs-Posten.

Henrik Törnqvist är ett undantag. Kristendomens företrädare lägger i övrigt just nu full kraft på att försvara Gud. Gud finns, Gud är vårt hopp och han har en plan. Vi kanske inte ser den, men den finns.

Det påminner inte så lite om högt uppsatta svenska ämbetsmäns sätt att tala om staten.

Jonus Latifov är imam i den muslimska församlingen i Malmö. Hans fredagsböner har två veckor i rad, "självklart" som han själv säger, uteslutande handlat om katastrofen.

- Nu spelar det ingen roll om man är muslim eller ickemuslim, barn eller gammal. Detta är en katastrof för alla. Och det är Gud som bestämmer. Vi kan inte ändra på det.

Katastrofer beskrivs målande i exempelvis Koranens 89:e kapitel. Jonus Latifov säger att han kan drabbas av små tvivel på sin gud, på vilken plan som ligger bakom.

- Det är en sorg. En stor sorg. Men jag är inte arg på Allah. Detta är en naturkatastrof. Ingen kan stoppa den.

Det andliga perspektivet får till en början ta ett steg åt sidan i Jonus Latifovs predikningar.

- Nu handlar det om det praktiska. Om hur vi kan hjälpa.

Muslimer i Asien får så snabbt det går försöka få sina döda anhöriga begravda. Islam föreskriver snar jordbegravning, helst inom någon dag.

- Men nu är det katastrof. Då får man säga att "så snart som möjligt" är tillräckligt bra, säger Jonus Latifov.

Hanteringen av döda är ett handfast exempel på hur de kulturer som världsreligionerna har format var och en på sitt håll nu måste komma samman. Det är tid för "mettâ", gränslös vänskaplig kärlek. Och kanske framför allt för "karunâ", gränslös medkänsla. Dessa två begrepp är centrala i buddhismen.

Svenskarna chockades direkt efter katastrofen av likbål som verkade spontana, men som i själva verket har en stark och tydlig plats i thailändsk historia. Tre dagars likvaka med en symbolisk sista måltid, precis så ska det vara. Och bålet har ju gjort en stark återkomst i Sverige: långt fler än 80 procent av alla döda svenskar kremeras. Runt 1980 var den siffran någonstans mellan 10 och 15 procent. Här har alltså skett en revolution i det tysta; ett totalt förändrat synsätt vad det gäller hanteringen av våra döda har kommit till oss över en historiskt sett mycket kort tid.

Förklaringar?

Estetiseringen av döden, säger någon, för det är ju inte snyggt att ligga och ruttna, inte i jorden, inte på en strand.

Ren praktikalitet, säger någon, för det kan väl inte vara vettigt att använda så mycket mark som en hel kista kräver för att förvara en död.

Här finns teorier och frågor, men få svar.

Det finns också exempel på hur fruktansvärt fel det kan bli. När den afrikanske invandraren Gerard Gbeyo mördades i norra Skåne i mitten på 1990-talet skickades han av svenska myndigheter åter till Afrika i en urna. Ett par reportage, till exempel i DN i mars 1996, har skildrat den fördjupade sorg och chock som hans anhöriga i Elfenbenskusten drabbades av när de förstod att den förlorade sonen hade eldats upp, "grillats som en kyckling".

I Grekland - marginellt drabbat av katastrofen - är kremering fortfarande fel enligt den grekisk-ortodoxa kyrkan. Det har lett till en absurd kroppssmuggling till grannländerna, för att greker som föredrar kremering ska få sin sista vilja uppfylld. De är flyktingar in i döden.

Den lankesiska församlingen i Jakobsberg håller i dagarna samlingar som kan liknas vid minnesgudstjänster.

- Som mest är vi kanske 150 personer här i templet, säger Mahinde Weerasinghe i Jakobsberg.

Tio buddhistmunkar med anknytning till församlingen är nu på Sri Lanka.

- Vi har ceremonier nästan varje dag, både morgon och kväll. Tröst kan man alltid få, även om vi inte har en Gud på samma sätt som muslimer eller kristna, säger Mahinde Weerasinghe också.

Toini Lindberg är buddhist, aktiv i församlingen Karme Tenpe Gyaltsen i Stockholm.

- Medkänslan med alla varelsers lidande är en absolut grundsten, säger hon.

Begreppet allsmäktighet finns inte i buddhismen. Ingen gud kan ställas till svars. Om tröst och förtröstan säger Toini Lindberg att få konkreta redskap finns, få grundtexter eller teser. Utöver det självklara då: delar man bekymren så blir de lättare att bära.

- Det finns meditationer som går ut på att man tar på sig andra människors sorg och börda. Men det en buddhist gör just nu är inte förbehållet buddhister. Det handlar om hur man vill och kan agera mellanmänskligt, säger Toini Lindberg.

Så där finns det kanske, svaret vi söker. K-G Hammar sa det också: det inträffade saknar mening, men ur våra medmänskliga handlingar efteråt kan vi skapa en mening.

När förtvivlan just ser ut att bytas i förtröstan berättar SVT Text om nyårsdagen.

Ett läger på Sri Lanka där tusentals överlevande samlats fylldes inom loppet av några timmar av - regnvatten. Människorna fick evakueras för vattnet en gång till. 330 millimeter regn föll där över Ampuradistriktet, och hinduismens gud över vatten och hav, Varuna, syntes inte till.

En dag av hån från himlen.

Ännu två veckor efter katastrofen har kristendom, islam, buddhism, hinduism och ateism lärt oss en enda sak: det är vad vi själva gör som spelar roll. Guds plats i detta är i bästa fall osäker.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.