Horace Engdahl: Man kan aldrig leva ett liv utan nederlag

Del 1. Om pengar

– Jag älskar verkligen ”Lyxfällan!”

Horace Engdahl skiner upp.

– Det är ett av mina favoritprogram. Killarna i programmet är mina idoler. Det finns en indignation mot ”Lyxfällan”, en felaktig föreställning om att programmet skulle dra hjälplösa människor i smutsen. Det är inte sant.

”Den sista grisen”, Horace Engdahls nya bok, rymmer en aforism om TV3-programmet.

Jag avskyr människor med dålig ekonomi och gör mitt bästa för att undvika dem. […] Jag njuter av att se dem pinas på den domens dag ultra light som TV iscensätter i Lyxfällan. Höjdpunkten är när de faller i gråt vid anblicken av den samlade mängden obetalda räkningar och skyhöga räntor på lättvindiga lån. När jag ser dessa dagdrömmande våp, längtar jag efter de riktiga människorna, de fattiga och de rika, som vet vilka de är och lever utan illusioner.

Känner du så på riktigt?

– Absolut! ”Lyxfällan” är ett väldigt uppbyggligt program. Steg för steg drar de ned sig själva i en avgrund, ofta unga par. Sedan kommer resignationen och de tar sig i kragen. Det är programmet om vår tid. Historien om moderniteten är egentligen historien om att leva över sina tillgångar.

Engdahl fördjupar sig i ett avsnitt om en kvinna med fäbless för platt-tv-apparater. Ögonen glöder.

– Ja, det är väl min uppfostran. Pappa sa åt mig: du ska aldrig ta lån.

Horace Engdahl är son till en officer. Mamma hemmafru. Båda föräldrarna hade gjort klassresor. Föräldrarna överförde sin ”sociala ångest” på sönerna, säger Horace. Den två år yngre brodern Stefan blev amiral och försvarsattaché i Bryssel. Horace bohem, så småningom guldkantad.

Efter skilsmässan från Ebba Witt-Brattström har Horace Engdahl köpt en bostadsrätt på Rörstrandsgatan i Stockholm. Han tvingades låna pengar. Det sved.

– Första gången i livet. Jag känner mig rätt krossad av det. Kanske har det eldat på min indignation i aforismerna.

Kulturpolitik är undantaget som bekräftar regeln, säger Horace Engdahl. Räkna aldrig på det. Horace satt elva år i Kungliga Operans styrelse och stred för högre anslag.

– Man bara konsten har rätt att leva så. Om människor börjar göra det för banala ändamål, för att tävla med varandra i dyrbara klädedräkter, då kommer hela samhället snart att kollapsa.

Grips du aldrig själv av ha-begär?

– Vad tror du jag är, ett pelarhelgon?! Man är ett fullständigt vedträ om man kan gå förbi skyltfönstret på en av våra bättre herrekiperingsaffärer utan att få en impuls av att vilja förbättra sin garderob! Men då brukar den andra tanken vara: nej, på dig skulle det ändå inte göra någon skillnad. Många lyxprodukter är väldigt tidsödande. Jag har en motorbåt i Pålsundet, den kräver ju sin tid.

Horace Engdahl säger:

– Jag har bekanta som har större ekonomiska resurser än jag och därför kunnat ge efter för sin stilkänsla i stor skala. Som Per Wästberg. Hans hem är en upplevelse. Allt är utsökt och meningsfullt, allt talar, allt är en saga. Min enda möbel är egentligen en Steinwayflygel. Den spelar jag på minst en timme om dagen. Och därmed är jag ursäktad. Den är ett redskap.

Horace är född i Karlskrona och växte upp omväxlande där och på Regeringsgatan i Stockholm. Han hade en kort tid en egen barnflicka. Lilian, som hon hette, åkte kälke med honom på Floras kulle i Humlegården. Han gick i första klass i Engelbrektsskolan innan pappan blev kommenderad till Karlskrona. Familjen återvände till centrala Stockholm när Horace var elva. På Vasa real blev han klasskompis med misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson. Mot slutet av hans gymnasietid flyttade familjen in på Birger Jarlsgatan 44, i en ”överklassvåning” som föräldrarna inredde med små medel. ”De lyckades dupera alla”, säger Horace.

”Den sista grisen”, hans nya bok, ska följas av en större studie över 1700-talsgreven Gustav Philip Creutz, Sveriges ambassadör i Paris. Rousseau och samtida upplysningsfilosofer predikade en asketisk livsföring, samtidigt som Creutz höll sig med en av de dyrbaraste vagnarna i Paris.

Horace Engdahl är förtrollad av Creutz kvarlåtenskap. Silvret. Under kungens middag för Nobelpristagarna kan han sticka ut handen och i hemlighet röra vid grevens gamla silverkarotter.

– Jag håller på att snöa in på Creutz och har egentligen ingen som helst önskan att återvända till den vanliga världen. Jag har hamnat precis rätt.

Lyxproblemet hanterar Creutz med hjälp av ”en användbar slogan från Romerska riket”: privat lyx är förkastlig men offentlig prakt okej.

– Han skulle vilja äta gröt, egentligen, och plågas på banketterna!

Horace ”älskar också lyx, egentligen”, så länge någon annan betalar.

– Mat och dryck och allt det vackra som mänskligheten skapar för att bereda sinnena njutning ska man absolut bejaka. Min moralism ligger i just det väldigt speciella i att leva över sina tillgångar. Där är jag moralist!

Det sägs att tillvaron för ledamöterna blivit behagligare sedan Per Wästberg och Horace Engdahl valdes in i Svenska Akademien. Wästberg säger att de klev in med mottot: ”Det är en intellektuells plikt att alltid vara på gott humör”. Engdahl har framfört omkring 300 snapsvisor ur minnet under torsdagsmiddagarna på Den Gyldene Freden. Per Wästberg vill ge ut visorna med titeln ”Snille och snaps”. Middagarna sägs vara mer storslagna än vad den officiella bilden förtäljer.

Ni säger att ni äter ärtsoppa men i själva verket är det gåslever och champagne?

– Just det! Båda utsagorna är folkliga myter. Men det är sant att vi äter ärtsoppa varje torsdag. Vi kallar det ärtsoppa!

Det är inte ärtsoppa?

– Vi har faktiskt ärtsoppa minst en gång om året på Gyldene Freden. Det tycker vi är en principsak. Annars kan vi inte sanningsenligt påstå att vi äter ärtsoppa. De övriga måltiderna är en rikt varierad kost.

– Vi äger ju krogen, så det är en del av vårt arrende, kan man säga. Det är en arbetsmiddag. På sammanträdena följer vi en strikt dagordning och kallar varandra herr och fru. Gyldene Freden är mer brainstorming. Vad det än kostar – jag vet inte exakt – är det väl använda pengar. Man ska ändå sitta livet ut. Det måste finnas någon uppsida. Och middagarna är en uppsida.

Den lilla tavlan inköpt i Weimar, föreställer Goethes trädgårdshus, ”håller minnet levande av Livs och min resa”. Foto: Anette Nantell

Som livstilsförebild framhåller Horace Engdahl sin franske vän Jean Claude Arnault, akademiledamoten Katarina Frostensons make som driver kulturscenen Forum i Stockholm. Arnault, berättar Engdahl, har tumme med sommelieren på krogen Wasahof. Jean Claude kan utan bekymmer skaka fram två flaskor Pomerol ur ”restauratörens cave”: ”ja, ni är ju två!”

– Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!

Horace hatar det ansvarslösa frosseriet, men älskar själv det goda livet. Hur ska man förstå den aristokratiska kluvenheten? Kanske har ”killarna” i ”Lyxfällan” och herrarna i Svenska Akademien liknande arbetsuppgifter: rädda människor som satt sig på bar backe.

– Det är sorgligt vanligt att författare lever över sina tillgångar, säger Horace Engdahl. Målare lever ofta spartanskt. De får aldrig hjälp: men författare har den lite storvulna personligheten som gör att de tycker sig har rätt att leva på furstlig nivå. Det möter jag fortfarande hos kollegor: de kan känna en oerhörd bitterhet över att inte staten underhåller dem på en högre nivå.

”Det speciella med posten som ständig sekreterare är att alla dörrar plötsligt öppnas. Man kommer i kontakt med den svenska eliten. Man hamnar högst upp, i den där våningen som man inte ens anar om man inte känner till den.”

Svenska Akademien delar ut 25 miljoner kronor om året i stipendier och prispengar, Nobelpriset borträknat. Den mest feodala fonden är Stina och Erik Lundbergs stiftelse, där en av de stadgeenliga uppgifterna består i att dela ut pengar till kulturarbetare som hamnar i ekonomisk ömtålig situation; 60.000 kronor portioneras ut till ett 20-tal behövande själar om året.

– Det är i praktiken svårt att veta något om människors privata bekymmer, säger Horace Engdahl. Man kan ju inte ringa författare: ”Hörru du, har du taskigt med stålar? Har du betalt din elräkning?” Vi får gissa. I de sällsynta fall det föreligger materiell nöd är ofta djup alkoholism orsaken. Det är i avtagande. När jag kom till branschen 1980 var fyllona många fler.

Hur fostrar man ledamöter till ansvarsfulla kapitalplacerare?

– Det tar flera år att bli varm i kläderna, säger Horace Engdahl. Ledamöterna får inte på ett ensidigt sätt gagna sina kompisar eller den riktning de en gång företrätt. Man måste bort från det. Det kan ta emot olika mycket hos olika men alla gör det förr eller senare.

– Det kan vara frestande att använda Akademien som en guldmedalj. Men du blir mallig och stupid om du låter akademistatusen stiga dig åt huvudet. Ulf Linde sa att vi medlemmar är hästar tagna ur lopp. Vi har fått den finaste utmärkelsen. Vi ska vara nöjda med det. Vi ska ligga under och stödja andra.

Känner du dig som en häst ur lopp?

– Jag upplevde det så när jag fick sätta mig tillrätta. Nu behövde jag inte göra karriär längre. Vad mer skulle jag eftersträva? Jag var ständig sekreterare i Svenska Akademien! Här slutar allmän väg, som det heter.

Hur blir man inte mallig och stupid när man kontrollerar så mycket pengar?

– Det blir lika naturligt som att borsta tänderna. Pengarna får inte samma innerbörd som de får i privatlivet. De är mer ett slags hieroglyfer som du placerar ut på olika ställen som du tycker är befogade.

Man kan inte formellt söka stipendier av Svenska Akademien. Akademien ringer dig, du ringer inte Akademien.

Bara förslaget om en mindre maktfullkomlig ordning gör Horace Engdahl förskräckt.

– Nästa steg blir överklaganderätten. Då är helvetet löst!

Svenska Akademien, som medlemmarna refererar till som ”Klubben”, förändrar liv. Engdahl tar JM Coetzee, sydafrikansk Nobelpristagare år 2003, som exempel.

– Han var känd för att vara butter och nästan autistisk. Det var så jag upplevde honom när han kom till Stockholm. Oerhört fåordig. Men under veckans gång, när han förstod hur stort Nobelpriset var, tinade han upp. Min exfru känner Coetzees fru som också är litteraturhistoriker. När hon var hemma hos oss något år efteråt berättade hon att John genomgått en märklig förvandling: tidigare hade han suttit butter i ett hörn när de bjöd hem vänner. Efter priset blev han social! Han gick fram till folk och bad dem berätta om sina liv! Nobelpriset hade tagit bort hans känsla av ovärdighet, som han skrivit så fint om. Och det tycker jag även märks på hans författarskap. Han har öppnat upp och skrivit böcker med kvinnliga huvudpersoner och andra egendomligheter!

Högst upp i svensk offentlighet finns en våning ingen ser, säger Horace Engdahl.

– Det speciella med posten som ständig sekreterare är att alla dörrar plötsligt öppnas. Man kommer i kontakt med den svenska eliten. Man hamnar högst upp, i den där våningen som man inte ens anar om man inte känner till den.

Hur stor är den våningen?

– Den omfattar några dussin personer, inte större än så.

En gång öppnade dåvarande statsminister Göran Persson dörren för Horace Engdahl. Ständige sekreteraren trodde det gällde en långdragen konflikt om det officiella kungörelseorganet Post- och Inrikes Tidningar. Och infann sig på utsatt tid.

– Och där stod två långa soffor bredvid varandra. Jaha?! Så tecknar han till mig att lägga mig ned. Han lägger sig i den andra. Så inleder han ett långt intellektuellt samtal som pågår i två timmar. Tysk politik, den europeiska ungdomen, religionens roll, litteraturens betydelse. Ett enastående samtal! Han var faktiskt ohyggligt fascinerande. Han ville föra en gammeldags civiliserad dialog. När jag gick frågade jag: gör du detta ofta? Inte så ofta. Men han hade haft Torgny Lindgren på soffan. Det var en metod han hade. En av de mer sällsamma upplevelser jag hade under sekreteraretiden.

En färskare anekdot om tillvaron i högsta våningen: i ett avsnitt av den pågående SVT-serien ”Liv och Horace i Europa” besöker duon italienska staden Recanati. I författaren Leopardis gamla palats, fortfarande kontrollerat av familjen, förbjöds Horace och Liv att prata högt i salongerna. Andarna kunde vakna. Horace Engdahl skickade då upp den franska versionen av sitt visitkort med guldrand och titel.

Tio minuter senare anlände en tjänsteande och lät meddela att contessan ändrat inställning: gör vad ni vill!

Del 2. Om män

Horace Engdahl har ställt två premisser för denna intervju. Inget prat om uppbrottet från Ebba Witt-Brattström. Han vill heller inte bli skuggad i sin vardag. Genom Albert Bonniers förlags presstjänst motiverade han:

Han kan få följa en verklig dag i mitt liv om han vill, men han kommer då att finna att den är mycket händelsefattig. H. tillbringar ett par timmar vid skrivbordet, H. sätter sig på Mellquists med en latte och läser nätbilagorna av Süddeutsche Zeitung och Le Monde, H. Simmar, H. handlar på Ica, H. lagar mat åt sin yngste son, som denne kan värma när han kommer hem, H. går på Akademiens sammankomst med efterföljande middag på Freden (saker som ingen utomstående har lov att bevittna), H. åker hem och lägger sig. Då har jag ändå valt en torsdag, en relativt innehållsrik veckodag.

I stället vill Engdahl visa ett par platser i Stockholm som format honom. Vi börjar i källaren på Kungliga biblioteket. Han frammanar Eugène Napoleon Tigerstedts ande, professor i litteraturhistoria och Horaces intellektuelle lärofader. En fruktad föreläsare som skrämde bort alla, en korpulent finlandssvensk klädd som en äldre revisor i någon firma där man ännu räknade för hand. Tigern, som Horace kallar honom, kallade manliga studenter för kandidaten och kvinnor för fröknar. Behandlingen av Eva Mobergs lic-avhandling om Colette ska han ha avrundat: ”Ja, ja, fröken Molund, det är roligt med fruntimmer, men nu ska jag ta bussen”. Tigern tog emot sina adepter i en cell i KB:s källare.

– Han lärde mig att förstå Europas utvecklingsgång, säger Horace Engdahl. Den siste som kunde överblicka hela kulturutvecklingen på basis av egna källstudier, den sista länken i en lång kedja som löpte tillbaka till Aristoteles.

Även Horace tvingades till ”reparationsåtgärder” i umgänget med Tigerstedt. Som att lära sig latin nattetid.

– Det var bland annat därför jag tillbragte så mycket tid här på KB. Jag fick rafsa samman den klassiska lärdom jag borde ha besuttit. Tigern utgick från att jag skulle bedriva den självbildningen. Han ville överlämna hela sitt gränslösa vetande. Då fick man sätta sig över det här med kurser och studiegångar och allt det skräp som inte betyder någonting. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Åtminstone yrkesmässigt.

I Horace Engdahls liv fanns ”ett kluster av utmärkta mentorer som alla uppmuntrade mig starkt” . Konfirmationsläraren, svenskläraren på gymnasiet, ryskläraren på Försvarets tolkskola. En manlig lärdomsvärld. Han beskriver just den successionsordning som föder ”kulturmän”, Åsa Beckmans term för humaniorans patriarker.

– Man kan säga att det är korruption, säger Horace Engdahl. Och visst är det! Samtidigt går något förlorat när traditionen upphör. Det finns något ojämförligt i att gå hos en person som inte bara är ens pedagog utan också ens vän och ens far på något sätt. Som tar på sig att leda en in i kunskapens värld. Överlämnar insignierna. Tyvärr finns det väldigt lite utrymme för detta i den universitetsvärld som vi har i dag.

En typiskt manlig tradition, säger Horace.

– Men jag tror att det förändras. Att kvinnor mer samarbetar och relaterar till varandra i dag. Förr skulle de till varje pris vara rivaler och det var praktiskt för män: man behövde aldrig befara att tjejerna skulle gadda ihop sig.

Är du själv mentor åt andra manliga skribenter?

– Några gånger har jag varit det. Det tycker jag man ska. Man får bara akta sig så att man inte kväver dem. Akademien kan inte bedriva en sådan verksamhet. Då kommer man för nära solen och sveder vingarna. Men på ett privat plan har jag haft kontakt och uppmuntrat några. Det har varit roligt. Jag har dock aldrig varit inriktad på att utbilda något slags talang som ska komma efter mig. Jag har inte haft kraft över till det. Jag kan se skillnaden: min exfru var en mycket mer hängiven lärartyp och la ned stort engagemang i att få fram unga forskare. Och blev skolbildande på ett sätt som jag aldrig har blivit eller velat bli. Jag har aldrig velat leda någon gruppresa.

Horace vill inte nämna namn; adepterna ska peka ut honom. Men det är välkänt i svenskt kulturliv att Horace Engdahl i decennier läst och rådgivit Stig Larsson. Under 2015 fick Larsson stipendiepengar från Svenska Akademiens Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Ledamöternas privata nätverk överlappar kretsen som tar emot allmosor från Akademien.

I egenskap av kulturman har Horace Engdahl fått skäll för att mansplaina Liv Strömquist. Kritiken har gjort honom ledsen. Han kallar Liv Strömquist för en ”hänförande person”. Den manliga tv-producenten har efter responsen utvärderat programmet med tidtagarur.

– Tjejerna som skriver det här har empiriskt fel, säger Horace Engdahl. I Weimaravsnittet pratar Liv 35 procent och jag 30. De drämmer till mig för att de är förbannade för att en karl över huvud taget får prata med Liv Strömquist. Men det beslutet får ju Liv stå för. I de tre sista avsnitten har vi blivit ett radarpar, samtalet är fullständigt organiskt.

Vad har Liv Strömquist lärt dig?

– Hade jag inte redan kunnat skratta så skulle Liv ha lärt mig att skratta. Vi hade fruktansvärt kul.

Tillkomsthistorien bakom översättningen av Arthur Schnitzlers ”De stora vidderna”, som nu spelas på Dramaten, rymmer ett mått av kulturmansprivilegium. När chefsdramaturgen Magnus Florin bad om en översättning med två månaders deadline ställde Horace ett okonventionellt krav.

– Fan, nu ska jag ha kul, tänkte jag. Och sa: om ni anställer en sekreterare så kan jag diktera översättningen. Så de hittade en mycket erfaren scripta, Kerstin Eriksdotter, med oerhört fin språkuppfattning, perfekt för uppdraget. Jag hade originaltexten uppslagen i knäet och improviserade fram replikerna: ett fantastiskt sätt att jobba, du lever dig in i personerna och gör dem i realtid. Om jag ska göra fler översättningar för Dramaten ska jag absolut kräva samma sak.

När professor Tigerstedt pensionerades utspelades en patriarkalisk maktstrid på Stockholms universitet. Det akademiska ”underbarnet” – Horace Engdahls eget ord – förlorade sensationellt. Första kapitlet i Engdahls ”epokgörande avhandling” slaktades på ett mytomspunnet seminarium. Horace dömdes ut som ovetenskaplig. Han övergav universitetet för undergroundtidskriften Kris, där han tog revansch genom att djupdyka i just det teoretiska avantgarde som hans lärare dömt ut. Tur att han kastades ur universitetssystemet, säger han i dag.

– Jag var aldrig ämnad att bli lärare. Den strider mot min dynamik. Den är inte lämpad för det tålmodiga lantbruk som forskning är. Jag har mer sjörövarmentalitet.

Som bohem var han fattig. Bodde i en ungkarlslya på Kungsholmen. Tjänade i snitt 20 000 kronor om året. Levde på blodpudding och lingonsylt. Sökte upp en förläggare som lovat honom pengar vid leverans för en översättning. När honoraret uteblev lurpassade Horace vid mannens kontor och hotade till sig pengarna. Hans borgerliga föräldrar var bestörta över äldste sonens utsikter.

– Inför mamma hade jag länge en fasad som gick ut på att jag fortfarande var doktorand. Mamma sa alltid: du kommer sluta i rännstenen. Det var hennes ständiga bud. När jag till sist doktorerade skakade hon till. Men kom sen tillbaka: man kan säkert bli en proletariserad fil doktor. Men när jag blev invald i Akademien, då blev hon stum. Pappas officerskarriär hade lyft dem till en annan samhällsklass. De projicerade sin sociala ångest på barnen.

Horaces uppväxthem var inte litterärt. Bokhyllorna fulla av sjökrigslitteratur och memoarer av engelska amiraler. Horace mötte nyligen sin barnflicka Lilian, ”77 eller 78, en fortfarande vacker kvinna”, som överlämnade ett fotografi av Horace som treåring, uppklädd i skräddad kadettuniform. Det militära arvet avtecknar sig fortfarande i hans rörelsemönster. Han går rak i ryggen och hälsar med lätt ryckiga reflexer. ”Pedagogiken i Akademien är präglat av farsarvet”, säger Per Wästberg:

”På högtidssammankomsten varje år är Horace i sitt esse. Han är sergeant, vi är korpraler. Horace kan vara mycket uppsluppen men släpper aldrig sitt ordningssinne. Han håller ihop alla individualisterna. En oerhörd försvarsvän. Han kan också bli väldigt arg… väldigt arg.”

– Jag är från en officersfamilj, säger Horace Engdahl. Jag har själv varit värnpliktig officer och repövat vart tredje år till 45-årsåldern när jag inte längre var till någon nytta. Jag är inte pacifist, så enkelt är det. Folkrätten ställer kravet på varje nation att de ska kunna försvara sitt territorium. Det kan inte vi och det tycker jag är en brist. Men jag är inte rabiat, ens när det gäller Ryssland. De tongångar som hörs är rätt hysteriska. Man får inte återgå till Kalla kriget-retoriken utan försöka utveckla möjligheten till dialog även med en sådan stat.

”Nederlag är inte samma sak som att tappa koncepterna. Tvärtom måste man veta vad det innebär att lida nederlag och vara beredd på det för att kunna känna tillförsikt. Det är väldigt viktigt.”

Det auktoritära hos Horace Engdahl har aktualiserats av Ebba Witt-Brattströms diktroman ”Århundradets kärlekskrig”, där ”Han”, bokens anonyme man, har en historia av häftiga vredesutbrott och en nedlåtande syn på terapi.

Några aforismer i Horace Engdahls ”Den sista grisen” kommunicerar indirekt med rader i Ebba Witt-Brattströms bok. Engdahl skriver intellektualiserande om vrede.

Vreden är en surrogatkänsla, ett slags protes vi anbringar på platsen för en känsla som vi inte accepterar och som vi därför har amputerat. Man skulle till exempel skämmas, men det står man inte ut med; eller man är egentligen ledsen, men ledsenheten är för djup för att vara uthärdlig, och så vidare. Då blir man arg i stället.

– För mig är vrede ett slags substitut för en känsla, säger Horace Engdahl. Och jag har tänkt mycket på att det är konstigt att vårt samhälle glorifierar och idealiserar vreden. Vrede över orättvisor, Sara Lidmans vrede och så vidare. Att det skulle finnas något uppbyggligt över att bryta ut i raseri. Jag tycker bara det är bedrövligt.

När blir du vred?

– När det finns något som jag inte orkar med i min egen erfarenhet. Då blir jag skitförbannad. Men samtidigt vet jag att det bara är att vänta för att komma underfund med vad jag inte står ut med hos mig själv. Vi blir nästan alltid arga av fel skäl.

I Ebba Witt-Brattströms bok beskrivs den manlige huvudpersonen som fysiskt våldsam. Hur känns det att bli indirekt utpekad?

– Inga kommentarer.

Horace Engdahl hävdar att han aldrig någonsin blir rädd.

Var kommer självkänslan ifrån?

– Jag är väl en produkt av min uppväxt som alla andra. Framför allt min pappa. Han var en person som utstrålade tillförsikt. En officersdygd: gör det bästa oavsett läge. Det bibringade han mig och min bror. Jag kan beskriva det ögonblick när jag förstod det. Sista året i skolan. Jag hade en skev självbild: jag upplevde mig som blyg och osäker. När jag kom in på mitt dåliga självförtroende brast en kamrat ut i gapskratt och på en tiondels sekund förstod jag att han uppfattade det som ett ovanligt enkelt skämt. Från det ögonblicket var jag överens med mig själv.

Du slapp en del terapi.

–Jag har aldrig prövat några terapiformer och har inte haft någon önskan om det. Det kan tolkas som ett slags fyrkantighet: som att jag aldrig upplevt några nederlag. Men man kan aldrig leva ett liv utan att lida nederlag. Men nederlag är inte samma sak som att tappa koncepterna. Tvärtom måste man veta vad det innebär att lida nederlag och vara beredd på det för att kunna känna tillförsikt. Det är väldigt viktigt.

Del 3. Om barnen

Horace vill visa mig Kungliga Operan. Främsta raden i loge 2, plats 433 och 434. När Engdahl satt i operastyrelsen var familjen här varje vecka. Hans röstläge sjunker när vi sätter oss. Det känns nästan som att kliva in i den splittrade familjens gamla fotoalbum. Intimt på ett förbjudet sätt.

– Här kände man sig som en italiensk furste. Man hade egen teater! Vi levde ju här. Vi kunde se vissa uppsättningar tre–fyra gånger. Den stora Ringensatsningen såg jag fem gånger!

Yngste sonen Fabius, 19, tjatar på pappa om biljetter till nästa års Wagnerpremiär, berättar Horace, men i dag är det svårare. Den äldste sonen Caspar är baryton på Operahögskolan i Göteborg.

Det låter som Operan blev ett rum där du kunde umgås med dina barn?

– I praktiken blev det så. Alla barnen blev operafrälsta. Mellanpojken Marcel blev också i hög grad balettfrälst och dansade själv en kort tid innan han kom på att det var larvigt för pojkar att göra det. De har jobbat som garderobiärer här och har smugglat in mig i orkesterbaren för att dricka öl med violinisten. Jag sörjer det verkligen, det var fint att sitta här, en guldålder. Ofta satt Ebba med, hon är ju operafreak och vi skolade upp den sista till wagnerian. Fabbe kom precis i läge för den stora Ringensatsningen.

En av sönerna har nyligen väckt rubriker genom att medverka i erotisk film.

– Porrkungen, som Hänt i veckan skriver. En oerhört mjuk och vacker film gjord av kvinnor för kvinnor. Jag är jättestolt över att han har blivit utvald. Jag har då aldrig fått något sådant erbjudande under hela min karriär.

Och den kvinnliga motparten är Susanna Alakoskis dotter. Vad händer med kulturelitens barn?

–Jag tycker mina söner är coola på ett sätt som jag aldrig har varit, aldrig nått upp till, säger Horace Engdahl.

Han associerar:

–De tar mycket lättare på det här med att lyckas och misslyckas i livet. Social karriär, status, det är mycket mer relativt för dem. De lever i ett samhälle som är mycket mer decentraliserat, glidande och därmed ogenomskinligt än det jag växte upp i. Den sociala ångest som mina föräldrar hade, och som jag har litegrann, kan jag över huvud taget inte spåra hos dem. Priset de betalar är en högre grad av oordning.

Horace relaterar till terrordåden. Han var i Paris för att delta i ett Roland Barthes-symposium samma helg som staden attackerades. Dagen efter vandrade han på de tomma gatorna.

– Min upplevelse av den händelsen var inte ett civilisationernas krig eller en konflikt mellan religioner. Utan ett uttryck för den här nya oordningen. Det var inte en attack på Frankrike eller på yttrandefriheten. De sköt ju killar och tjejer som var som de själva. De hade inte ens läst Koranen. Det var inte ett strategiskt våld mot centrum. Vad vet de här killarna om centrum? De kan inte hålla mark! Terrorn var en explosion ur den nya oordningen, priset som vi betalar för den.

Han går hem för att diska efter sin son.