Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 16:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/hundraaringen-som-sett-tusen-filmer-fodas/

Film

Hundraåringen som sett tusen filmer födas

Filmstaden i Råsunda Foto: AB Svensk Filmindustri

Idag, den 27 december, fyller Svensk Filmindustri 100 år. Allt började på en strutsfarm i Råsunda 1919. Resten är, som det heter, filmhistoria. Helena Lindblad porträtterar svensk films mest ikoniska företag som fostrade Ingmar Bergman och som hittills gett världen tusen filmer, allt från stumfilmsklassikern ”Körkarlen” till ”En man som heter Ove”.  

Kastanjerna på torget mellan Regissörsvillan och Lilla ateljén var nyplanterade när Victor Sjöström för snart hundra år sedan spelade in kyrkogårdsscenerna i ”Körkarlen”. Ett tricksigt skräckromantiskt mästerverk om suputen David Holm som på nyårsnatten tvingas ompröva sitt syndiga leverne, baserad på stumfilmens hovleverantör Selma Lagerlöf. En svensk motsvarighet till Charles Dickens ”En julsaga”.

”Körkarlen”. Foto: TCD/Prod.DB / Alamy Stock Photo

”Körkarlen”, tätt följd av den eleganta kärlekskomedin ”Erotikon” med Dramatenstjärnor som Tora Teje och Lars Hanson, var den första filmen som spelades in i Sveriges Hollywood, den då alldeles nybyggda filmstaden i Råsunda utanför Stockholm. En plats där det tidigare föddes upp strutsar för att förse societeten med snygga plymer.

Det nästan lika nyfödda bolaget Svensk Filmindustri, som såg dagens ljus den 27 december 1919, hade i ”amerikansk takt” låtit bygga en ultramodern filmfabrik med ateljéer, verkstäder, kassematter för nitratfilm med mera i en blandning av nationalromantik och nyklassicism signerad arkitekten Ebbe Crone. 

Hundra år senare, en gråkall decemberonsdag, är det tomt och tyst innanför den vackra portalen. En stor del av den gamla Filmstaden är sedan länge riven men flera av de lejongula originalbyggnaderna finns kvar, inte minst Portvaktstugan som är en charmant blandning av minimuseum och filmhistoriskt präglat vintagekafé där de stora mästarnas väsen från stumfilmens guldålder sitter i väggarna (missa inte Stiftelsen Filmstadens kulturs guidade turer på området!). Blundar man är det lätt att visualisera ett citat från filmkritikerlegendaren Bengt Idestam-Almquist (signaturen Robin Hood):

”Bakom de imposanta Råsundagrindarna, utanför vilka autografhungriga backfisher outtröttligt står och lurpassa, ligger den stora drömfabriken. Den romantiska sagovärld, som medeltidens människor trodde existerade bakom riddarborgarnas murar, där tornerspelens hjältar kurtiserade dygdädla jungfrur - denna sagovärld har i vår tids folktro funnit sin hemvist i filmateljén.”

Här byggde Svensk Filmindustri upp sin trippelidentitet (filmproduktion, distribution och biografer) och blev synonym med svensk filmindustri. Ett ungt bolag med spjutspetsteknik, internationella ambitioner och en litterär skattkista.

I början gick det bra, det krigshärjade Europa var svältfött på film, svenskarnas verk sålde som smör utomlands och fyllde till exempel Paris biografer åren 1920-21. Den påkostade ”Gösta Berlings saga”, som fick premiär 1924 hör också hit. Det finns en rolig anekdot om Stillers detaljfixering. De inhyrda polishundarna viftade glatt på svansen när de jagade Gösta Berling över isen. Det gör inte äkta vargar, menade Stiller, och vägrade ta scenen innan hundstackarna hade fått sina svansar fjättrade av järnbestyckade läderfodral.

”Gösta Berlings saga” Foto: Pressens Bild, Pressens Bild

Premiären blev en succé och plattform för det nya stjärnskottet Greta Garbo. Men vid det laget var såväl Stiller och Garbo som Victor Sjöström på väg mot andra sidan Atlanten. Den första guldåldern i svensk film tog oåterkalleligen slut, även om man fortsatte göra påkostade och lyckosamma projekt i Filmstaden.

När ljudfilmen kom i slutet av 20-talet var SF förstås på tårna men krisade också rejält. Plötsligt uppstod svårforcerade, dyra språkbarriärer i filmproduktionen. ”Drömmarna om att svensk films namn skulle flyga över jorden fick läggas åt sidan” som det heter i Filmstaden-kännaren Mikaela Kindbloms bok ”Den svenska drömfabriken”. Svensk film tvingades bli – svensk. 

På trettiotalet blev det toppen att vara filmstjärna hos SF även om filmen blev mer provinsiell, särskilt om man var kvinna. Matronor som Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Karin Swanström blev hushållsnamn, liksom piffiga yngre damer som Tutta Rolf, Sickan Carlsson och Birgit Tengroth. 

Ingrid Bergman fick skjuts ända till Hollywood tack vare Gustaf Molander-filmer som ”Intermezzo” (1936) och ”En kvinnas ansikte” (1938). Gösta Ekman den äldre älskade att stå på scenen och kunde ställa som krav att bara spela in sina filmscener på nätterna. Medan den nyckfulla stjärnan förberedde sig genom att lägga patiens eller lyssna på grammofonskivor i logen i Råsunda, stod filmteamen utanför och gäspade. 

Tutta Rolf och Ingrid Bergman i Gustaf Molanders filmatisering av ”Swedenhielms” 1935. Foto: TCD/Prod.DB / Alamy Stock Photo

Den imposanta Karin Swanström blev den första kvinnliga maktfaktorn i svensk film när hon blev boss för filmproduktionen 1933, eftersom hon ansågs ha näsa för vilka filmer som skulle sälja under den nya ljudfilmseran. Kvalitetskomedier med Tutta Rolf och Thor Modéen, liksom melodramer om kvinnor som slets mellan kärlek och plikt, blev en del av hennes recept (hon tog gärna biroller själv). Gärna mycket musik också, med hitlåtar skrivna av Jules Sylvain.  

Swanström kunde vara stenhård och höll tillbaka herrarna om de inte levererade. Hon tyckte till exempel att skådespelaren Gunnar Björnstrand ”såg för sydländsk ut” och att regissören Alf Sjöberg var ”för konstnärlig”. Bägge fick snällt vänta till fru Swanström checkade ut i början av 40-talet innan de fick sin chans.

En annan stark SF-kvinna var Stina Bergman, som spelat en viktig roll i maken Hjalmar Bergmans författarskap. Hon fick uppdraget att chefa över en nyskapad manusverkstad där inhyrda författare slet från 9 till 5 med att förvandla romaner till filmmanus, inte sällan med stor framgång. Ville de skriva egna grejer fick de göra det på kvällarna.

En av de unga skribenterna var Ingmar Bergman. Hans skolminnen, förvandlade till manus i en gammal skrivbok, blev 1944 ”Hets” i händerna på Alf Sjöberg. Den unge Bergman fick nöja sig med att vara scripta på ”sin” första film, men innan femtiotalet var slut hade han slagit världen med häpnad med filmer som ”Sommaren med Monika”, ”Sommarnattens leende”, ”Det sjunde inseglet” och ”Smultronstället”.  Samtliga inspelade i FIlmstaden.

Bild 1 av 2 Bergman under inspelningen av ”Smultronstället”.
Foto: Fåröarkivet
Bild 2 av 2 ”Smultronstället”
Foto: (c) Sunset Boulevard/Corbis

Den sistnämnda innebar Bergmans första Oscarsnominering. När filmen inte vann lär Bergman ha blivit så sur att han försökte avböja alla kommande nomineringar med ett brev till Oscarsakademin: ”Jag har upptäckt att en Oscarsnominering är en förödmjukande företeelse för filmkonsten och avstår från uppmärksamhet från juryn i framtiden”. 

Men Bergman blev lyckligtvis inte bönhörd, vilket gagnade svensk films rykte. Kort tid efter, 1961, belönades ”Jungfrukällan” med en Oscar. Hans ”bästa utländska film”-statyett fick snabbt sällskap av ytterligare en när ”Såsom i en spegel” prisades året efter. Bland andra kända reginamn under efterkrigstiden finns Nils Poppe,Arne Mattsson och Hasse Ekman, son till Gösta och pappa till nästa Gösta. Arne Sucksdorff vann en Oscar 1947 för ”Människor i stad”, hans innovativa kärleksbrev till Stockholm.

Sextiotalet cementerade Ingmar Bergmans rykte som fixstjärna på SF-himlen eller ”vår andes dalahäst i världen”, som konkurrenten Bo Widerberg uttryckte det.

Drygt femhundra filmer efter ”Körkarlen” blåste nya vindar över filmvärlden och SF började avveckla verksamheten i Filmstaden i slutet av 60-talet, även om det förekom inspelningar så sent som på 90-talet.

Men bolagets gamla attraktionskraft kvarstod. Åtskilliga namnkunniga svenska regissörer har odlat sina talanger inom SF. Duon Hans Alfredson och Tage Danielsson gjorde till exempel några av de mest publika svenska filmerna där under sin tid. Vilgot Sjöman och Jan Halldoff debuterade. Jan Troells mäktiga emigrantepos ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” uppmärksammades av Oscarsjuryn och blev stora exportframgångar för SF. Bo Widerberg lade grunden för ”nordic noir” med ”Mannen på taket” och Lasse Åberg gjorde ”Sällskapsresan 2”.

”Utvandrarna” Foto: OLLE KARUD

Andra publikdragande Sverigeskildrare som varit starkt knutna till SF är Lasse Hallström fram till ”Mitt liv som hund” och Colin Nutley med filmer som ”Black Jack”, uppföljaren ”Änglagård – den andra sommaren” och ”Under solen”. SF:s recept för miljonsuccér fungerade in i modern tid, ”En man som heter Ove” från 2015 var senaste gången svenskarna gick man ur huse för att se en SF-film.

”En man som heter Ove” Foto: Johan Bergmark, Johan Bergmark/Nordisk film, Johan Bergmark/Nordisk film

Namnbytet från Svensk Filmindustri till det mer internationellt klingande SF Studios markerar delvis ändrad vägriktning för svensk films genom tiderna mäktigaste bolag. Medan en krisande filmbransch, som i år fått se publiken rata svensk film, drömmer våta drömmar om svenska kioskvältare så drömmer sig SF tillbaka till den internationella hetluften. Hundraåringen, som en gång klev rakt in i filmhistorien, tycks delvis vara på väg att försvinna in i en värld av generiska engelskspråkiga storproduktioner som kommande flygkatastrofdramat ”Horizon line”. Å andra sidan finns en filmversion av Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev” och en nyinspelning av ”Utvandrarna” på gång, så intresset för den svenska historien har inte helt falnat.

På hundra år har världen blivit både mindre och större. Varken SF eller någon annan har råd att odla fram regissörstalanger och matcha dem med lämpliga projekt på det gamla framgångsrika sättet. Men det mäktiga filmhistoriska arvet både förpliktigar och borde inspirera.