Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Hynek Pallas: Imponerande tidsresa till revolutionsåren

”Bolsjevik” av Boris Michailovitj Kustodijev, från 1920.
”Bolsjevik” av Boris Michailovitj Kustodijev, från 1920. Foto: State Tretyakov Gallery

En samtida jätteutställning i en storstad måste förstås knyta samarbetspartners utanför sina lokaler. Så på vägen till Londons konstakademi för ”Revolution: Russian art 1917–1932” blir jag stående framför bondromantiskt klädda skyltdockor omgivna av vetekärvar på finvaruhuset Liberty.

 

 

Utställning

”Revolution: Russian art 1917–1932”

Royal academy of arts, London

T o m 17 april 2017

 

100 år efter oktoberrevolutionen skorrar prislappen på lantblusarna illa mot de bistra ansiktena i Boris Grigorievs tavla ”Land of peasants” som timmen senare möter mig på Konstakademin. I temarummet med den olycksbådande rubriken ”Jordbrukarens öde” trängs tavlor, fotografier och propaganda som fångar samhällsförändringen. Bonden var kärnan i den ryska identiteten och fick känna av nationens krängningar hårt. Man behöver inte de initierade kuratortexterna för att förstå svälten och identitetsförlusten när byar förstördes och människor tvångsförflyttades. Det räcker att betrakta Kazimir Malevitjs abstraherade, ansiktslöse bonde i tavlan ”Head of a peasant” (1929) för att se hur lite individen betydde mot kollektivet.

”Revolution” består av över 200 verk, många aldrig visade utanför Ryssland. En tematisk indelning fångar hur energin som uppstod fanns överallt: i industrialisering, i städernas förändring, i de utopiska tankarna och i kriget. Utgångspunkt är en utställning i Sankt Petersburg 1932 – en retrospektiv om konstexplosionen dessa 15 år. I London förenas dåtiden godkända verk med det som gömdes undan. I dag står det klart hur rötan var odelbar från revolutionen som slukade sina barn. Som i Kliment Redkos mäktiga, länge förbjudna, olja ”Insurrection” (1925) där ikonmålaren ersätter Kristus med Lenin som dirigerar sin närmaste krets i en bur av eld.

Vid sidan av självklara namn – El Lisitskij, Kandinsky, Chagall samt Malevitj som får ett eget rum – är behållningen konstnärer som är mindre kända i väst. Kuzma Petrov-Vodkin är med rätta störst uppslagen. Blicken vaknar inför hans levande tavlor som förenar detaljrikedom med oväntade perspektiv. I ”Efter slaget” (1923) sitter soldater framför en blå bakgrund där vi ser de stupade. Det påminner om den samtida stumfilmens berättarteknik med dubbelexponeringar och kolorerade minnessekvenser.

Det är inte bara avantgarde-konsten i sig som är spännande; revolutionen innebar en förändring av kulturens infrastruktur. Lenin insåg vad som krävdes för att sprida bolsjevismen i ett imperium där många var analfabeter. Här finns Trotskij-textilerna och det ”agiterande porslinet” där man målade över imperiemonogram med arbetare, Majakovskijs agitprop-affischer och en sällsynt film med den fysiska ”biomekaniska” teaterstilen.

I mitten av utställningen ges nödvändig luft och perfekt symbolik när ett rum upptas av Vladimir Tatlins mäktiga glidare ”Letatlin” (1932). ”En flygande cykel för arbetaren”, sa Tatlin om sina fem meter breda vingar. Det enda som hörs är surret från den roterande glidaren som förenar den religiösa synen på revolutionen – alla dessa röda solar som stiger över Den Nya Människan! – med Ikarosmyten.

Så slutar det också. I ”Stalins utopi”, avantgarde-förbudet och den ”påbjudna” socialistiska realismen. I en tid då socialkonservativa populister åter intresserar sig för att rensa i konsten och knyta kulturen till ”folket” är det ett rum som ger rysningar. Inte så mycket för de naturalistiska tavlor över fysiska toppexemplar som spelar fotboll, de som massan antogs gilla. Snarare för människosynen som gick hand i hand. Passade det inte konstnärerna att tjäna partiet, då fick konstnärerna bytas ut. Passade inte konsten folket, då fick folket bytas ut. I mitten av rummet står så ett bås där projektorn rullar fångbilder: Namn och yrke – nackskott eller Gulag. Det är en värdig och vidrig avslutning på en imponerande utställning.

Jag har dock en invändning. Att filmmediet behandlas styvmoderligt på konstutställningar är vanligt. Men på ”Revolution” håller det inte att filmerna rullar som korta snuttar på monitorer. Regissörer som Sergei Eisenstein förenade inte bara dåtidens experimentlusta och tekniska landvinningar – det var deras internationella framgångar som spred bilden av den framgångsrika revolutionen.

Så synd bara att en av Europas stora konstinstitutioner i stället för att söka samarbete med cinematek väljer ett varuhus där reklamfolket visar att de antingen inte besökt eller förstått utställningen. Eller hur var det egentligen Karl Marx uttryckte saken: Första gången som tragedi – andra gången som geschäft?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.