Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Snubbelstenarna handlar inte om skuld utan om att motverka glömska

”Snubbelstenar” i Oslo. Läs tidigare artiklar på DN.se
”Snubbelstenar” i Oslo. Läs tidigare artiklar på DN.se Foto: Imago Stock

Ett utlåtande från kulturförvaltningen i Stockholm skapade nyligen kontrovers i frågan om minnesstenar till Förintelsens offer, som har uppmärksammats i DN. Debatten pekar på en internationell ovilja att minnas det förflutna, skriver Hynek Pallas.

För tio år sedan upptäckte medborgarrättsjuristen Bryan Stevenson något besynnerligt i sin hemstad Montgomery i Alabama. Ett stenkast från hans kontor ligger hamnen där slavhandeln varit intensiv. Mellan 1848 och 1860 utdelades minst 164 licenser till slavhandlare, tusentals människor såldes på platsen. I väntan på auktion satt slavarna kedjade just där hans eget kontor senare byggdes. Men trots att Montgomery har många plaketter som minner om konfederationstiden så fanns inget som markerade detta mörka kapitel i historien.

Läs mer: Ja till snubbelstenar i kulturnämnden

Bryan Stevenson skickade en förfrågan till Alabamas historiekommission. Han fick avslag. Kommissionen förklarade att ”potentialen för kontrovers är för stor”.

Jag påmindes om Stevensons kamp när jag läste Ola Larsmos artikel om Stockholm stads inställning till så kallade snubbelstenar till minne av dem som mördades i Förintelsen (DN 19/2). I Montgomery åberopades risken för kontrovers, i Stockholm obehag.

Ingetdera är en ny debatt. Tvärtom. Den utveckling som minnesmärken, utställningar och offentliga ursäkter utgör möter ofta negativa reaktioner: Varför snubbelstenar i ett land som inte var ockuperat? Varför skuldbelägga människor som inte var födda under slaveriet?

Skuld är ett begrepp som återkommer i dessa diskussioner. Men som konstnären Gunter Demnig, som började placera ut snubbelstenarna i Tyskland 1992, har förklarat så handlar inte hans projekt om att skuldbelägga. Utan om att motverka folkmordets påtvingade glömska. Att återskänka de mördade den plats som förvägrats dem.

Vad vi egentligen bör tala om är den mängd känslor och tankar som genomsyrar samhällen på grund av deras historia. Även om Sverige i modern tid inte har trauman i paritet med den tyska eller amerikanska historien, så finns det anledning att placera avslagen som snubbelstenarna fick i större kontext.

Kritiken mot den här historieskrivningen kommer främst från konservativt och reaktionärt håll. Alabamas republikanske senator är negativ till Stevensons kamp. I Ryssland har Gulagmuseer på senare år modifierats: för att kunna rehabilitera diktatorer måste lägren te sig mer som vilohem än fängelser. Japan och Sydkorea har i decennier bråkat om statyer över kvinnor som var offer för sexuellt slaveri i Japan. I Tjeckien röstas förslag på ursäkter och ersättning till romska kvinnor som steriliserats ner av parlamentet. När påven i fjol besökte en minnesplats för folkmordet i Armenien inkom skarpa protester från Turkiet. Det saknas inte kritiska svenska röster. I boken ”Det sista museet” (2016) förklarar litteraturvetaren Johan Lundberg: ”När jag besöker ett främmande land är jag intresserad av att få kunskaper om det landets konst- och kulturhistoria. Att ta del av det landets vältrande i sitt eget självförakt intresserar mig föga.”

Just museer hamnade i fokus för en debatt som inleddes efter Adam Hochschilds bok ”Kung Leopolds spöke” 1998. Det belgiska museet för Centralafrika i Tervuren skapades av Leopold efter att hans kolonialstat i Kongo hade erkänts 1884. Men även efter det att Kongo blev självständigt 1960 undvek utställningarna att beröra kolonialtidens brutala konsekvenser. ”Ett museum fruset i tiden”, som en kritiker kallade Tervuren.

För att bemöta Hochschilds anklagelser ordnade museet en undersökning som 2005 resulterade i utställningen ”Minnet av Kongo”. Men i en recension påpekade Hochschild att museet fortfarande tonade ner hur de chockerande dödssiffrorna var ett resultat av tvångsarbete för ekonomisk vinning. Museer, skrev Hochschild i den infekterade debatt som följde, har en skyldighet att se och undersöka alla aspekter av det förflutna. ”Så som det levdes och inte så som vi önskar att det hade levts”.

Till sist stängde museet. Ambitionen till öppningen sommaren 2018 är en genomgripande förändring av vad man visar och hur man berättar om historien.

”Annars är det som om guiden i det renoverade plantagehuset i amerikanska södern skulle undvika att nämna slaveriet”, påpekade Hochschild. Något som författaren Ta-Nehisi Coates kanske skulle mena är fallet. I essän ”The case for repatriation” skrev han ett långt och initierat argument för ekonomisk kompensation till slavättlingar. Och gjorde en intressant jämförelse med skuld- och ersättningsfrågan i Västtyskland efter andra världskriget.

Den tyska Wiedergutmachungspolitiken, som ersättningarna kallades, var när den initierades av förbundskansler Konrad Adenauer ytterst kontroversiell. Pengar till Förintelseoffer och varor till det unga Israel började betalas ut 1953. Men endast 29 procent av västtyskarna var för restitution. 21 procent ansåg att judarna var medansvariga till ”det som hade hänt dem i Tredje riket”. Frågan mötte även stort, stundtals våldsamt, motstånd i Israel: blodspengar kompenserar inte folkmord.

Men som Coates påpekar så blev ersättningarna startskottet för självrannsakan, och processen påverkade så småningom opinionen. Det visar hur ett åtagande kan bearbeta de många känslor som är kopplade till skulden. För när Adenauers politik infördes sa bara fem procent av västtyskarna att de kände skuld för Förintelsen. Kanske fick den låga siffran sin förklaring i en studie som publicerades 1967. I psykoanalytikerna Alexander och Margarete Mitscherlichs bok ”Oförmågan att sörja” pekade paret på den onämnbara förlusten av fadersfiguren som en viktig anledning till tyskarnas oförmåga att handskas med skulden efter kriget. Mitscherlichs menade att folket inte kunde få utlopp för nödvändiga melankoliska reaktioner.

Det är inte en vågad gissning att det är dessa decennier av ersättningspolitik som är en anledning till att Tyskland intensivt fortsätter vända på stenarna i sin historia. Våren 2017 kunde man till exempel se den första stora utställningen över tysk kolonialism på Deutsches Historisches Museum i Berlin.

Men det finns en väsentlig skillnad i hur Väst- och Östtyskland såg på Wiedergutmachung. DDR betraktade sig som offer för fascismen och betalade aldrig något till Israel eller till judiska organisationer (men väl till Sovjetunionen och Polen). Konsekvenserna av detta påverkar historieuppfattningen i alla länder med kommunistiskt förflutet, där upplevelsen som historiens förlorare är stark.

Jag har tidigare skrivit om turerna i Tjeckien kring grisfarmen som står på platsen för ett romskt koncentrationsläger (DN 1/8 2016). Och i våras rapporterade tjeckiska medier om staden Postoloprty som hade rivit baracker från krigsåren. De var förknippade med en massaker efter kriget då den tjeckoslovakiska armén avrättade 763 tyskar utan rättegång. Lokalbefolkningen vill inte befatta sig med saken och motsatte sig en minnesplakett. När den ändå sattes upp nämndes inte massakern – i stället var den tillägnad ”alla oskyldiga offer” i staden 1945.

I Montgomery fick Bryan Stevenson slutligen upp plaketter om slaveriet 2013. Han startade nästa projekt – att uppmärksamma lynchningar på svarta med ett museum. Planerna är särskilt intressanta. Inte bara för att de har likheter med snubbelstenarna, utan för att de innehåller en dimension som tar minnesarbetet längre. Museet ska bestå av 801 pelare – en för varje län där det har skett lynchningar. På varje pelare namn och datum över alla kända fall i trakten. Utanför museet står dubbletter av pelarna. Dessa erbjuds sedan varje län att själva placera ut. Pelarna som inte hämtas står kvar som en skugga.

Det tycks dessvärre som denna form av påminnelseaktivism har framtiden för sig. På senare år har nederländska medier rapporterat om flera fall av motstånd mot Förintelsemonument. Bland annat stoppade Amsterdam-bor en minnesvägg. Och i våras stämde två personer i ett av Amsterdams finare bostadsområden staden på grund av snubbelstenar. Stenen var ”för utmanande eftersom den ständigt påminde om deportationen och mordet” på den döda. Stenen ”komprometterar atmosfären” i deras kvarter och privatliv eftersom den drog till sig nyfikna.

Man kan tycka att det faktum att 75 procent av Nederländernas judar mördades i Förintelsen är en så pass ”komprometterande” del av historien att man bör leva med påminnelsen. Men de boende fick rätt och snubbelstenen bändes loss.

Också Sverige har saker att minnas. Något som när även Kulturförvaltningen formulerade ett halvkvävt avslag på förfrågan om snubbelstenar i Stockholm är värt att påminna om. Förvaltningen – vars utlåtande lyckligtvis senare kördes över av kulturnämnden – skriver:

”Sverige stod genom neutraliteten utanför de direkta krigshändelserna och förföljelse och deportationer av etniska grupper som de som de internationella exemplen uppmärksammar förekom inte här. Snubbelstenar som bygger på det konceptet är därför enligt förvaltningen inte relevant i Stockholm.”

Men även om vi inte var ockuperade och judarnas öde är olikt det som skedde i den österrikiska, tyska eller norska offentligheten så var den svenska undfallenheten svår och flyktingar deporterades. Att placera ut snubbelstenar är ett sätt att åskådliggöra den idéhistoria som fanns också här. Som bland annat tog sig uttryck i Rasbiologiska institutet och som på senare år har avtäckts kring övergreppen på romer och samer.

Att uppmärksamma de enskilda människoödena är en fråga om värdighet. Det ter sig särskilt viktigt i tider när rasism och antisemitism återigen rasar i Sverige.

För tyvärr tror jag att motståndet mot att se det egna landets historia även i mörkare dager hänger samman med den allt mer essentialistiska kultursyn som sprider sig. Att då konfrontera och leva med dåliga sidor – även Sveriges – blir krävande om nationens inneboende själ ska framställas som förträffligare än andra folks och länders. När det borde vara rimligare att visa att man lever i ett samhälle som vågar minnas och som ständigt lär av historien. Det finns tyvärr många platser som har långt kvar till den insikten.

Hynek Pallas 

författare och kritiker i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.