Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 10:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/i-ali-smiths-varbok-gror-hoppet-om-en-sommar/

Bokrecensioner

I Ali Smiths vårbok gror hoppet om en sommar

Bild 1 av 2 Ali Smith har ett suveränt förhållande till stil och rör sig obehindrat mellan olika språkliga nivåer.
Foto: Geoffrey Swaine/TT
Bild 2 av 2

”Vår” är den tredje delen i den skotska författaren Ali Smiths årstidsserie. Men säsongen till trots är det en vemodigare roman än de tidigare i sviten, skriver Ingrid Elam.

Ali Smith har en underbar förmåga att skapa samtidskänsla utan att det politiska skeendet tar över berättelsen. Hennes årstidsserie, som nu hunnit fram till ”Vår”, har kallats Brexit-roman, och visst nämns ordet några gånger, men som på en reklamskylt man går förbi utan att uppfatta texten. I stället är det de enskilda individerna som fyller upp scenen och låter oss få glimtar av den tid som format dem.

Och scenen är en tågperrong i Skottland. Där står Richard, en äldre filmregissör som tågen gått förbi.  Ingen minns hans nyskapande teveproduktioner från 70-talet, hans fru har lämnat honom för länge sedan och hans bästa – enda – väninna har just dött. Nu har han fått ett erbjudande han inte vill ha, att göra en teveserie av en roman om ett påhittat möte mellan Katherine Mansfield och Rainer Maria Rilke, två författare ur världslitteraturen som i det manus Richard fått förvandlas till snabbt upplösta pappfigurer i en såpopera.

Dit kommer också Brit, kort för Brittany – namn är aldrig oskyldiga hos Ali Smith – som till vardags är vakt på ett ”flyktingförvar med en fängelseliknande design”. Hon var en gång ett ljus i skolan, men hennes ensamstående mamma hade inte råd att låta henne läsa vidare, nu slits hennes förmåga till empati lite mer för varje dag på jobbet. 

Ali Smith intresserar sig inte för intrig, hon följer sina romangestalter genom dagarna som de är för de flesta

Brit har följt efter Florence till Skottland. Florence är släkt med både Lux i ”Vinter” och Greta Thunberg, ett barn som tar sig fram genom låsta dörrar och får människor att öppna sig, en blomma som växer ur den frusna marken. 

Innan de tre väl strålar samman på perrongen nära Culloden, platsen för det sista fältslag (1746) som utkämpats på brittisk mark, har mycket kommit i dagen men ingenting särskilt hänt. Ali Smith intresserar sig inte för intrig, hon följer sina romangestalter genom dagarna som de är för de flesta: fulla av arbete, minnen, tankar, samtal. Referensramarna skiljer oss åt, men förmågan att leva i olika tider och världar på samma gång är gemensam. 

Här som i de tidigare delarna använder Ali Smith konst och litteratur för att antyda samtiden utan att peka direkt på den eller tala om hur referensen ska tolkas: Richard minns ett konstverk av Tacita Dean, ett berg tecknat i krita på sju meter lång griffeltavla han sett på Royal Academy. Från berget väller ett snöskred ned som oemotståndligt drar med sig betraktaren. Konstverket, The Montafon Letter, finns på nätet att begrunda.

Shakespeares pjäs ”Perikles” nämns en enda gång, den nyfikne kan läsa sig till att den handlar om folkförflyttningar, fångenskap, familjer som splittras, men det behövs inte, flyktingförvaret kan kalla sig vad det vill, ett fängelse är det ändå. 

I en stark scen minns Brit den enda gång hon hörde fångarna i förvaret skratta. De hade samlats i teverummet för att titta på en svartvit film om en liten man med plommonstop som satt på en trottoarkant med en bebis i famnen och såg ut som han undrade vad han skulle göra med barnet. Det sägs aldrig var det är för film, de som sett den vet, men budskapet går ändå fram på Smiths outtalade vis: det var en gång en mänskligare, mer omhändertagande värld.

För oss andra kan det räcka att veta att april kan vara den grymmaste av månader

”Vår” är en vemodigare roman än de tidigare i serien, personerna är ännu mer ensamma, övergivna. Mötet med Florence verkar kunna smälta isen inom Brit, men ögonblicket är snabbt förbi, frosten går för djupt. Den mörkare tonen innebär också att Smiths kärlek till ordlekar inte är lika framträdande, men hennes suveräna förhållande till stil, som innebär att hon rör sig obehindrat mellan nivåer, bollar med förkortningar och associationer, ställer fortfarande stora krav på sin översättare. Amanda Svensson har med varje del blivit en allt säkrare stigfinnare som hittar sin egen väg.

Ändå, trots mörkret, handlar romanen om hopp, det verkliga hopp som är ”frånvaro av hopp”, som Richards döda väninna en gång förklarat. Hos honom väcks hoppet när han avstår från fiktion för att i stället med handkamera intervjua anonymiserade men verkliga vardagshjältar om deras olagliga hjälp till flyktingar, en återupptäckt av 70-tal för framtidens skull. 

För oss andra kan det räcka att veta att april kan vara den grymmaste av månader, men det kommer till sist blommor ur den frusna jorden, och det kommer en sommar.

Läs fler bokrecensioner.